Humla har fortsatt med sin extremt irriterande vana att kissa och bajsa på gång-och-cykelvägar. ALDRIG på gräsytor eller i skogen. Helt sjukt. Nu den här veckan har jag berömt med godis varje gång hon kissat på gräsplätten utanför huset, och helt sonika lyft upp henne och satt henne intill kanten när hon stannat och skitit/kissat mitt på vägen. Samt försökt motstå impulsen att dänga en tegelsten i huvudet på henne.
Bilderna i detta inlägg förestället två små busfrön som kampar om mattes strumpa samt en stackars plyschmus från Ikea...båda fick men efter denna lek ;-)
I onsdags eftermiddag var det lite trist väder - snö/regn i luften, grått och blåsigt och svinkallt. Vi struntade därför i eftermiddagspromenaden och tog ett rejält lydnadspass istället, på en närbelägen gräsplan.
Baileys tränade jag i fria följet enligt Eva Bodfäldts koncept (inlägg om lördagen kommer!) och alternerade belöning med korv respektive kamptross i expandersnöre. Jag kan säga att själva successraten i detta träningspass med denna metod ligger i att låta grabben vänta. Vänta, vänta, vänta och sedan låta honom få rusa fram och följa med mig i mitt fotgående. Häftigt! Då blir han superpå och i helt rätt laddning - inte för högt, inte för lågt. Härligt engagemang och uthållighet, även om jag inte körde blålånga sträckor denna gång. Även lekbelöningen är en viktig del - engagera dig i leken och ta verkligen ut svängarna så att hunden tänder till och tycker att det är skitkul!
Humla var fantastisk att köra. Så überglad och korkad och positiv i en salig blandning! Vi gjorde också rusa in till sidan övningar och hon är fantastisk på att söka min vänstersida. Tekniken i det fria följet lämnar väldigt mycket för övrigt att önksa, men kontakten och uthålligheten...wow! Humlapumla kan nämligen gå utan blicksläpp i flera kilometer/dagar/år känns det som. Hon älskar fritt följ, de små benen bara trummar på lyckligt intill sidan - en evighetsmaskin! ;-)
Vi fortsatte med ställanden när jag backar och jag belönade med ganska stora korvbitar som jag kastade bakom henne - men herregud vad dålig hon är på att leta? Baileys kan spåra upp en mikroskopisk korvbit i en urskog, men Humla hittar inte en gotta som jag slänger 30 centimeter ifrån henne på en slät gräsplan? Lite charmigt, men undrar vad det beror på? Ja, att detta belöningssätt har förbättringspotential kan vi iallafall konstatera! :-D
I torsdags kring lunch packade jag in allt i bilen och styrde kosan hemåt. Efter Ängelholm började eländet. En konstig varningsskylt dök upp på displayen som varnade mig med arg röd text på tyska (varför inte franska, italienska, spanska eller latin som jag läste på gymnasiet och äntligen kunde få nytta för?) och många utropstecken och det började pipa högt. Jag fick stanna med varningsblinkers på motorvägen och ringa pappa som fick översätta texten till "Något med oljetrycket". Jaha...bärgning eller försöka ta sig själv till verkstad? I Halmstad fanns närmaste Wolkswagen-verkstad - och där kunde de naturligtvis inte hjälpa mig eftersom det var ett obokat besök och de hann inte göra den erfodrade datauppkopplingsfelsökningsgrejen för att hitta rätt felkoder. Deras assistansservice gällde inte eftersom jag kommit dit med bilen själv. Hade jag stannat 50 meter ifrån verkstaden och låtit bilen bärgas därifrån hade garantin gällt (!)
Efter hundra turer framochtillbaka skulle jag få en hyrbil och betala för den själv - detta strulade självklart också i evighet. Det fanns inga envägs-bilar osv. Man fick inte ha husdjur i deras bilar. Självklart hade jag inte det, försäkrade jag och kastade en blick ut genom fönstret - i min bil som stod parkerad precis utanför står två staffar med frambenen på instrumentbrädan och med nosarna tryckta mot vindrutan och blåstirrar tillbaks mot mig... ;-)
Tillslut hittade de en Seat - med trasig baklucka (perfekt när man har tre väskor packning med sig) och som drog fantastiskt mycket till vänster i hastigheter över 50 km/h. Efter ett par timmars krångel och telefonsamtal hit och dit, kunde vi äntligen fortsätta resan hemåt. Vi kom nog någon kilometer på motorvägen innan Baileys kräkte ner hela inredningen.....!!! Vad är oddsen för detta?
För er som inte provat att assistera en kräkande hund i framsätet samtidigt som du försöker styra bilen i eftermiddagsrusning på motorväg, så är det en upplevelse utöver det vanliga. Hela tre gånger fick vi, med livet som insats, stanna med varningsblinkers i vägrenen så att Baileys kunde hulka ner i framsätet, på växelspaken, mellan sätena, på bildörren och ner på golvet i framsätet....
Sen fick vi stanna ytterligare en gång på en åker i Björketorp för en spykavalkad - där Humla fick spya på sig eftersom hon, med sin härliga fingertoppskänsla, gick fram till Baileys precis när han stod och hulkade som värst...
En lång dusch och några maskiner tvätt senare kunde jag lägga hemfärden bakom mig och skratta åt det - men just då kände jag mig faktiskt rätt miserabel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar