Snipp snapp snut...

Nu slutar jag blogga här på blogger.  Tyvärr(?) har jag förbrukat mitt gratis bildutrymme och skulle hädanefter få betala en summa pengar varje månad för att kunna lägga upp fler bilder. Att blogga utan bilder är ingenting för mig ;-)

Det känns tråkigt att behöva byta blogg, som ju har fungerat som en träningsdagbok för mig. Det har varit roligt att kunna bläddra tillbaka i inläggen och se hur man har utvecklats och även läsa igenom träningsomgångar och instruktörens feedback för att repetera:  "Ja just det, det var ju så här hon sa, eller oj, den här övningen har jag glömt av - dags att damma av den igen!"

Förhoppningsvis kan bloggen vara kvar ett tag till, även om den är inaktiv.

Vill ni fortsätta att följa oss - matte, husse, Baileys och Humla, ja då föreslår jag att ni surfar in på den nya adressen. Än så länge "nyfödd", men jag hoppas snart att komma igång med bloggandet. Det är ju alltid en inkörningsperiod innan man lärt sig hur den nya sidan funkar. Hoppas att vi ses där! I sommar har vi massa kul inplanerat - utställningar, fjällvandring med vovvar, lydnadstävlingar, lydnadsläger, agilityträning, spårträning, BPH-test för både Baileys och Humla mm mm :-D

www.blondieochbaileys.wordpress.com

Kodak moment

Nu är det två trötta och nussiga små vovvar som snusar sött i soffan efter en härlig helg i Rosendal. De luktar sol och tång och är alldeles sträva av salt i pälsarna ♥
Vi har tagit mysiga promenader, pluggat, solat, käkat ben, jagat fasaner och harar och fiskmåsar och flugor, spelat rappakalja med min familj och bara njutit av att vara.

Tyvärr blev det bara ett halvt "Kodak moment"-inlägg, eftersom jag fick upp ett meddelande om att jag inte har mer gratisutrymme på mitt google-konto att lägga upp fler bilder. Jag blev väldigt snopen. Om jag skall fortsätta blogga här, måste jag betala en avgift varje månad...är det fler som råkat ut för detta?

Honey, leave it to the pro!

Hemma från Helsingborg en dag tidigare denna veckan, och troligen var det den sista "matteveckan" för den här terminen. Känns både skönt och vemodigt på samma gång. Visst är det lite jobbigare de veckor man har "barnen" med sig, men samtidigt ger de en oerhört mycket tillbaka! Jag är jätteglad att vi kunde hitta en sådan fin lösning som fungerar för både matte, husse, vovvar och dagis.


Nu är det tentaspurt, jourer och praktiska examinationer som sagt - men vi tänkte faktiskt försöka komma iväg till kusten och tillbringa helgen i mammas och pappas nya hus. Hoppas på bra väder så att man kan vara ute och läsa, och hundarna kan få rusa av sig på stranden.
Nu är jag skönt öm i benen efter en regnig löprunda, innan dess hann jag med ett lyckat vovveträningspass mellan skurarna! :-D

Baileys


Jag är väldigt bortskämd med att ha en hund som inte "tappar" i perioder av mindre träning. Ibland är det tillochmed tvärtom - om något inte riktigt funkar, kan man lägga det åt sidan ett tag och sedan när man tar upp det igen är det precis som om det sjunkit in i det duniga lilla huvudet och man är vips ett trappsteg högre upp! :-D


Så var det idag med både rutan och det fria följet - helt kanon! Jättesäker ruta på både kort och långt avstånd och ingen skillnad med eller utan target. Yeey! Han har enorm kraft ut, men gör inga "känguruskutt" in i rutan utan tvärnitar på mitt Stanna. Jag växlade mellan att belöna med godis och pipis. Någon gång sökte han sig framåt mot mig något steg, men då jag gången därpå belönade stadgan i ställandet blev de nästföljande gångerna lyckade!

Jag funderar på hur mycket "Plan B" jag vill lära in, inför tvåan. Dvs höger, vänster, framåt, bakåt dirigering från långt avstånd ifall man måste dirigera in hunden rätt i rutan för att rädda poäng. Jessica tycker ju att man skall träna mycket på Plan B, just för att det inte skall gå åt fanders på tävling utan att man kan vara lugn och känna att "Okej, nu gick det lite snett, men det har vi ju tränat på" och därmed kunna rädda upp situationen och kanske några poäng istället för en säker nolla. (Självklart tänker jag träna in denna dirgering utanför rutan först!)

Det här är Baileys busposition, ofta välter han på sidan och försöker locka Humla att komma och attackera honom. Hon brukar vara pigg på att ställa upp :-)

Det fria följet kändes super. Härlig attityd, position, uthållighet! För tillfället känns detta moment, som jag tyckt varit så kämpigt, inte det minsta jobbigt utan riktigt kul! Halterna behöver vi kampanja lite extra, men de var milsvitt förbättrade mot senast vi tränade dem. Jag tror också att positionen in i halterna blir bättre när han blir mer säker på utgångsställningen med kriteriet "inga tassar framför mina tåspetsar". Vissa vänstersvängar känns fortfarande svajiga, och det är inte hunden som är före eller fel i position utan MIG det är fel på. Det har blivit någon mental låsning för mig, som jag måste jobba bort. Baileys jobbar på skitfint med bakdelen i vänstersvängarna, det är guld värt att ha en hund som så har så lätt för att jobba med bakdelen.


När apporten kom fram blev det lite lyckliga kakaduapip...bra fart ut, bra gripanden men jag är superpetig och vill ha mycket hög fart in. Därför tränade jag ingångarna separat (inga problem där, superstadig i sitt grepp även i ingången) och fokuserade på att belöna fart in. Skall testa lite mer av Jessicas fartleks-övningar nästa tillfälle.

Humla


Under tiden Baileys fick träna, så att en olycklig liten lillasyster upphoppad i (det nya!) vardagsrumsfönstret och tutade upprört över att inte få vara med om allt det roliga. Lillan fick först träna ställanden. Hon gör själva ställandet bra, men jag är inte nöjd med positionen när jag backar och hon följer efter. Hon vill gärna "korva" sig och inte följa efter på ett rakt spår. Vet inte riktigt om det har med belöningsförväntan att göra, skall testa med ut-belöning och skål nästa gång.


Sedan fick hon bjuda på utgångsställning och korta snuttar fritt följ. Jag har insett att jag måste belöna attityd före teknik, Humla har helt enkelt inte lika lätt för bakdelskontroll som Baileys och det är orättvist att detaljpilla utan att ha en helhetsbild. Hon kan fortfarande vara lite hoppig om hon måste korrigera sin utgångsställning, men detta beror på för lite träning. I "fritt följ" hakar hon på bra och jag är hyfsat nöjd med positionen, idag tränade vi lite snuttar längs staketet för att få in rakheten. 

Med fröken bålgeting måste jag vara lite observant när hon ligger högt i intensitet vid träning  - och vara väldigt tydlig med vilken hund det är som står på tur. Man måste dels vänta på sin tur, dels kunna hålla sig i skinnet när den andre får kul belöningar. Detta gäller naturligtvis lika väl för båda hundarna, men Humla har visat att hon gärna pucklar på sin bror lite fult i dessa lägen. Dom leker jättebra annars men Humla har lite svårt att lägga band på sig vid träning, antagligen på grund av ovana och stor förväntan samt att hon är i en ålder då det händer mycket i både kroppen och knoppen...


Vi avslutade passet med apporten, som går extremt långsamt framåt...det är svårt att klicka för själva gripandet och inte råka klicka för släppandet. Humla har heller inte riktigt köpt konceptet med att hålla lite längre, väntar jag ut henne blir hon inte mer taggad av det utan gör snarare sämre gripanden. Detta indikerar ju att hon blir osäker och inte riktigt förstår vad som förväntas. Visst måste man testa att vänta ut hunden, men det skall också leda till en utveckling, inte att hunden går tillbaka i träningen. Så vi får köra lite tätare pass med fler klick. 

Det är överhuvudtaget svårt att få till en bra apporteringsträning med Humla om det är någon som hela tiden snor apporten och vill visa hur det skall göras ;-) Så fort jag ville vänta ut henne, så smög Baileys fram och tog apporten och skuttade glatt iväg med den i triumf. När jag kilade fast den mellan skorna för att hon skulle gripa den framifrån, kom han och snodde den bakom min rygg och visade prov på sin enorma stadga när det gäller att hantering av föremål. Han släpper minsann aldrig, utom på "Tack". 


Ja, en sak är säker - de saknar iallafall inte humor den här underbara rasen, och varje träningspass med dem avslutar man med ett leende på läpparna  ♥

Sundspärlan

Här kommer lite bilder jag tog från vår promenad i ravinen "Sundspärlan" i måndags. Humla gjorde det mesta för att slippa vara med på bild - medan Baileys fattat att man får godis om man står still och låter matte fjanta med kameran en stund, så så fort jag ville ha en bild på Humla dök Baileys upp i bakgrunden och vägrade flytta på sig ;-)

Min prins! Skitsnygg! (inte alls partisk...)♥

Vad många inte vet är att Baileys jobbar i ravinen. Som andskötare. Han har koll på vart alla änder är, tar hand om dom och motionerar dom.

Jag kan inte sluta skratta när jag ser den här bilden :-D Baileys har sprungit runt och "grejat", och på något sätt fått med sig en skitlång sytråd runt hela ansiktet...?

Att sköta änder är ett heltidsjobb. Många änder att hålla koll på. Lite extra arbetskrävande är det när vissa änder flyger utanför inhägnaden och vaggar omkring på gångstigen. Då gäller det att vara på helspänn.

På ont och gott är änderna väldigt tama och vana att folk matar dem. Baileys höll på att skita på sig av lycka när en hel flock änder trodde att jag ville mata dem med hundgodiset jag försökte distrahera andskötaren med...

Bebisänder!♥ 

Finns det något sötare? Och de piper bedårande. Det tyckte hundarna också. (Pappa And var också med på simturen, men han kom inte med i bild.)

Lilla Humla...kan du inte vända huvudet hitåt nån gång, är du gullig? Jag har hundra såna här bilder på dig...suck.

Klart jag kan posera matte! Blir det bra så här? :-D

Lite finsk sisu!

Nu har det gått så lång tid sedan lägret för Jessica Svanljung i april, att jag hunnit smälta in mycket och även fört in en hel del till min träning. Tyvärr har just träningsfrekvensen haltat pga tuffa kandidatplaceringar denna termin, men om ett par veckor är examinationerna över och jag kan fokusera fullt på sommarlov, familj, vänner, Mikael, husrenovering, träning, tid över till roliga saker - och framförallt fullt fokus på vovvarna!
Detta inlägg skriver jag rätt uppochner om vad jag och Baileys fick för feedback under våra pass för Jessica. 

Fria följet

"Fot" betyder kontakt. Att bjuda in till sidan betyder att hunden kan sitta och titta rakt fram (t.ex. inför apportering eller rutskick). Kommandot "sidan" är därför bra att lära in separat.

Säg "fot" och låt honom sitta med kontakt länge utan belöning. Ta sedan 2-3 steg fram och sedan belöning.

Framtassarna skall inte vara framför mina tår. Om han kommer för långt fram i position, låt honom korrigera sig själv och belöna med röst. Gör om - lyckas han då med korrekt position direkt blir det en supergod köttbulle. Hunden skall inte få kanonbelöning för att ha gjort rätt efter korrigering av positionen.

Gå rakt fram - när han tappar kontakten, säg "Hey, fot!" och belöna när han blir bra i position. Detta är ett radikalt annorlunda tänk gentemot alla andra jag tränat för, och detta tog jag upp med Jessica. Men hon menar att om du inte visar att der är fel, är du inte tydlig med kriterierna för fot-kommandot, och det blir orättvist mot hunden. Det är det här jag menar med att det är nyttigt att träna för olika, man får olika input och infallsvinklar och får hela tiden mer verktyg och "kött på benen".

Ser ni dregelsträngen fotografen skickligt fångat i bild? :-D

Grundproblemet med vårt fria följ (i april, nu har det ju hänt en del ;-)) är att jag inte är tydlig nog med när jag börjar momentet och att han inte vet vart han skall vara. Jag måste rama in det mer. Tydligt startkommando och tydligt slutkommando - så att han vet att nu är det slut, "nu får jag gå och titta på brudar eller nosa i backen" som Jessica uttryckte det på sin härliga finlandssvenska. Att belöna och därefter tappa fokus, är inte okej. Momentet är inte slut utan han skall fortsätta jobba. Därför är det viktigt att markera skillnaden!

När det gäller mitt problem med vänstersvängar så avbröt Jessica mig och bara "Tänk inte! Bara gå!". Ja, det låter ju enkelt iochförsig, det kanske man skulle prova ;-) "De e bara å åk!" Torrgå med uppritade kryss i grus eller sand för att få in känslan utan hund.

Träna halter - han har lätt att bli lite för långt fram i steget innan han rättar in sig.

Om han kommer för långt fram i fria följet, säg "hey" eller "app app app"+ "Fot". Backa och gör en halt för att samla upp honom så att han inte flaxar i väg. Lugnt och fint.

Rutan

Träna in "Stanna" separat - kasta en gotta, när hunden vänder upp säg "Stanna" och gå fram och belöna. Variera mellan att belöna stadga och snabba ställanden.

Variera skicken till rutan med skick från utgångssposition till att gå fram och släppa halsbandet.Dela in rutan (i tanken) i en främre och en bakre del, och ropa bra/klick och belöna när han är i den bakre delen.

Vid ljud inför skicket, vänd om, säg "Fot" och gå iväg. Belöna halter. Vänd om i fot, gör halt, belöna och skicka. Belöna stadgan inför skicket mycket!

Både rutan och det fria följet har som sagt utvecklats enormt sedan Jessicas kurs, och mycket av de problemfrågeställningar jag hade då är borta idag. Så visst har vi gått framåt!
Här är lite allmän feedback på delar ur moment som Jessica såg under dagarna:


Uppsitt - ställ dig vid hans baktassar så att han inte hoppar fram med rumpan i uppsittet utan  jobbar upp med frambenen.


Fjärrskifte ligg-sitt - Håll en karamell ovanför hans huvud så att han gör bra uppsitt. Vänta sedan ut honom och se om han bjuder på ett bra uppsitt - klicka och belöna. Jag har ju haft problem med att han vill jucka fram med rumpan i ligg-sitt på längre avstånd. Jag har heller inte velat vänta ut i momentet, då det handlar mycket om stadga och att jag inte vill att hunden skall bjuda på egna skiften. Men peppar peppar, han har gjort perfekta uppsitt sedan jag först shejpade fram dem separat och satte tillbaka dom i momentet...man skall inte vara rädd att prova ;-)

Tvåans apport - kasta apporten, låt honom hämta för att sedan direkt kasta den igen. Detta är en rolig fartlek som gör att hunden oftast får bra fart in. (Baileys har bra gripanden och hantering. Denna lek skall man inte göra med hundar som har tendens att tugga.) Ett annat sätt att få bättre fart in är att kasta apporten, när han är på väg att hämta in den kutar jag åt andra hållet och drar ner en leksak.

Jessica visade hur jag skulle börja med vittringen, och Baileys behövde inte många sekunders väntetid innan han fattade vad han skulle göra. Jag vet att både Mona och Ditte övar in vittringen på samma sätt som Jessica. Börja med att gömma en pinne i högt gräs, och eventuellt låtsasgömma några andra, samtidigt som du har en hög med ovittrade pinnar bredvid. Den vittrade pinnen för du sedan successivt närmare och närmare den andra pinnhögen för varje träningspass. Nu skall be snickaren att såga till lämpliga pinnar - det finns ju att köpa, men känns onödigt när vi har ett helt garage fullt av virke...

Förhoppningsvis kommer Jessica tillbaka för en ny kursomgång till hösten. Som sagt, det gav mig otroligt mycket att träna för henne så jag glädjer mig till att få ytterligare en chans efter sommaren. Jag kan försöka komma ihåg att hojta till här i bloggen om någon skulle vara intresserad av att vara med! :-)

Stay on top

Just nu är jag inne i en liten utmattningssvacka. Jag försöker att undvika onödigt gnälliga blogginlägg, men jag tycker samtidigt att även en blogg skall återspegla vardagen - och då bjuder ju livet på sina toppar och dalar :-)
Just nu är det fullt fokus på kommande tentamen och examineringar, med både praktiska prov och en jättesittning med skriftliga frågor samt real life case. Läkarutbildningen är otroligt intressant, givande, roligt och brett - allt inbakat i ett mycket högt tempo, på gott och ont. Även om man känner att man valt rätt, och verkligen brinner för läkaryrket - så går det inte att komma ifrån att examinationerna och kraven som ställs på studenten, är höga. Med all rätt. Men det innebär ju också en stor stress och ganska tuffa tentaperioder så här i slutet av terminen.

Jag gissar att det är det här som gjort att jag helt tappat träningssugen. Nu var det längesen vi tränade lydnad - och när jag packade ner lydnadsgrejerna, med lite nya träningsleksaker som inte blivit "invigda" ännu, så stod en röd liten entusiastisk staffekille och vibrerade i hela kroppen av lycka. Äntligen! Äntligen! Och ja, när hunden blir extatisk av att man packar ner koner i en bag, då har det gått lite väl långt mellan träningstillfällena ;-)

Istället för vovveträning har det blivit många härliga skogspromenader, idag var vi ute i över två timmar på eftermiddagen i min älsklings Helsingborgsravin - "Sundspärlan" tror jag den kallas. Hundarna älskar det och blir härligt trötta efteråt, och matte passar på att andas frisk luft och rensa hjärnan vilket gör gott för både kropp och själ.
När man inte är riktigt på topp, så känns det orättvist att träna - hunden förtjänar 100% koncentration och fokus från dig som förare, annars blir det inga bra pass då de rätta förutsättningarna saknas.

I helgen skulle jag egentligen pluggat enbart, men jag får så dåligt samvete när Mikael sliter med huset från morgon till kväll. Så rätt som det är står jag ändå med en kofot/pensel/grästrimmer i handen...
Vovvarna har dock njutit av att vara ute från morgon till kväll i vår stora trädgård. De är underbara båda två, på sitt sätt. Baileys, den treårige valpen, som älskar att "skoja till det" och slaktar fårskinn på löpande band för att matte skall få ett avbrott i studierna, och Humla som ligger som en kardborre i sidan på mig när jag pluggar - jätteobekvämt och praktiskt, för hon håller en vaken när man sitter gäspar över böckerna :-)

Humlas födelsedagskalas

Efter en lång dag på dagis, där det blev firande med märgben för de fyrbenta och tårta för de tvåbenta, var det dags att kalasfira lite härhemma. 

Det blev extra smaskig kvällsmat med nötköttbullar serverade på en bädd av  VomogHundemat, toppad med äggula och lite prima laxolja ringlad över som pricken över i ;-) 

Humla hade fått en flodhäst av dagis, men dagisfröken berättade att Baileys hade varit tokig i den. Det var han även här hemma, han gick runt med flodhästen i ett fast grepp och knorrade lyckligt - helt övertygad om att det var han som fyllde år. Flodhästen blev med stolthet uppvisad för både svärfar som kom med paket, och för grannen som kom över med vår post som hamnat i fel brevlåda.

Av mina svärföräldrar fick Humla ett helt paket med olika ben och lyxiga leversnittar. Baileys hjälpte entusiastiskt till med paketöppnandet, och lade genast beslag på det största benet. Som han absolut inte kunde tänka sig att släppa när det var dags för fotografering...

Tänk vad hundar blir lika barn. Nog för att man förmänskligar dom och skämmer bort dom, men Baileys är verkligen ett typiskt första barn som är van att få all uppmärksamhet och alltid stå i centrum. Han fullkomligt älskar kalas, julafton, födelsedagar och alla andra tillställningar - han tror alltid att det är han som fyller år, har bjudit till grillfest, är den enda som står på tomtens julklappslista osv.

Han blev skitglad när partyhattarna kom fram - han stack in huvudet självmant, glatt svansviftandes, medans det riktiga födelsedagsbarnet var lite mer tveksam till löjlig huvudbonad. Hon satt mest och gäspade och ville gosa i knäet. Stackaren var väldigt trött efter dagis, det tar på krafterna att fylla år!

Men hur sömnig och snuttig man än är, så är det alltid spännade med ett presentbord! :-D

Nu är det två trötta och mätta kalasgäster som ligger däckade i soffan, men jag tror de var nöjda med kvällen! :-)