Dålig dag

Nja...igår på agilityträningen kändes det inte som att jag hade varken armar eller ben i styr...egentligen hade jag behövt öva agilitybanor UTAN hund, eftersom det kräver minst lika mycket hjärnverksamhet av mig att få till hur jag själv skall springa - Baileys är egentligen det minsta problemet.

Jag vet inte riktigt vad det varit med mig, men jag har mått illa och känt mig lite konstig i flera dagar. Kanske influensa light. Igår var jag hemma hos mamma och pappa och mockade hos mina monsterkaniner, som jag är superallergisk mot. Jag börjar nysa innan jag ens har tagit i dem...Fick världens allergianfall och hade inget kortison hemma, så hela eftermiddagen förflöt i någon slags dimma.
Nog med bortförklaringar nu!

Man kan jobba aktivt med kontakt även i pauserna...för snart kan ju något roligt hända, spännande!

Baileys märkte naturligtvis direkt att matte inte var helt med, han var "nosigare" och mer kakaduig än vanligt. Bara en sån sak som att dra iväg i kopplet för att få komma fram till en spännande hästskit, skulle han aldrig göra i vanliga fall - men med en allergisvullen matte i andra änden av kopplet tyckte Baileys att han kunde prova iallafall. Det blev första pungsparken på länge, men den blev välplacerad och hade avsedd effekt. I vanliga fall behöver jag extremt sällan "korrigera" honom fysiskt eller med rösten - han är så känslig för mina signaler och tack vare den fina kontakt vi har behöver jag sällan ens använda ordet Nej.
Jag arbetar bara med positiv förstärkning och operant inlärning i träningen, men jag tycker också man skall skilja på inlärning och uppfostran.
I morse tillexempel, vaknar Baileys och hämtar en vass hård gummileksak som han skall väcka mig med - han leker den extremt buffliga "jag är en pansarvagn"-leken och det är helt okej - om man följer spelreglerna. Regel nummer ett är att man inte kan GÅ på mattes och husses ansikten! När han pansarvagnar sig över mitt huvud och stämplar mig på hakan och halsen med sina tassar får han ett löst nyp i sidan och en svordomsramsa. Han blir undergiven och tar åt sig, och väcker mig istället med ömsinta pussar. Skall man korrigera hunden fysiskt tycker jag huvudregeln är att korrigeringen bara skall komma EN gång, och hunden skall ta åt sig direkt. Vet man med sig att korrigeringen ej kommer ha avsedd effekt avstår man!!!

Aha, är det korv i påsen? Men skynda dig då, så tränar vi!

Men att korrigera med rösten skall naturligtvis vara att föredra, jag brukar viska "App-app-app" åt Baileys, och det reagerar han direkt på. Det märks knappt av utomstående att jag korrigerat honom. Men i situationer där hunden är uppe i varv eller det är mycket störningar, kan man behöva ta i hunden. Ofta om det är glatt och stojigt och Baileys går upp i varv och jag känner att jag inte längre har mitt "mentala koppel" på honom räcker det med att kalla in honom och sedan sätta sig i "Ryggsäcken" eller bara hålla honom stilla med lugna händer en kort stund tills man känner att han slappnar av och han är "kopplad" igen. Då vet jag att han kommer lyssna på mina kommandon och jag kan "växla" honom som en radiostyrd bil genom "Luuugn" "Försiktig" "Vänta" osv.

Kom igen husse! Nu skall vi ha skoj!

Vi tränade på med hinder+4 pinnar+hinder i vår egna slalomövning i bortre ridhushalvan men igår var det tydligt att godisburken i slutet av övningen var svår att motstå, så Baileys prövade att springa förbi eller slarva i slalomet ungefär varannan gång...grrr. Det är uppenbart att han vet vad han skall göra, han gör inga ingångar fel och tar pinnarna klockrent - men igår var han i någon slags testfas, han bara måste kolla om han verkligen behöver göra slalomet för att få springa fram till godisburken. Igår var han faktiskt mer terrier än vanligt, säkerligen pga att jag inte var på humör. Vanligtvis brukar han testa ett sådant beteende 1-2 gånger innan han ger upp och fattar att det inte lönar sig, men igår var han mer terrieroptimist än normalt...
När det gäller slalomen så räcker inte ett pass i veckan, jag har köpt stängselpinnar men måste kunna spetta ner dom i backen också. Dessutom måste jag träna på olika ingångsvinklar och det är svårt i ridhuset där jag ej vill vara ivägen för de andra.

Övningarna med gruppen tyckte jag var svårare än vanligt, iallfall för mig som är ovan vid alla typer av byten och snäva svängar. Jag har sjukt dålig timing känns det som. Sen har vi inget "Ut"-kommando, eller "Runt"-kommando, så det är något vi måste lära in. En annan grej jag skall tänka på är att vara supertydlig med mina händer när jag gör t.ex. framförbyten så att han säkert vet vart han skall och vilken sida han skall vara på.
Det här med högersida är fortfarande svårt, nu skall jag kampanja höger och vänster handling på vanliga promenader så att han köper tanken med att kunna vara lika mycket på höger som vänster sida.

Agilityträningen har gett resultat på ryggfileérna, eller vad säger ni?

Egentligen tror jag inte att det gick så dåligt som det låter nu när jag skriver om det, det är en sak om det går "dåligt" fast man själv är nöjd med t.ex. hundens attityd eller sin handling, men igår kändes allt lite halvdant - jag orkade helt enkelt inte och hade svårt att koncentrera mig. Fick verkligen akta mig så att det inte rann över på Baileys,  jag kände t.ex. att jag inte belönade upp honom som jag borde efter varje övning. Jag var mer "Puh, skönt att det är över" och var irriterad över alla mina småmissar, istället för att vara glad och belöna honom för att han är med mig och har en härlig attityd trots att jag klantar mig ibland. Morr. INTE lasta hunden för sitt dåliga humör! Och har man en förig hund som Baileys är det aldrig hans fel att det går "dåligt" utan mitt. Jag kan faktiskt inte komma på ett enda träningspass där jag i analysen efteråt kommit fram till att något har varit hundens fel.
"Your dog´s behaviour reflects your competence as a trainer"

Kom igen matte, skall vi jobba? :-)

Emellan övningarna körde vi lite linförighet och ställanden och detta gick jättebra. Jag ansträngde mig att belöna honom när han var längre bak i position, han får naturligtvis inte sacka - men framtassarna får inte vara framför mina tåspetsar - något som jag slarvat med omedvetet, för att jag velat ha bra ögonkontakt med honom så har jag belönat honom i position där det känts bra för mig, dvs lite för långt fram där det är lättare att se honom. Aja baja....
Han var hursomhelst jätteglad i linförigheten, svansen viftade på och han sökte hela tiden kontakt i pauserna och tiggde om att jobba mer! :-)

Någonting jag tänker ta mig från detta passet är att man inte bara kan öva på de sakerna man är bra på. Du måste tillåta dig själv att vara dålig, för hur skall du annars kunna bli bättre? Jämför dig inte med de andra, men titta på hur de duktiga ekipagen gör och försök ta in detta. Man lär sig mycket bara genom att iaktta. Strunta i att folk tittar eller skrattar, gå in och gör ditt bästa och begär inte av dig själv att du skall kunna allt perfekt på en gång. Och passa på att fråga och ta till dig av tips och feedback du får från andra, mer erfarna ekipage. Det är guld värt!  Så, fram med självförtroendet och träna vidare! Snart kommer våren, jag längtar redan till våra milslånga skogslöparturer i kvällssolen... :-D