Bored to death

På väg mot söndagspromenaden från helvetet...

Det har varit en tråkig helg för Baileys. Hela veckan har det varit skitväder och få tillfällen till träning. I lördags åkte vi och julhandlade och hundarna fick sitta i en bilen under tiden. Vi hade tagit med goda ben så att de skulle ha sysselsättning. Humla var lika glad och go som vanligt och tyckte inte alls det var tråkigt att bli lämnad i bilen. Guldlock däremot deppade ihop totalt när han insåg att det inte var till någon rolig träningshall eller löparspår vi var på väg till, så han vägrade äta sitt ben. Det skar i mattehjärtat när vi kom tillbaka efter ett par timmar och han inte hade rört sina godsaker. Detta är en hund som älskar mat och godis över allt annat.

Han har inte varit i balans på sista tiden, jag ser det som en kombination av olika orsaker: dåligt väder, ingen motion och smärta i bakbenet. Baileys vill alltid vara med och vill inte bli exkluderad när vi gör roliga saker. I två veckor har jag stängt dörren framför nosen på honom när jag varit på väg ut på löptur. Han ser att jag snörar på mig skorna och då står han som fastlimmad vid dörren och är orolig att han inte skall få följa med. Han är inte återställd i bakbenet ännu, jag ser att han försöker avlasta när jag provocerar honom i trav, och därför får han endast lugna tråkiga promenader. I ösregn. Inte konstigt att han blir deppig egentligen.

På vägen hem fick vovvarna sitta och droppa av på golvet istället...

Pga mörket och vädret har vi knappt tränat någonting - och det lilla vi tränat har varit stadge- och precisionsövningar, inga fartmoment som är hans favoriter. Han klättrar på väggarna här hemma, är allmänt gnällig och ingenting passar. Han brukar oftast ligga och sova när vi renoverar på kvällarna, men denna veckan har han propsat på att få sitta med i trappan och få slipdamm över hela sig samt hörselskador av den högljudda slipmaskinen när vi renoverar i lilla hallen. Stänger vi dörren, öppnar han den. Vi stänger igen, han öppnar igen osv. När han får vara med, som när jag målade fönsterfoder en kväll, är han ändå inte nöjd. Nej nej, i två timmar sitter han vid mina fötter och låter "Ääää, ääääääh, ääääh, ÄÄÄÄÄÄÄh" för att tala om att han har tråkigt och att vi borde göra något annat istället.

Normalt sett, på den ljusa delen av året, älskar han att bara vara ute i sin trädgård från morgon till kväll. Han strosar runt, käkar lite byggmaterial, gräver i sorkhål, äter lite giftiga växter, blir klappad av grannskapets barn som går förbi, jagar ekorrarna som bor i den gamla eken i tomtgränsen och utövar favoritsysselsättningen nummer ett: ligga och solbada på trappan. Är det snö ute gillar han också att vara ute i timmar - men i det här mörka, leriga deppvädret vill ingen levande varelse vara ute längre stunder.

Söndagsrengöring...

I söndags ställde vi in renoveringen. Baileys skulle få en härlig långpromenad med matte och husse och lillasyster. Vi tänkte gå runt sjön, ha med kameran och fikakorg. Det var nämligen fint väder på morgonen, och såg tillochmed ut som att solen skulle visa sig. Vi packade och satte oss i bilen. Hm....himlen var plötsligt rätt mörk? I två timmar gick vi "mysig söndagspromenad" dubbelvikta i världens hagelstorm. När det slutade hagla, började det istället att ösregna. Hundarna var nästan svarta av all lera och jag och Mikael dyngsura och frusna. Det blev grundlig dusch för de fyrbenta och ombyte till myskläder för de tvåbenta - eftermiddagen spenderades framför brasan där vi drack te och läste böcker. Hundarna myste i soffan.

Humla är jättenöjd med att bara få vara. Den stimulans hon får på dagis duger gott, hon är bara nöjd och glad och supergosig. Väldigt lätt att ha att göra med :-)

För Baileys är det dock en annan femma...dels har vi tränat upp en helt annan uthållighet när det gäller arbete - och med uthållighet kommer också vana. Kroppen och knoppen är van att få arbeta och mår inte bra när man får ta det lugnare av olika anledningar. Normalt sett är han en väldigt easy-going hund. Men när han är skadad och understimulerad - herregud, då blir han plötsligt väldigt påfrestande. Han ligger och piper. Vill inte gå ut. Vill inte gå in. Vill inte ligga och vila. Vill inte gå. Vill inte sitta, ligga eller stå. När han inte får stimulans duger det inte med Mikael utan då blir han plötsligt extremt mattig. Går efter mig som en osalig ande och bara gnäller.  Tigger om arbetsuppgifter...

Tyvärr är matte inte mer än människa och jag känner mig extremt omotiverad att träna inomhus hemma i vårt lilla kök på vårt superhala golv. Det är en superliten opraktisk yta. Jag vill ha en träningshall med bra ljus och speglar och bra underlag. Att klafsa omkring i meterdjup lera på agilityplanen känns inte heller lockande, inte heller att träna i ösregnet ute på gatan. Visst behöver man träna under sådana förhållanden också - men det är inte rätt scen att träna nyinlärning på.  Nä - antingen vill jag ha sommar eller en riktig vinter med härlig snö och soliga dagar. Inte konstant mörker, lera, ösregn och blötsnö.

Humla har inga större krav på aktivering...bara hon får mysa så är hon supernöjd!