Nu lär jag väl bli slaktad men jag hör till den fåhövdade skara som tycker att vi skall avla fram hundar som är anpassade till vårt moderna samhälle. I detta ingår att hundarna skall klara av fyrverkerier.
Man kan tycka vad man vill om fyrverkerier - jag har aldrig fattat grejen, men det är kanske för att jag är tjej och aldrig haft det där riktiga suget efter att tillverka egna bomber enligt recept på internet och bränna av handen...
Baileys älskar nyårsafton - eftersom han får uppleva 2 av de bästa sakerna han vet: glada människor - och en massa klick. Sedan han var valp är han klickad på skott, smällare och raketer. Pang betyder helt enkelt klick och godis.
Har man en hund som traumatiserats av fyrverkerier är det svårt att vara social på nyårsafton. Fira nyåret helt ensam i en enslig stuga ute i skogen/ i tvättstugan med torktumlare och maskiner igång/köra runt i bilen och lyssna på Jan Malmsjö...nej tack.
Min hund måste funka i alla miljöer - annars förtas ju hela glädjen med att ha hund. Men det är lite väl magstarkt att kräva av hunden att den skall tycka fyrverkerier är skitkul - om det är något som den får öva på en gång om året. Det krävs betydligt fler repetitioner än så! Det här är vanlig simpel miljöträning och det är ditt ansvar att förbereda din hund på allt som kan tänkas förekomma i vårt samhälle: fyrverkerier, rullstolsburna osv. Agera proaktivt!
Det är betydligt lättare att tidigt lägga in en positiv association till ett fenomen än att försöka reparera en traumatiserad hund.
Jag kommer köra årets sista träningspass vid tolvslaget idag. Halv tolv drar jag på mig dunjackan över festblåsan och trycker en mössa över håruppsättningen - sen laddar jag fickan med kycklingkorv och klicker och tar med mig Baileys ut på fyrverkerijakt. Gott nytt år!
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Äntligen har det lossnat!
Yaaaayy!!!! Idag trillade äntligen poletten ner - hos MIG. Vi har ju tragglat det här med apportering i några veckor. Grundproblemet för Baileys är att bara bär saker när han är glad och när vi får besök och han skall göra sin "hälsningsritual" (går runt med ett gosedjur i munnen). Hålla något i munnen när vi inte har främmat eller skojar? Aldrig.
Därför fick jag klicka in momentet i små steg, själva gripandet har egentligen aldrig varit några problem. Han griper bra, tar sällan omtag och har inte tendens att tugga på apporten. Men att sitta passiv med apporten i munnen? Ooops mycket svårare. Försökte gå efter tipsen i Lydnadsträning i teori & praktik, men vafan...kom aldrig till att han satt de där 10 sekundrarna med apporten i munnen. Han fattade snabbt att man inte kan släppa apporten,men då började han leta efter mina händer istället för att lämna av den äckliga tråkiga träbiten.
Idag ändrade jag därför metod drastiskt. Baileys älskar ju beröm över allt annat och vill inget annat än att vara till lags. Först lekte vi oss varma med kamptrasan sen tog jag fram apporten och drog den snabbt i zick-zack över golvet, och lät honom inte få den fast han försökte. Helt plötsligt blev apporten mer värdefull.
När han grep den berömde jag översvallande - vilken världsomstörtande bedrift han precis gjort! I klass med Mount Everest-bestigning MINST! :-)
Helt plötsligt var det inga som helst problem för grabben att sitta blickstilla med apporten i ett fast grepp i både 5, 10 och 15 sekunder! Det gick på bara ett par repetitioner!
Körde 3 korta pass och för varje pass kunde jag dämpa min glädje så att jag under det sista passet kunde vara tyst men istället stå med ett tokleende på läpparna. Och Baileys svans gick som en jävla propeller under alla passen! Nu tigger han om apporten och blir skitglad när den kommer fram!
Jag är så glad att jag kom på en sån här supersimpel "metod". Som vanligt ligger ALLTID problemet hos EN SJÄLV och aldrig hos hunden. Tänk vilken dramatisk effekt man kan få av att enbart vara glad och berömma hunden? Underbara vovve...
Därför fick jag klicka in momentet i små steg, själva gripandet har egentligen aldrig varit några problem. Han griper bra, tar sällan omtag och har inte tendens att tugga på apporten. Men att sitta passiv med apporten i munnen? Ooops mycket svårare. Försökte gå efter tipsen i Lydnadsträning i teori & praktik, men vafan...kom aldrig till att han satt de där 10 sekundrarna med apporten i munnen. Han fattade snabbt att man inte kan släppa apporten,men då började han leta efter mina händer istället för att lämna av den äckliga tråkiga träbiten.
Idag ändrade jag därför metod drastiskt. Baileys älskar ju beröm över allt annat och vill inget annat än att vara till lags. Först lekte vi oss varma med kamptrasan sen tog jag fram apporten och drog den snabbt i zick-zack över golvet, och lät honom inte få den fast han försökte. Helt plötsligt blev apporten mer värdefull.
När han grep den berömde jag översvallande - vilken världsomstörtande bedrift han precis gjort! I klass med Mount Everest-bestigning MINST! :-)
Helt plötsligt var det inga som helst problem för grabben att sitta blickstilla med apporten i ett fast grepp i både 5, 10 och 15 sekunder! Det gick på bara ett par repetitioner!
Körde 3 korta pass och för varje pass kunde jag dämpa min glädje så att jag under det sista passet kunde vara tyst men istället stå med ett tokleende på läpparna. Och Baileys svans gick som en jävla propeller under alla passen! Nu tigger han om apporten och blir skitglad när den kommer fram!
Jag är så glad att jag kom på en sån här supersimpel "metod". Som vanligt ligger ALLTID problemet hos EN SJÄLV och aldrig hos hunden. Tänk vilken dramatisk effekt man kan få av att enbart vara glad och berömma hunden? Underbara vovve...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)