Vårt lidelsefulla julfirande...

Tomten bjuder på godis ;-)

Ja, här kommer en julhälsning från oss lite i efterhand! Vi har haft en ganska...påfrestande julafton, så det har inte funnits så mycket tid över för blogguppdaterande ;-)

Humlas löp följer ju inga som helst lagar och hon har uppenbarligen inte läst någon biologibok...nu har hon blött kraftigt i 22 dagar och varit i höglöp 4 dagar. Vi har alla grannskapets hanhundar i vår trädgård(!) och det ylas över hela byn om kvällarna. Bara idag har Valle, Sven, Felix och Malte varit här på besök...

Pipdjuren pep i...ja, några minuter iallafall. Nu är de slaktade... :-)

Vi hade tänkt oss en mysig jul med frukostmys på morgonen och härlig långpromenad innan  det var dags för släktfirande.

Men julafton fick Humla tillbringa hos mina föräldrar - och när vi slöt upp hos dem på kvällen, fick vi sätta oss och köra hem Baileys lagom till tomten skulle komma, eftersom han bara låg och hyperventilerade. Så Baileys fick vara ensam hela julaftonskvällen och hans oöppnade klappar fick vi ta med oss hem igen.

Hundpepparkakor som de bakat på dagis och fick med sig hem :-)

Så tyvärr har inte julen blivit riktigt så fridfull som vi hade hoppats. Just nu koncentrerar vi oss bara på att lida oss igenom det här jävla helvetesfanskapet några dagar till...men eftersom Humla kör sitt eget race genom livet kommer hon säkert höglöpa i fjorton dagar till och vi får sätta upp elektriskt staket runt hela fucking tomten för att hålla borta alla kavaljerer :-P

Baileys bara lider...

...medan Humla bara myser!

Helt omedveten om vilken jobbig situation hon ställer till med ;-)

En fin gran har vi allafall :-)

Julfotograferingen fick bli kort...lilla B hade tankarna på annat håll.

Som om det inte vore nog med oflyt i livet just nu för stackars Baileys, så ser han tillråga på allt jättedum ut med sitt stora skrapsår han fick förra helgen efter krockmötet med en halländsk tall...

Humla i sina naturliga(?) öron...

Ledsen Lutte :-(

Julhelgen har vovvarna turats om att vistas i bur. Humla har varit lite hos mamma&pappa för att avlasta Baileys. Nästa löp kommer vi definitivt inte ha båda hundarna hemma under höglöpet, men eftersom detta är Humlas första löp (eller andra beroende på om man räknar det där konstiga hittepå "för-löpet" för ett par månader sedan, garanterat Humlas påfund...) är det svårt att veta hur länge det kommer pågå och när höglöpet inträder. Förhoppningsvis har vi lite bättre koll då. Humla har inte visat någonting, förutom att hon ställer sig och viker undan svansen för mig när jag skall rätta till tikskyddet. Men det är det enda. Hon är totalt ointresserad av pojkar.

Nu kände jag att det är blev ett väldigt gnälligt och tråkigt inlägg, och det var inte meningen egentligen. Jag skall därför avsluta positivt med att berätta att ingenting, inte ens en tik i höglöp på två centimeters avstånd, kan få Baileys att prioritera bort mat...vilket är extremt skönt! Han är också väldigt "träningspå", vilket jag är förvånad över. Det är precis som att han njuter av att få ta ut allt adrenalin genom träning. Tur att tävlingslydnad är så roligt :-D

Imorse när livet var lite extra jobbigt, så fick han sin julklapp - ett halvmeterlångt älgben som höll honom på andra tankar hela förmiddagen, tack och lov!