tisdag 27 september 2011

Hundiga Multisportskor!

Blev förälskad i Salomons höstkollektion som nu finns i butik. Ljuvliga färger på deras multisport-skor i Xa pro serien. Jag fyller ju år om ett par månader...och snygga skor som man kan träna hund i behövs! Jag tycker det är himla mycket "brukshundsklubbmode" som man ser fortfarande - dvs militärgrönt, dybrunt och alla pigga grågrönbruna färgställningar däremellan. Med tillhörande supergrova kängor. Keps med nått jaktmotiv eller bilreklam på. Och bylsig skitful väst. I grönt. Eller brunt. Ja ni fattar.... ;-)



Kolla damvarianten i skitsnygg grön färg! "Tävlingssko för vinterbruk med Climashield TM och grovt mönster för bästa grepp i väta och halkiga förhållanden". Man kommer se ut som en smällkaramell där man tuffar fram i leran!





Dessa är ju bara för ljuvliga - och Xa Pro är därtill en grymt bra sko, som vi sålde överlägset bäst av när jag jobbade i sportbutik för ett par år sedan. "Lätt slitstark och stabil sko för krävande terräng. En vattentät multisportsko med mycket slitstark sula, vilket gör den till en perfekt året-runt-sko." Den cerisa färgen skall inte vara så röd i verkligheten, utan är lite kallare i färgen = ännu snyggare tycker jag. Men den lila skon går inte av för hackor den heller...mums!


Bilderna ovan har jag tagit från en annons från Femmans Sport i Göteborg. Annonsen i sin helhet finns här.
Nedan är en bonusbild på den läckra lila varianten, från friluftsbutiken Outnet! Fram med fler snygga funktionella hundträningskläder tycker jag! :-)




måndag 26 september 2011

No time to spare!

Jag har skrivit en massa utkast om senaste tidens träningar, men ej fått tid att publicera dem ännu - tyvärr! Vi är inne i en superintensiv renoveringsfas nu, då tredje fasadsidan skall bytas innan vintern. Hela helgen har gått åt till panelspikande, isättande av superfina glasdörrar med krysspröjs, ytterdörrsmålande osv osv osv. Ingen tid att sitta framför datorn med andra ord.





Superhärliga höstpromenader med Baileys har dock hunnits med - äntligen lite fint höstväder att njuta av! :-D Humla har varit på valpkurs och skuttat runt och ätit byggmaterial, samt hjälpt till med diverse - t.ex. att styla om Mikaels hörselskydd...hon är så jääääääkla go, den lilla tjejen!

Som sagt, massa inlägg är på ingång - håll ut! (Ikväll är det kurs för Mona Kjernholm igen och imorgon är det sista agilityträningen för Anna Käll...håll tummarna att det blir två lyckade kvällar)


torsdag 22 september 2011

Humlas fina pappa

...klarade i veckan anlagsprovet i viltspår! Grattis säger vi och hoppas att även Humla ärver pappas spårnäsa! :-D

onsdag 21 september 2011

En ny stjärna

 
Humlas träning går, trots skadan, framåt med stormsteg. Det är verkligen kul att träna valp! Klickern har hon verkligen köpt med hull och hår, och man ser på henne nu att hon börjar bjuda på alltfler beteenden för att få sin gotta. På kursen i söndags var hon jätteduktig - vi fortsätter med att kampanja att sitta och titta på alla hundar och förbipasserande underbara tvåbeningar utan att kasta sig om halsen på dem, och det går super. Om man belönar ofta. Jag fick faktiskt beröm från en annan kursdeltagare som undrade vad jag gjorde för att "få henne så lugn?"... :-P
 
 
 
 
I nuläget sanslöst ful...! Förlåt mig Humla men.... ;-)
 
 
Jag har tidigare inte gått med henne i koppel till och från kurslokalen eftersom detta skulle bli en för stor störning för henne (kom ihåg: arrangera situationen så att hunden har goda förutsättningar att lyckas. Valpar som drar i kopplet är inte min grej), men i söndags kunde vi gå jättenära andra hundar, människor, godis på marken etc. Och hon sökte hela tiden min kontakt och viftade på sin glada lilla propellersvans. Hon är mycket lovande! Jag belönar även spontan ögonkontakt, att hon aktivt sitter och jobbar med kontakten vid t.ex. genomgångar av instruktören.
 
 
 
 
 
 
En kampanj för tandvisning och allmän visitation kommer vi få lägga in - för hon vill bara pussa ihjäl alla som skall kolla på gaddar, öron och tassar. Står inte still en nanosekund. Jag har börjat med tandvisningen, lyfter på läpparna, säger "Visa tänderna", klickar och stoppar in godis i munnen. Numera sitter hon helt lugnt och stilla när jag kollar i munnen, men vi får se till nästa söndag ifall en underbar främling/i Humlas ögon potentiell bästa kompis kan få titta på hennes tänder utan att bli upphånglade... ;-)
 
 
 
 
 
Annars har det varit väldigt stillsam konvalecens för den lilla snuttan. Hon har fått sitta i sin komposthage, både inne och ute, när vi renoverat. Som kompensation handlade jag upp halva djuraffären på väg hem från veterinären förra veckan - en hel påse full med smaskiga grisknorrar, grisöron, tjursnoppar, märgben från älg, lamm och nöt, oxstrupe osv osv osv. Så hon har faktiskt trivts utmärkt, trots att hon inte fått kuta runt i trädgården.
 
 
 
 
 
En kota kan hon ligga och gnaga på i flera timmar och vara lycklig över - medan Baileys mammut-gaddar gör slut på en sådan delikatess på en kvart. Vi har även aktiverat oss med olika Nina Ottoson-spel och den lilla jordgubben från Orbe-Tuff har varit en jättebra sysselsättning att krafsar och puffa ut lunchen ur.
 
 
 
 
Igår var vi på återbesök hos veterinären och plåtarna visade, tack och lov, inga förändringar sedan förra veckan. Hon skall hållas i stillhet två veckor till och få Rimadyl en vecka, och ingen operation behövs. Hos veterinären fick Humla med sig ett valpkit från Hills - en påse med valpfoder, en burk med våtfoder, doseringsburk och lite färgglada broschyrer. Baileys fick provsmaka valpfodret som träningsgodis på kvällen och gav det tummen upp! Som sagt, gratis är gott...
 
 
 

torsdag 15 september 2011

Lydnadsmomenten i klass 1

Jag satte mig och gjorde en sammanställning av vart jag upplever att vi i dagsläget står någonstans när det gäller lydnadsmomenten i klass 1. Vi skall ju tävla snart, och i hemlighet hoppas jag ju på ett LP1 på tre starter i höst, om inte något skulle braka ihop totalt (vilket det alltså mycket väl kan göra, så vi skall verkligen inte ropa hej förrän vi är över ån ;-))




I inlägget gamla bilder från Mikaels iphone, från förra hösten (som ni ser på husfasaden)
Jag har ju inte hunnit ta några "höstiga" bilder ännu :-)


OBS! Ingen inbördes ordning av momenten, utan en hullerombuller-sammanställning:

Platsliggning - ligger tryggt och fokuserat, mestadels hakan i backen men ej ett kriterie (än) Kan lägga sig snett vid nedläggandet från utgångsställning (höger armbåge i luften) Jag känner mig säker på den förberedande ritualen vi har inför platsliggningen.

Tandvisning - lyfter på läpparna själv vid kommandot "Visa tänderna", sitter tryggt och backar inte.

Linförighet - tendens att komma före i vänster svängar, det mest störningskänsliga momentet - blir han utstörd av något, så blir det många blicksläpp samt kommer före i position. Kräver uppvärmning och att jag känner att han fokuserar och vill jobba. Jag misstänker att linförigheten är ganska platsbunden, dvs på nya platser är det svårare att behålla fokus. Annars är det snyggt med bra engagemang och attityd hos Baileys. Jag är lite klumpig och ryckig när jag går till kommendering.



Njuter i höstsolen på vår platå!

Läggande under gång - lägger sig rakt, lite osäker på om han förstår skillnad i kommando "Stå" och "Ligg" i momentet. Han har bra ordförståelse om man alternerar kommandona (ex. Ligg, ligg, ligg, stå, ligg på raken) med honom framför mig, när jag backar. Men jag har märkt tendens till att han, när han går vid sidan, väljer det beteende som vi nyligen gjort dvs lyssnar ej på vilket kommando som ges, utan har vi gjort ett ställande precis innan så gör han gärna ett nytt ställande fast jag ger kommandot för läggande. Jag har ingen förberedande ritual för varken ställandet eller läggandet, som jag kanske borde ha...?

Ställande under gång - fryser snabbt, tendens till att steppa snabbt med framtassarna vid själva stoppet. Står sedan tryggt och stilla, bibehåller position även vid tillbakagång/ingång. Sista träningen svängde han ut bakdelen vid ställandet, det har alltid varit rakt annars - hoppas att detta var ett tillfällligt beteende.



Busar i alla höstlöv! :-)

Hopp över hinder - Absoluta favoritmomentet. Hindersug så det räcker och blir över, gör snygga ingångar. Kan slå i hindret om det är för lågt. Hoppar bäst på lite längre avstånd (han tycker det är roligare)

Apportering - vill gärna gripa innan kommandot, dvs direkt när apporten sträcks fram. Känsligt moment som saknar riktig kvalitetssäkring ännu, risk för tugg om han är låg. Måste höjas före. Svåraste momentet i nuläget.

Inkallning - Favoritmoment. Bra fart, saktar ej in vid ingång. Säkra ingångar.



En sån här höst vill jag ha: fina löv, härliga promenader och sol! Inte ösregn, storm och lera i kubik, tack.

Vill ha!

Åååååhhh vill ha! <3
Såg denna underbara träningsväst från Hurtta när jag var på Ankis Hund häromdagen. Ljuvlig! Och helt rätt färg!
De har flera olika träningsvästar som jag vet är mycket populära, detta är egentligen en reflexväst från deras Lifeguard-serie but who cares? Den är väl lika snygg i dagsljus? :-D







Så här beskrivs västen på Hurttas hemsida:

"Kombinerad tränings- och reflexväst som är utvecklad för att förbättra hundförarens synlighet i mörker. Den höga kragen skyddar halspartiet. Framtill är västen försedd med fickor med blixtlås och baktill med en stor ryggficka för träningsutrustning. Framtill och vid höften D-ringar att fästa visselpipa, klicker och godispåsar med. Reflexerna har placerats runt omkring på västen för effektiv synlighet i mörker. Västen är tillverkad av ett lätt ripstop-tyg för utomhusbruk med en vattentät Houndtex-skyddshinna som andas. På västens ryggsida finns plats för tryck av föreningens logotyp. "

Åh, då kanske jag kan trycka upp "Blondie & Baileys" på ryggen? Eller räknas det som reklam på tävling?

onsdag 14 september 2011

Tredje gången gillt!

Ja, äntligen! Äntligen äntligen äntligen fick vi till en bra träning för Mona i måndags! Weeee!!! :-D Jag har svävat på små moln hela veckan!

Ni vet ju hur kapitalt misslyckade de två första gångerna var för oss på kursen Sikta mot stjärnorna. Jag hade därför en klump i magen flera dagar innan måndagen, eftersom jag så gärna ville att allt skulle klaffa för mig och Baileys. Det fick bara inte ösregna och storma som det gjorde sist! Jag förberedde min kedja, med reservation för att ställa in ifall det skulle bli samma oväder igen, då hade jag bestämt mig att inte utsätta honom för det obehaget igen. Det förstörde mer än vad det gav.




Måndagen kom och ja...va fan är det dom säger på radion när jag kör ner mot Varberg? Klass 1-varning, resterna av orkanen Katie från USA skulle dra in över västkusten på kvällen. Lagen om alltings jävlighet, i kubik?? Jag packade hela bilen full av täcken, filtar, handdukar, supergott lyxgodis, roligaste leksakerna, dubbla regnställ, stövlar, extra skor, vantar, paraply...you name it! Och såg fram emot en kväll i helvetet.

Jag har märkt det, att ju mer förväntningar man har, desto större blir besvikelsen när saker inträffar som man inte kan råda över. Som vädret. Och då är det inte jättekul att se de andra deltagarna, som dessutom alla tränar i klass 3 och elit, som har hundar med fårpäls som kan vara ute i storm och 40 minusgrader (nu överdriver jag) - och så står jag med en liten våt darrande gråtande nakenhund som håller på att frysa arslet av sig. Då känner man sig väldigt underlägsen de andra, jag är sämst och alla andra är jättebra och skitduktiga. Så är det ju naturligtvis inte, alla ekipage har ju sina styrkor och svagheter - och man ska inte jämföra sig med andra. Men ibland är det lättare sagt än gjort.
Jag kan inte skylla på Baileys, han HAR arbetsvilja och motor så att det räcker och blir över. MEN med en päls utan underull, och med den muskelmassa han har i kombination med väldigt lite underhudsfett - så ÄR man inte rustad för att träna i oväder. Regn är inga problem, men hällande ösregn som pågår i flera timmar är en helt annan sak, särskilt i kombination med stormvindar.




Som tur var hade Mona förberett för att Baileys skulle få göra sin kedja och individuella träning inomhus. De andra fick köra sina kedjor utomhus, innan vi dyvåta gick in i träningshallen, som är en gammal lagård med sandbotten. Min kedja bestod av:
- 4 vänstersvängar i fria följet med kommendering. Jag har bytt fot när jag gör vänstersvängar, eftersom vi haft problem med att kommer före. Ville ha feedback på hur min "nya" fotförflyttning såg ut.
- Hopp över hinder, hela momentet med kommenderingFör att få in ett roligt fartmoment ifall han blev låg av vädret (nu fick ju jag göra inomhus, så här hade jag kanske kunnat välja ett annat moment)
- Apportering, hela momentet med kommendering. Har ju haft problem med att han vill gripa innan jag ger kommando.


Jag  värmde upp på ett nytt sätt som jag provat i miljö utan störning, och det funkade jättebra även här - på ny plats med störning i form av folk och hundar. Jag låter honom själv söka upp mig i fotposition, och han får klick och belöning. Jag kastar godiset bakåt så att han får söka upp mig på nytt. Jag har tidigare haft svårt med detta, då Baileys inte velat söka sig till fotposition - men nu inser jag att han inte fattat vad det hela går ut på, eftersom jag gått jättelångsamt och liksom sneglat bakåt, och inte alls rört mig som jag gör när vi kör fritt följ. Nu går jag med min "fritt-följ-hållning" och gör svängar och vändningar, oavsett om han är med eller inte - och då fattar han skitsnabbt och söker sig genast in i position för att arbeta. Sen gör vi längre och längre kombinationer i fria följet innan han får sitt klick. Detta funkar faktiskt superbra!


Bilder från senaste träningen för Ditte.


Mona berättade att hon, i tävlingsmiljö med svåra störningar, ställer sig i position och leker "träningsleken" med sina hundar. De får tigga träning helt enkelt. Då får de klick och belöning för alla beteenden de bjuder på spontant, och det är attityden som belönas snarare än precision och detaljer. Detta är också något jag skall prova!

Fria följet med vänstersvängar fick jag jättepositiv feedback på från alla deltagare, han såg glad ut och går med härlig aktion. Däremot är vi inte helt synkade i vänstersvängar, vilket jag ju också märker. Men det var verkligen roligt att höra att vi har ett snyggt fritt följ! :-D Jag fick sedan tips från Mona om hur jag skall dela upp vändningen i flera "steg", för att han skall få en sportslig chans att kunna följa med, jag tar tydligen elefantkliv i vändningen... :-P

Hopp över hinder fick vi beröm för hans snygga, klatschiga ingångar där han liksom vänder i luften för att sätta sig in till sidan utan att slå av på tempot. Ja, det är ju inte för inte som detta ju är hans favoritmoment!

Apporteringen däremot....Ridå! Jag hade innan vi gått in på plan, klickat och belönat för att han inte gripit apporten direkt när jag håller fram den. Men nu, han grep den förvisso på mitt kommando - men sen då? Tugg, tugg, tugg och sen spottade han ut den när Mona sa "Ta föremålet". Två gånger i rad. Vilket bakslag.



Vi gillar sol och uppehåll! :-)


Det här momentet är ju inte kvalitetssäkrat det minsta, så nu skall jag kampanja "hålla fast" stenhårt. Jag fick lite bra tips från Mona, och kommer köra med omvänt lockande med leksak. Blir det tugg så tar jag bara apporten, och gör om igen. Då har jag väntat för länge med att belöna. I början skall jag ha leksaken synlig i andra handen, jag kan även provocera och vifta med den. Nästa steg skall jag visa att jag stoppar den i fickan, och att den kommer fram ifall man håller fast apporten. När vi kommit såpass långt, skall jag gömma den i fickan så att han inte vet att den finns där innan vi börjar övningen.


Apporteringsbild från i våras. Obs! Det är INTE mina foppatofflor ;-)

Lerplask x 2!

Förra fredagen opererade jag om foten, och Liliane försökte dra ut ankaret som hon två år tidigare bankat fast (ihop med ledband och senor och annat smått och gott, det var ju inte mycket som var helt!) i naviculare - ett ben på insidan av foten, nedanför ankeln. Ärret sprack inifrån i våras, och jag släpade mig envist runt KSKs löparspår med ett varande, vätskande fistelformat sår hela sommaren..

Tydligen, visade röntgenplåtarna, var det den yttersta nabben på ankaret som kroppen reagerat på och försökt stöta bort. Projektet med att ta bort ankaret lyckades inte, så Liliane fick knipsa av yttersta delen och sedan mejsla in ankaret längre in i benet samt göra ärrplastik.
Hela förra helgen var jag helt luddig av morfin och foten välbandagerad med paddar och linda, men som tur var inget gips. Däremot har jag världens klumpigaste "sko" i neopren (läcker in jättemycket vatten, och drar åt sig grus och skit som ett läskpapper) som jag kommer få halta fram i under två veckor tills stygnen och tejpen kan tas. Jag haltar alltså inte pga smärtan i foten, utan pga benlängdsskillnaden som uppkommer av att klumpskon är av superpraktisk(?!) platåsko-modell och jag har inga andra skor som matchar "höjdmässigt".


Tyvärr har inte vädret medgivit att jag har kunnat ta bilder från agilityträningarna, hittills. Så bilderna i inlägget är en spinnoff på temat "Plask" utan lera... ;-)


Med detta spektakel på foten skulle jag, morfinsuddig, springa agilitybana med Baileys förra tisdagen, i Annas leriga paddock. Men det gick faktiskt riktigt bra! Skam den som ger sig, även om det smärtade rätt mycket i foten efteråt.
Fortfarande är framförbytena ett litet gissel, men jag var ändå nöjd med min insats - och Baileys hade en härlig attityd trots att regnet stundtals vräkte ner. Han fick sitta och kakaduatuta avundsjukt/övergivet i sitt supervarma Back on Track-täcke i pauserna, så honom gick det ingen större nöd på.


Igårkväll var det dags igen - med om möjligt ännu sämre väder än förra tisdagen! Resterna av orkanen Katie drog in över västkusten och vi var tappra själar som trängdes i Annas partytält vid sidan om paddocken. Anna gick först igenom springande kontaktfält på A-hindret, något jag tror att jag skall köra med Baileys. Hans 2+2 på A-hindret funkar sådär, eftersom han kommer i så hög fart när han låser frambenen, att rumpan ofta svänger över på sidan alternativt att stackaren gör en ofrivillig kullerbytta...Vi övade på en stor target, badrumsmatta, och Baileys ville som väntat gärna nosdutta eller frysa frambenen på targeten. Jag kommer använda en badrumsmatta för ändamålet, så att det blir tydligt för honom vilket beteende som skall bjudas på, dvs springa rakt över targeten.





Sedan körde vi en övning med flera framför- och bakombyten. Jag trodde inte att Baileys skulle uppskatta ovädret, det ösregnade, mitt regnställ gav upp och läckte in, och hindrena på agilitybanan blåste omkull i stormen...men dra mig baklänges! Han älskade det! Anna höll honom i halsbandet för att tagga honom i starterna, och jävlar vad han körde i lervällingen. Jag sprang på så fort jag kunde i mina rosa gummistövlar och bultande högerfot, och satte faktiskt bytena riktigt bra. Jag är själv förvånad, eftersom jag tyckte det verkade så svårt när vi gick igenom banan! :-D

Emellan våra lopp så var det mycket kakaduatut från grabbens sida, men han frös inte och även om några gav upp i förtid och åkte hem, så stannade jag kvar hela träningen eftersom jag ville utnyttja tillfället att han faktiskt gillade att köra i oväder. Mona har ju gett mig i läxa att vi skall träna på att ha roligt i ösregn, efter träningsfiaskot på Tjolöholms slott... :-P
När vi kom hem blev det grundligt bad för både Baileys och mig, helt sjukt vilka kopiösa mängder grus hans lilla tunna päls kan härbärgera?!

Länk till övningen vi körde finns här!
Film på när Anna och Colin kör running contacts på A-hindret finns här.




I november har vi anmält oss till ridhusträning i agility för Anna - det känns jättekul att få fortsätta träna för henne, och att ha lite roliga träningar under tak att se fram emot i vinterrusket! :-) Hon är så rolig, och har alltid väldigt fula mössor på sig, sånt gillar jag.

Skador och tråkigheter

Ja, det verkar inte vara någon hejd på glädjetillfällena just nu! Två dagars träning i ösregn, ett färskt operationssår på min fot som bara jäklas och som kräver antibiotika av elefantdos-proportioner (känns det som...) och så nu, som grädde på moset, så skadade sig lilla Humla på dagis igår.

Hon och Baileys lekte, och troligtvis fastnade hon olyckligt eller blev klämd, och hoppade därefter på tre ben. Humlas specialitet är att smyga från sitt "gömställe" och sedan attackera storebror bakifrån (jävligt sportsligt, inte sant?) ifrån det trånga utrymmet (i det här fallet en fåtölj), så det kan vara ett troligt scenario att hon helt enkelt blivit klämd i olycklig vinkel.
Jag bör tillägga att varken vi eller dagiset tillåter våldsam lek a la pansarvagnsstrid inomhus, utan det är lugn lek som gäller. Baileys är väldigt bra på att bryta leken i rätt tid så vi behöver sällan gå in och bryta dem med röst eller handklapp. När han tröttnat hoppar han helt enkelt upp i soffan eller går någon annanstans där den rabiata Kajsa Kavat inte kan nå honom. Det som hände handlade helt enkelt om extrem otur, vilket påtalades av veterinären.



Vår lilla plutttjej...sötast när hon sover ;-)


Vi avvaktade igårkväll, för att se hur hältan utvecklade sig. Imorse låg hon emellertid och sov hela förmiddagen och bjöd ej in till lek som hon annars brukar göra efter frukost. Hon hoppade på tre ben mest hela tiden och doppade tån ibland som stöttning. Vi fick tid hos veterinären efter lunch, och när vi väl var framme hade Humla naturligtvis glömt bort att hon var halt. Veterinärkliniker är ju värsta partystället, med massa folk som ger en uppmärksamhet och klappar, så Humla var i extas och sprang runt på alla fyra benen. Tillslut efter ett tag när vi tråkat ut henne så fick veterinären även se att hon faktiskt inte ville stötta på sitt vänster bakben.

Klämning, dragtest och provokation gav inte mycket information. Humla var mer intresserad av att fria till veterinären, titta på en farbror som gick på vägen utanför fönstret osv. Jag insisterade dock på att få plåtar på hennes bakben - och tur var väl det. Vi kunde ta dem i osederat tillstånd, hon är verkligen en pärla den här valpen! Låg som ett litet ljus(?) blickstilla på röntgenbordet.



Myser med storebror...här förstod jag att hon var allvarligt skadad, då hon ligger jämte honom i VAKET tillstånd utan att bita honom i öronen/pungen/svansen/tassarna...


Efter en stunds väntan kallade chefsveterinären in mig, tillsammans med den veterinär som undersökt Humla först. Det visade sig att de hittat en crista tibia avlossning på vänster bakben, som dock inte var särskilt stor. 4,5 mm jämfört med det friska höger benet som var 6 mm. Förskjutningen i höjdled är alltså "bara" 1,5 mm.

Crista tibia är epifysplattans yttersta zon på tibian (skenbenet), mot knäleden, och är det område där det råder som högst mitotisk aktivitet under hundens tillväxt. I cristan fäster patellarligamentet från patellan, som i andra änden fäster på lårbenet. Cristan är en extrem tillväxtzon, och därmed under valp- och unghundsstadiet innan epifysen slutits, väldigt porös, rikt vaskulär och känslig för yttre stress.
Detta är en av anledningarna till att unga hundar ej skall springa i trappor,hoppa in och ur bilar/soffor, träna agility, löpning etc. förrän de är färdigväxta. Crista tibia avlossning är en typisk valp/unghundsskada och tydligen relativt vanligt på greyhounds, vilka har extremt stark bakbensmuskulatur i förhållande till skelettets styrka vid den här åldern.
Humla har väldigt starka bakbensvinklar, så skadan beror alltså inte på en fysioanatomisk medfödd svaghet - snarare tvärtom. Hade hon haft en rakare knävinkel hade antagligen korsbandet rykt istället. (Både korsband och patella såg fina ut.)



Tröstmatas med äppleskrott på väg hem från veterinären...


Chefsveterinären kunde faktiskt få fram en tydlig smärtreaktion på Humla, men nu visste han ju också vart han skulle klämma någonstans. En sådan här skada är omöjlig att diagnosticera utan röntgenbilder.
Prognosen är hursomhelst mycket god, även om en höjdskillnad alltid kommer finnas kvar. De flesta greyhounds som ådragit sig denna skada tävlar som vuxna på elitnivå.

Vi skall på återbesök om en vecka, och ta nya plåtar - och därefter besluta om operation eller ej. Man kan gå in och fixera med stift om det skulle visa sig att avlossningen blivit större då. Hon får Rimadyl i 10 dagar och skall hållas i "stillhet"...jag gissar att det kommer bli en del diskussioner, mellan Humla och mig, kring innebörden av detta ord....:-P

tisdag 13 september 2011

Total lycka...

...är när matte kommer hem med en 1,5 meters lång tjursnopp från djuraffären! :-D
Vi sågade den i två delar och hundarna fick varsin. Baileys äter upp sin på nolltid, eftersom han tillskillnad från sin lillasyter har tänder. Med små valpgaddar kommer man inte långt...fast att bära runt på klenoden är naturligtvis väldigt kul det också tycker Humla!








Baileys är snäll och erbjuder sig att hjälpa Humla att äta upp den.


Kom, så går vi hit bort... :-)

Baileys och hans vänner del 18

Ja, hörrni, är det inte dags att dra igång höstversionen av långköraren Baileys och hans vänner? Jag har en del gamla avsnitt som inte publicerats ännu, pga att vi plötsligt fick en piraya i familjen som välte omkull mycket av sommarens planer :-)



I avsnitt 18 dekorerar vi på farstutrappen. Även om vi husrenoverar och bor i totalt kaos, är det viktigt med en inbjudande entre. Nu är hösten här och det är dags att ta bort den överblommade fjärilslavendeln , byta ut dörrmattan och istället plantera ljung och prydnadskål och ställa en korg med härliga höstäpplen på trappan!





Snickaren ville dra sitt strå till stacken och parkerade sina skor vid ytterdörren. Baileys vill naturligtvis inte vara sämre utan dekorerade farstubron med sina vänner. Bokstavligt talat. Denna gång var det båda två som fick äran att vara utvalda. När det gäller inredning skall man slå på stort, det vet Baileys!




Humla då? Hon hälsar att hon inte är så intresserad av att dekorera trappan (hon vill hellre bita loss betongbitar från den och äta upp i smyg) utan hon fokuserar istället på att göra gräsmattan höstfägrande. Maria Montazamis favoritinredningsdetalj är ju tassels, eller tofsar. Humlas specialitet är hål.
Och gräsmattan får genast lite attitude! :-D

Koppelträning...suck!

En liten reflektion kring koppelträning, som det pratas väldigt mycket om på valpkurser. Inte av instruktören, utan av kursdeltagarna. Att få valpen gå fint i koppel verkar vara en central del i de flesta valpköpares liv?? Varför? Varför fokusera på koppel, som jag anser vara en simpel livlina, och definitivt inte ett första hands-sätt att bibehålla kontroll på hunden. Hur skall du kunna lära valpen att gå i koppel, om du inte först lärt den kontakt, följsamhet och samarbete? Valpen kommer därtill inte vara det minsta intresserad av att följa dig i koppel om du inte betyder något för den. Har du däremot de bitarna i din relation till valpen, så kommer den följa dig alldeles utmärkt utan koppel - och själva koppelträningen kommer dessutom att komma nästan gratis med på köpet.



Bilderna i inlägget kommer från Baileys valpkurs, vintern/våren-09



Handen på hjärtat, Humla har ingen aning om vad ett koppel är för något. Vi har halsband på henne ofta, för att hon skall vänja sig vid det (det har varit ganska svårt för henne, då man ofta måste stanna och försöka krafsa bort det, men numera blir det inte många krafsningar på en dag) men går i princip aldrig med henne i koppel ännu.

För mig har koppel inget värde i hundträning. Och skall man dra det till sin spets, så hör det inte hemma i hundträning över huvudtaget. Baileys är kopplad för syns skull, när vi kommer till träningar, är på utställning eller lämnar honom på dagis. Vi hade lika gärna kunnat ha honom kopplad i en sytråd. Han går lös i alla andra situationer. Att "lära" honom gå i koppel var egentligen inte något problem, eftersom vi arbetade stenhårt på kontakt och följsamhet sedan dag ett.

Kriteriet för att gå i koppel tycker jag är väldigt simpelt:
1.Hunden kommer inte en millimeter ifall kopplet sträcks.
2.Hunden skall gå i leende koppel i alla situationer.
3.Föraren kommunicerar aldrig någonsin genom kopplet (styr hunden, drar, sliter, rycker), med undantag för absolut nödsituation där det är fara för hundens liv.

För det första behöver valpen inte promeneras, ur motionsperspektiv, förrän den närmar sig ett års ålder. Däremot skall den miljötränas och grundas i vilket förhållande man skall ha till matte och husse.
Med både Humla och Baileys har vi gjort på samma sätt:
Kör ut till skogen eller annan spännande plats, där du vet inte förekommer tung trafik eller svåra störningar. Man börjar alltså inte träna i stadsmiljö med stora störningar utan arrangera situationen så att hunden har god chans att lyckas med övningen!
Därefter går man runt i terrängen, där alla övningar man gör går ut på en enda sak:
Hundens enda uppgift på promenaden är att följa efter dig och ha koll på vart du tar vägen.





Man kallar således aldrig på hunden, ropar kom, hit, här, vi går häråt etc. Det är valpens uppgift att hålla koll på vart du tar vägen. Och naturligtvis är du svår att förutse, du går tillexempel aldrig rakt fram på en väg - som skulle vara det mest logiska. Nej nej, eftersom du är lite lätt labil och oberäknelig kan du helt plötsligt kasta dig in i snåret vid sidan av vägen, springa iväg och gömma dig bakom en sten, tvärvända och gå åt hållet vi nyss kom ifrån etc.
Den här "leken" är bland det roligaste Baileys vet, och än idag - ifall man någon gång lyckas smita från honom på promenaden, lyser glädjen i hans ögon när han hittar dig där du ligger och trycker bakom en stubbe. Problemet är att han är överjävlig på denna lek, du kan helt enkelt inte rymma från honom, han har stenkoll!
Med Humla har leken inte kommit till detta stadie ännu, eftersom hon är så liten så följer hon efter mig automatiskt i skogen och tar än så länge få egna initiativ. Men snart när hon blir säkrare och större, så kommer jag nog få chans att rymma ifrån henne! :-D

Dessutom är du väldigt rolig för valpen. Det är ju du som hittar alla goda köttbullar i diket, i stubben, bakom trädet osv. Dessutom får ju valpen alltid något gott när den väl hittar dig, efter att du lyckats "finta" bort den. Och det är ju du som gör en massa roliga lekar med valpen i skogen; låter den balansera på trädstockar, tar med den till spännande platser, söka godis på trädstammar, leka kull och jaktlekar, kampa med en grenruska osv. Du blir helt enkelt valpens egen Skogsmulle, en person som valpen avgudar och tycker är helkul! En sån person vinner man på att hålla sig nära, hon hittar ju på så roliga saker och hittar allt godis i skogen!

När hunden blir större, lägger man på fler kritierier. För Baileys, som är vuxen, ser kriterierna för promenad ut så här:

1. Man får göra vad man vill, gå vart man vill, stå och nosa i hundra år på en kissfläck etc. så länge man har koll på matte eller husse. De stannar nämligen aldrig utan fortsätter promenaden, och som vanligt är de ju rymningsbenägna och oberäkneliga.
2. Så fort man upptäcker en fotgängare, cyklist, ryttare, bil, moped, annat hundekipage etc. så går man in på mattes eller husses vänstra sida och går där tills man passerat och fått varsågod-signal från oss.
3. Om det dyker upp ett rådjur, älg, hare eller annat vilt så finns det väldigt gott godis i mattes och husses fickor. Sticker man efter vilt, så rymmer matte och husse. Väldigt obehagligt att tappa bort dem. (Skvallerträningen för vilt enligt ovan, fungerar ju med förutsättning att jakten inte kan bli självbelönande för hunden, dvs hunden har en chans att få tag i bytet. Har man en jaktras får man naturligtvis lägga upp det på annat sätt.)






Nu kanske inlägget blev rörigt...men vad jag ville få fram var iallafall:
Varför fokusera på just KOPPELträning för den lilla valpen - när det är nu man skall bygga upp kontakt och följsamhet? Koppelträning kan man göra sen, eller vid andra tillfällen - men däremot är det svårt att börja träna kontakt och följsamhet med en kaxig jagägerhelavärlden-tonåring som självsäkert flänger runt i skogen. Nu när valpen är liten har den ju en naturlig följsamhet, den följer ju dig utan koppel!,  - det är den delen man skall fokusera på och stärka, så att man är bättre rustad den dagen den revolterande flicksnärtan eller pojkspolingen ger dig fingret och sticker efter den lösspringande hunden ni träffar på i skogen, eller ger sig ut på en härlig tretimmars backpacker-jakt efter en hare som dyker upp framför näsan på er...

Humlas valpkurs

I söndags var det dags för andra omgången av valpkursen, första gången var utan hund - där Ninni höll en teoretisk genomgång, delade ut kurshäften med nyttig information om valpträning osv.
Men i söndags fick Humla äntligen följa med - på sin alldeles egna kurs! Baileys stod och blängde förebrående på oss genom fönstret när vi åkte iväg, så fort träningsväskan tas fram så tar han för givet att det är han som skall få åka och ha skoj! :-P


Humla-bus!


Humla var jätteduktig, vi kom först av alla och jag hade parkerat henne på den bärbara hundbädden från Out-n-out (årets bästa köp, vilken kanonbädd att ha ute som inne i samband med kurs och träning. Helt vattentät och supermjuk för hunden att ligga på!)
Humla är ju en väääääldigt glad liten tjej, som är ivrigt kontaktsökande både mot människor och andra hundar. I synnerhet människor. Alla tvåbenta som passerar förbi vårt hus får en överlyckligt skuttande valp som följer med längs staketet ut mot gatan och tigger klappar och uppmärksamhet.

Jag hade därför räknat med att fem andra hundägare med tillhörande valpar av olika raser, som passerar framför näsan på oss på väg in i träningslokalen, skulle utgöra en enorm störning för Humlas übervänliga och kompissökande själ. Man riktigt såg på henne hur ivrig hon var och hur svårt hon hade att motstå impulsen att kasta sig fram emot alla som kom in genom dörren. Men hon satt så duktigt kvar, min lilla tjej. Klicker och tonfiskgodis är guld värt i såna här situationer :-)



Husse vill pussas....Humla vill bitas!


Vi fick öva på en hel del olika kontaktövningar, Humla är ju tränad en del sedan tidigare, och hade inte svårt att fokusera på mig och arbeta. Hon älskar bekräftelse och beröm, och svansen är så glad hela tiden. Att hon har bristande impulskontroll och överdriven människokärlek, är ju något som kommer dämpas med åldern. Däremot tror jag det är bra att man klickar in budskapet att det är väldigt bra att bara sitta och titta på alla underbara människor och hundar, för då får man godis. Man behöver inte störta fram och fria till alla. Jag har henne dock kopplad, så att jag kan sträcka mig fram och bromsa henne i snöret ifall jag missar henne någon gång. Hon är så tydlig i sitt kroppspråk, att man ser flera sekunder innan vad hon tänker göra - och på det sättet är hon lätt att bryta, beteendet blir heller inte självbelönande eftersom hon inte lyckas ta sig fram.


Lite gamla bilder i inlägget, men alltså...det här "Hoho, är det någon hemma?"-uttrycket som hon har. När skall det försvinna? ;-)


Gratis är gott!



När man köper valp får man en massa erbjudanden om gratis provpåsar från olika fodertillverkare, som vill att man skall använda deras produkter. Jag har inte använt alla kuponger ännu, men häromdagen passade jag på att hämta ut en del, när jag var och handlade.




Dentastix älskas av hundarna härhemma, även om jag inte gillar innehållsförteckningen. Baileys sväljer sina nästan hela, så den tandstensrensande effekten uteblir nog i hans fall. Fast som tur är har han inte tillstymmelse till tandsten, och har aldrig haft.




Provpåsar från olika fodertillverkare tycker jag är utmärkt att använda som träningsgodis, även om man inte skulle kunna tänka sig att ge produkten till hundarna som huvudfoder. Jag vill ha korta innehållsförteckningar, höga näringsvärden och så rena foder som möjligt. Men när det gäller som träningsgodis, tummar jag på reglerna, eftersom det handlar om så små mängder. Dessutom är det guld värt att kunna variera belöningarna i träningen. Gratis är gott... ;-)

onsdag 7 september 2011

Baileys har blivit pappa!

Äntligen! Igår, 6 september, såg 6 stycken små underverk dagens ljus hos Kennel LooknLike i Norge.
Det blev 4 stycken röda med vita tecken och 2 stycken svartvita pied-bebisar! <3 4 hanar och 2 tikar blev fördelningen, och alla mår bra! Jag väntar spänt på bilder av de små, den här snodde jag från Tonjes FB-sida:




Den sista och sjunde valpen var tyvärr dödfödd, och Tonje fick åka in med Betty till veterinären då hon var trött efter värkarbetet. Men valpen kom som tur var ut på naturlig väg hos veterinären, och de slapp göra kejsarsnitt för att få ut den lille. RIP Sjuan :-(



Betty med hennes kennel-kompisar och dottern Magda!


Vi väntar spänt på hur kullen utvecklas och vad Baileys lämnar för något, då detta ju är hans första kull. Utvärderingsunderlaget blir också bättre, då Betty haft två kullar tidigare med friska valpar, där även de HD/ED-resultat som börjar komma in ser bra ut. För mer info om statistik, kenneln och Betty se hemsidan!


I brist på valpbilder, bjussar jag på några fler bilder av härliga mamma Betty :-)