lördag 28 januari 2012

Byggfika

Om ni undrar varför det är löpmeter med hushållspapper på bordet beror detta på en viss vovve som hoppade upp i knäet och stötte till hela bordet så att kaffe och saft i samtliga glas skvätte ut...



Våren är i antågande och renoveringen pågår för fullt på helgerna! Idag har jag dragit de sista (av två miljoner) spikarna ur orginalgolvet i lilla hallen, som befriades från lager efter lager av plastmatta och billigt klickgolv. Mikael har dragit sladdar i taket för sin nya ljudanläggning på övervåningen - DET är en utmaning i sig, eftersom jag hatar sladdar och helst velat haft ett trådlöst system. Det känns skittråkigt att förstöra övervåningen med massa fula sladdar efter att ha gjort en total makeover som tagit nästan två år...Så mitt krav var att sladdarna skulle dras osynligt - osynlighetsprojektet tog hela dagen men resultatet blev faktiskt bra ;-)






Renovering betyder naturligtvis även obligatorisk byggfika och idag var det svärmors morotskaka som serverades till kaffet. Baileys tar alla chanser till mys och gosstund med husse och skall självklart sitta i knäet. Något annat alternativ finns inte. Det märks att Mikael varit saknad av både Baileys och Humla - det har varit mycket pusskalas och lekar sedan vi kommit hem.







Vi hann även med träning ute och inne. Baileys fick testa fria följet med externbelöning och med leksaksbelöning. Egentligen skulle vi varit med på Fritt Följ-kursen för Ditte på torsdag men vi tentar av akutmedicin-veckorna då, så jag fick avboka min plats :-( Det känns jättetråkigt, för jag hade verkligen behövt Dittes input på det fria följet. Det känns som att vi inte riktigt kommer framåt - tekniken är kanon: svängar, vändningar, halter, sidoförflyttningar i alla riktningar är jättefina. Det är attityden och belöningsförväntan som har stor förbättringspotential så att säga.... ;-) Jag tror mycket av det hela beror på min egen inställning - jag tycker nämligen att fria följet är ett tråkigt och svårt moment, vilket garanterat smittar av sig på Baileys, uthållighet är knappast något vi har problem med när det gäller de övriga momenten...






Humla fick träna ingångar och lite smått vändningar på stället - hon hänger på bra och är glad. Inomhus fick Baileys göra tvåans fjärr på ca 3 meters avstånd med externbelöning, samt treans skifte ligg-stå, stå-ligg som jag verkligen har kört fast med. Det känns som att vi stått och "gungat" upp och ned med gångjärnsrörelsen hur länge som helst utan att jag kan avancera framåt. Problemet är nog att han är för fixerad vid min hand (oavsett om det är godis i eller ej) och jag får inte önskad effekt om jag belönar externt.







Inomhus fick Humla bjuda på lägganden framifrån och från utgångsställning, och blev efter en tämligen seg start riktigt taggad och skällde tillochmed av iver:-D Just nu är ljud i skällan mer än önskvärt efter alla månader av dvala...






Ytterligare ett tecken på att våren är på väg, trots att snön ligger vit på backen och graderna kryper nedåt på termometern, är alla härliga vårblommor som numera står i vartenda fönster här hemma. Så härligt och energigivande med piggelinfärger på både bajspåsar och blommor, eller vad säger ni? ;-)

Nu släcks flitens lampa, hundarna snusar på ett massakerat fårskinn framför brasan, och vi tvåbenta skall ha Solsidan-maraton och dricka Kusmis goda violte!




Its poo-poo time!




Kolla in de här bajspåsarna jag köpte i Helsingborg! Visst blir man glad av dem? Det är nästan så att man går och längtar på promenaden efter att vovven skall lägga en söt liten hög som man får plocka upp med en sån här färgglad påse! :-D

Dessutom finns en liten behållare till, att fästa på kopplet eller jackan. Jag köpte självklart en rosa...



fredag 27 januari 2012

Fast and furry!

Nu är vi hemkomna efter en vecka i Helsingborg - det har gått jättebra och varit underbart att ha vovvarna med mig, även om det innebär en del arbete. Det första vi fick börja öva på var hur man beter sig i ett trapphus. Jag trodde inte att mina snälla, väluppfostrade hundar skulle ta några egna initiativ, utan vänta på mig medan jag låste dörren - men de stack iväg som Långben och Hjulben ("Mi mi! - WROOOOOOOOM!") och rutchade nedför trapporna så att de dånade i trapphuset.
Perfekt sätt att introducera sig för grannarna...












Humla har också insett trapphusets fördelar - det finns dörrar till andra lägenheter, och innanför de dörrarna finns nya potentiella vänner som hon inte träffat ännu. Så fort någon dörr öppnar sig får man passa henne så att hon inte störtar fram i ett entusiastiskt vänskapsbandsknytarförsök...Humla uppskattar även de många asfalterade gångvägarna. För inget är så härligt som att kissa och bajsa på bar asfalt, det vet ju alla...? Hon har nog inte gjort ifrån sig på gräs/skog/naturunderlag på hela veckan - det är bara asfalt som gäller. Och det får inte vara någon snö på den! Och mitt i vägen måste man sitta. Inte i kanten, nej, nej!


Baileys är nog den mest den opraktiska lägenhetshunden ever! Ursäkta, men han är ju så jäkla högljudd?! På morgonen när vi går ut för kissrunda gäspar han i trapphuset fem-sex gånger så fönsterrutorna skallrar: "AAAAAAAAOOOOOOOOUUUUU" "AAAAAAÄÄÄÄÄÄÄÄÄOOOOOUUUU" "ÄÄÄÄÄAAAAAUUUU".  Det går inte att få tyst på honom. Han bara måste gäspa! 
När jag kommer hem på lunchen och det är dags för långpromenad så är han jättelycklig och  viftar glatt med svansen i trappgallret så det ekar i hela kvarteret "DONG DONG DONG DONG!"
Och när Baileys och Humla leker inne i lägenheten så låter det som en zombieattack ur filmen "48 dagar senare"...stackars grannar. Som om det inte vore nog på ljudeländet, så köpte jag en kul leksak åt dem igår på en jättestor djuraffär som ligger vid Ikea. Ett gigantiskt gummiben som hade pipljud. Ja, det verkar ju roligt - och bra storlek så att de kan kampa med det. Jag slår till! tänkte jag - och ångrade mig efter tio sekunder när jag kommit hem och det var dags för invigningslek. Herregud - jag har aldrig hört ett sådant extremt högt pipljud i en hundleksak förr? Det trängde verkligen genom märg och ben. Och leksaken fick följa med hem till Örby - här behöver vi inte ta hänsyn till tråkiga faktorer som hörselskada och grannsämja...




Det är roligt i Helsingborg! :-)






Hela veckan har vi gått 90 minuters promenader på lunchen - i strålande sol och gnistrande pudersnö på fälten. Det finns fantastiskt fina strövområden för den som har hund - många reservat, raviner, promenadstigar, särskilda hundslingor, ridvägar osv. Jättebra! Vi har inte gått samma promenad en enda gång på hela veckan! Att vara ute 1,5-2 timmar mitt på dagen varje dag gör också att man får en skön energikick och välbehövligt solljus. Helt underbart. Enda nackdelen med mina tider på sjukhuset är att det skymmer vid halv fem-fem när jag kommer hem. Men vi går ju mot ljusare tider, så nästnästa vecka när det är mattevecka igen så kommer det säkert vara ljusare och det blir roliga, utforskande rundor även på eftermiddagen/kvällen.


Utbildningen känns fantastisk - det har varit en oerhört lärorik vecka - och att få ha vovvarna med sig här nere har inte gjort tillvaron sämre! :-D Nästa vecka har vi akutmedicin, sedan slungas vi ut i verkligheten...Här är ett litet reportage (bland många) som gjordes om läkarkandidaternas ankomst till Helsingborg - sundets pärla ;-)






Så här fint hade Baileys bäddat åt sig imorse: ett fårskinn, en filt, en kudde, en till filt och min tröja...






torsdag 26 januari 2012

Upcoming star

Stackars lilla Humla...när jag tänker tillbaka på de här senaste månaderna kan jag inte låta bli att känna en viss sorg i bröstet. Det är först nu, när vi verkar vara på väg ut ur tunneln på andra sidan, som jag börjar inse och lägga ihop saker - att Humla mått fruktansvärt dåligt.

Det här har jag inte tagit upp i bloggen innan, men jag har faktiskt - ja faktiskt - haft seriösa funderingar på om hon skulle ha någon form av förståndshandikapp...(!) Hon har helt inte reagerat på vissa saker på ett sätt, som jag tycker att en hund borde reagera. Jag kan dra en hel lista med exempel här, men det är inte relevant nu. Och ni som känner mig, vet att jag älskar att överdiagnosticera och springa hos veterinären med mina vovvar. Skadad av utbildningen? Naw, just a tad... ;-)
För att dra det hela i stort så har jag upplevt henne som...fjärmad. Blockerad. Som en guldfisk i skål. Att hon inte blivit överkörd av en bil är för mig en gåta - för hon har levt i en egen bubbla under hela vintern.



Humla och moster Nusse gossas!



Det började med att farten försvann i oktober. Det var som att dra ur sladden ur eluttaget. Visst gick destruktion-av-hemmet-frekvensen ned, och vi tänkte att "Äntligen börjar hon mogna". Men gjorde hon det? Sedan började hon löpa. Först en gång, där vi inte märkte mer än svullen snippa och galna hanhundar. Sen gick det några veckor och så kom löp nummer två. Hon blödde kraftigt i nästan sex veckor - med kraftigt menar jag att man får byta binda i trosskyddet 2-3 gånger om dagen - och hon slutade inte heller blöda när hon gick in i höglöpet. Återigen spinner min medicin-hjärna loss och tänker att med tanke på hennes ringa kroppsvolym, och i förhållande till den mängd blod hon måste förlorat då blödningen pågick över så lång tid  - är järnbrist inte alls obefogat.

Under löpet sov Humla dygnet runt - ja faktiskt. Hon sov hela tiden då vi inte var ute och promenerade eller när det var matdags. Fullständigt avtrubbad. Efter löpet andades vi ut - men Humla verkade matt och liksom "borta". Baileys pockade hela tiden på hennes uppmärksamhet, och ville leka. Leka leka leka leka. Men Humla var inte det minsta intresserad, trots att Baileys låg på rygg och kvittrade eller skuttade förbi med alla leksaker han kunde hitta och vifta henne i ansiktet med...
Herregud, vad lugn hon är, funderade jag. Skall hon alltid vara så här? Är det här hennes rätta personlighet? Var hennes galna valpjag bara en fas? Isåfall har den här hunden kommit till fel hem. Vi är en aktiv familj på alla sätt och vis - och en hund helt utan motor och drive, skulle inte komma till sin rätt hos oss och varken hunden eller vi skulle inte tycka det var roligt. Man måste befinna sig på samma våglängd och energinivå. Detta har jag funderat mycket på, och känt mig lite ledsen. En hund som älskar att mysa, ligga i soffan och bli klappad på, och nöjer sig med 500 meter koppelpromenad runt kvarteret...hon hade kanske trivts bättre hos en  kärleksfull pensionär med rullator och knäartros?







Efter löpet kom skendräktigheten som ett brev på posten - och med en hund som, om möjligt, mådde ännu sämre än under löpet. Its a thin line between dvala and medvetslöshet...Helt apatiskt travade hon vid min sida under promenaderna. Världens enklaste hund att koppelträna - att streta i något koppel fanns inte på världskartan. Träna har vi överhuvudtaget inte kunnat göra - förutom den korta tiden mellan löp och skendräktighet, då hon visade pyttelite intresse.
Mager som ett spjälstaket men med tuttar proppfulla av mjölk. Naturligtvis har vi inte låtit henne ligga inne - men att försöka aktivera en hund helt utan livsglädje...det är helt enkelt inte roligt. Och vad sjutton aktiverar man hunden med när den visar noll intresse för leksaker, kamp, bollar, pinnar, fåglar, harar, rådjur, andra hundar...?

Nu har vi varit i Helsingborg i en vecka - och kanske var det miljöombytet som blev brytningen...men jag tror faktiskt att den riktiga Humla har skymtat fram några gånger här nere. Jag hoppas innerligt att det är så. Jag vill ha tillbaka min galna valp! Hon har lekt med Baileys, stuckit efter fåglar, ätit bajs, förstört min nya dörrmatta, hälsat på alla i trapphuset och - håll i hatten nu - hon har SJÄLV TAGIT INITIATIV till träning. Kommit upp och gått fritt följ vid min sida under promenaderna, bara för att få klick och godis och skutta iväg - för att sedan komma tillbaka och gå intill sidan igen. Det har inte hänt sen i höstas. Dessutom -hon har GNÄLLT AV FRUSTRATION när vi tränat, i sin iver över att lista ut hur man skall komma åt godbiten matte lagt ut som externbelöning. Hela vintern har träningspassen med Humla varit lika givande som att klickerträna en gråsten. Men nu kanske vi ser ljuset i tunneln...

Jag är emot kastration av både hanhund och tik, då jag tror att kroppen behöver alla sina biologiska funktioner för att fungera optimalt. Men om Humla är en tik som kommer vara totalt utsläckt av sina löp även i framtiden - ja, då finns inget annat alternativ. Det är fruktansvärt att ha en hund som är fullständigt  ur funktion flera månader i sträck - två gånger om året dessutom. Det blir inte jättemånga månader kvar att ha roligt tillsammans då...Då detta var första löpet är det ju inte säkert att de andra kommer se likadana ut, vi får se framtiden an helt enkelt. Men håll era tummar för lilla Humla, hon behöver det!



tisdag 24 januari 2012

Hakuna Matata


Timon?




Humla?

Luna och Diesel




Här är ett nytt foto på lilla sötnöten Luna, som viftar på svansen och tigger om att komma upp i soffan ;-)





Jag bjuder även på en ny bild på Diesel - snygga grabben som gillar att busa i snön!
Att han har sin fars gener råder det ingen tvekan om, när man ser bilden nedan! Matte Weronica berättade att Diesel häromdagen bestämde sig för att slakta sin bädd...ja vad säger man? Been there, done that... ;-)


Bulletproof

(Det här inlägget skrev jag i fredags em, men hann inte publicera det.)

Nja...bulletproof är väl det sista jag är. Nu är jag hemma igen efter en mycket intensiv och krävande vecka i Helsingborg. Det har varit omtumlande och minst sagt mycket blandade känsor...mycket slit, mycket gråt, lite sömn, lite mat och långa dagar.


Jag har inte haft tid att uppdatera bloggen då det blev så snabba ryck när jag skulle åka - jag fick nämligen, helt oväntat, tag på en etta i Helsingborg som skulle hyras ut i andra hand. Av 147 sökande fick jag lägenheten :-D Då det är extremt svårt och svindyrt att få boende i Helsingborg hade jag ställt in mig på att få pendla från Båstad eller Landskrona - eftersom alla lägenheter jag tittat på var alldeles för dyra. Men ibland skall man ha ofattbar tur - och det hade jag! Oerhört skönt att ha något "eget" - slippa dela kök och badrum, hyra rum hos en familj man känner sig obekväm med, sunkiga studentkorridorer osv.


Det är alltså en liten etta på 31 kvm som ligger på Adolfsberg ca 10 minuter från sjukhuset. Den har verkligen potential att bli jättemysig - nu i veckan har åtskilliga timmar gått åt till "sanering" av kök och badrum (fullständigt vidrigt att rensa avlopp och vattenlås som inte rengjorts på tio år...) samt skruva Ikea-möbler och åka runt och införskaffa praktiska grejer. De första dagarna hade jag inget bord eller stolar - så jag satt på golvet och åt...och tyckte synd om mig själv ;-)


Utbildningen är fantastisk - det kommer bli hur bra som helst, det känner jag på mig. Det är en speciell känsla att för första gången få ta på sig läkarrocken och hänga stetoskopet om halsen. Man blir stolt. Det här är ingen lätt utbildning och gudarna skall veta att man kämpar med studierna för att ta sig till de kliniska terminerna. Så nu när man äntligen är här, och den teoretiska delen av utbildningen är över, ja - det är verkligen en härlig känsla! Äntligen börjar det på riktigt! Mottagandet har varit otroligt - och vi har fått många förmåner som sjukhusets första kandidater någonsin.




Baileys visste redan på lördagen att jag skulle åka och blev som förbytt - Mikael fick hålla fast honom för att han inte skulle tränga sig ut genom dörren när jag gav mig av på söndagen. Jag hörde hur han skrek när jag stängde dörren. Han hade gått runt och skrikit efter mig när han såg bilen försvinna och varit orolig hela kvällen. Sånt här skär i hjärtat på en. Båda hundarna hade legat nere på bottenvåningen och väntat hela kvällen, medan Mikael var på övervåningen och kollade film. Baileys är aldrig sån här annars, när någon av oss åker nånstans. Men på något sätt fattade han väl...?


Hela veckan har tankarna gått - jag är inte personen som mår bra av att bo i en resväska, eller bo på två ställen. Det är ensamt och man längtar hem. Jag hatar det! Jag avskyr att känna att man inte hör hemma någonstans. Jag vill ha rutiner, jag vill ha tid till hundarna, tid för egen träning osv. Med en person mindre här hemma får Mikael ta hela renoveringsbiten själv på veckorna. Nu hoppas jag att fyra terminer går fort (det vet jag att de gör!) och att jag får till en fungerande vardag. Tanken är nämligen att se om vi kan ha delad vårdnad om vovvarna och ha dem varannan vecka, nu när jag faktiskt har eget boende och inte behöver hyra rum eller pendla in till Helsingborg. På så sätt hinner jag hem på lunchen och anpassa schemat de veckor jag har Baileys och Humla hos mig. Som tur är har vi världens underbaraste dagis som ställt upp på ett fantastiskt sätt och låter oss ha hundarna på dagis heltid varannan vecka. Vilket tillmötesgående! Superstort tack till Ninni och Pelle - ni är änglar!





I fredags var jag på Fridas examensmottagning - Frida som nu är färdig lärare och redan fått jobb! Det påminner mig om att även långa utbildningar har ett slut...och även långa resor börjar med ett steg! :-)










fredag 20 januari 2012

Stilige Cato!



Catos snälle husse Adrian skickade nya bilder på den lille grabben, som utvecklas jättefint! Titta på honom, vilken sötnos! :-) Ser ni att vänster öga numera har blivit nästan helt pigmenterat? För bara någon månad sedan hade han inget pigment alls runt ögat. Jättekul tycker jag, eftersom opigmenterade ögonkanter stör uttrycket en del.
Det kommer yngre bilder längre ner i inlägget - där ögat inte är lika mycket pigmenterat som på bilden ovan, som togs idag!




Bred och fin front har grabben!




Att kampa med husses rep är skojigt!




Kliar skönt i de små valpgaddarna...som är på väg ut!




Norge är verkligen vackert - kolla bilderna nedan! Vilket ljus och vilken vy! Man kanske skulle åka dit på sommaren någon gång - inte bara för att åka skidor...















Tack snälla Adrian för bilderna! Det är så moro med engagerade valpköpare som hör av sig och skickar foton och uppdatering på bebisarna! :-D




Cato har fått en "Adidog"-tröja med ben istället för stripes - how cute!





onsdag 11 januari 2012

Härlig vårdag!

Jo, det känns faktiskt som vår nu! 

Vilken härlig dag vi haft! Först hade vi (oplanerad) sovmorgon till tio(!) Jag hade råkat stänga av alarmet på mobilen, och har man två sjusovare till vovvar får man inte mycket hjälp med väckning... ;-)
På förmiddan tog vi en riktig långpromenad och var ute i nästan tre härliga timmar. Humla har aldrig gått så långt innan, men vi strosade på i behagligt tempo så det var ingen "språngmarsch". Solen sken från klar himmel och det var riktig vårvärme i luften! Hundarna hade på sig sina julklappar; Baileys ett suveränt nättäcke från Backontrack, som jag är otroligt nöjd med, och lilla Dumlekolan har ett rött Hurtta-halsband som matchar hennes röda Hurtta-täcke. Den tjejen klär verkligen i rött! :-)


Det känns jätteroligt att se hur mycket Baileys gillar att leka med Humla, och numera uppskattar hennes sällskap. De busar och stojar och sover ihop (Baileys går inte själv och lägger sig jämte Humla, men om han ligger i soffan får hon gärna komma och kura ihop sig jämte honom) och det är en fröjd att se. Allt blir roligare när man är två 


Vovvarna busade runt som tokar i en fårhage, sen promenerade vi i en vacker ekskog och kom ut vid sjön - då var det dags för strandracing! Jag satt på en sten och solade och njöt, och hundarna virvlade glatt fram i sanden. Fyyyyy vad sandiga de var efteråt! Men glada och nöjda :-) Humla passade även på att plumsa i sjön, årets första dopp - men kanske inte helt frivilligt. Hon och Baileys hade världens glädjeryck, och plötsligt hoppade hon rakt ut i vassen, halkade på en sten - och försvann hela hon. Dyvåt plumsade hon tillbaka in till torr mark, och såg lite snopen ut.




I brist på bilder från dagens promenad får busbilder från i somras duga!




Baileys och jag har ett secret password när vi passerar stubbåkrar. Så fort han ser en stubbåker på promenaden så vänder han sig emot mig, om jag säger de magiska orden "Är du busig?" exploderar han i världens glädjeryck rakt ut i åkern och sen är det meningen att jag skall jaga honom och leka att jag är ett monster. Det är den bästa leken han vet, vi har lekt den sedan han var lite valp och han är alldeles stollig varenda gång. Och nu när man har en lillasyster är det ännu roligare! Humla tyckte det var skitfestligt när jag lekte att jag var ett läskigt monster som gömde mig och "jagade" dem. Folk som gick förbi trodde nog att jag var en förrymd mentalpatient...men man måste ha barnasinnet i behåll, annars tycker hundarna inte att du är rolig :-D


På vägen hem gick vi vägen förbi Bamses hus. Baileys spanar alltid efter honom - och idag hade vi turen att Bamse var ute i trädgården. Bamse är en giiiiiigantisk bullmastiffhanne som familjen som bor på gården har som vakthund. Jag är livrädd för honom, han är verkligen helt enorm och väger säkert 80 kilo...Baileys och Bamse är jämngamla och älskar att leka med varandra längs staketet. Det är konstigt, för Bamse avskyr andra hanhundar enligt hans matte. 
Tänk vad mycket signaler som vi inte uppfattar, och så liten del av allt hundspråk som vi faktiskt förstår...Jag tycker inte att Bamse ser speciellt inbjudande ut, men Baileys fullkomligt älskar honom. Det är verkligen inte alla hanhundar som han vill leka med, och det är ju naturligt iochmed att han är en vuxen hane - i vårt område är det faktiskt bara Humla som är ensam tik, resten av familjerna i kvarteret har hanhundar. Alla accepterar och respekterar varandra vid hundmöten osv, men Baileys skulle aldrig få för sig att gå fram och göra lekinviter mot någon av dem, med några få undantag.








Jag har varit ledig hela veckan och vi har hunnit med en hel del träning. Jag är jättenöjd med Baileys fjärrdirigering som faktiskt, kors i taket, börjar ta sig...det känns som om vi stått still och stampat väldigt länge, men nu har det lossnat! Äntligen! :-D
Humla gör också stora framsteg, inte minst på promenaderna - det är sällan jag behöver koppla henne numera, hon kommer in till sidan vid möten och bilar och jag vågar lita på henne alltmer. Jätteskönt. Utomhus är hon väldigt lyhörd för kommandon och kommer rusandes som en raket så fort jag kallar på henne.
Träningsmässigt har vi haft en paus på ett tag, jag blev nämligen bara arg när jag skulle träna med henne...och har man den känslan i kroppen är det likabra att lägga av. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men det kändes helt enkelt som att hon gjorde allt fel...hemskt va? Hon låste sig i bjudningarna och kunde bara bjuda på en enda sak; oftast "bjöd" hon på att stå och blåstirra på mig, och inte göra ett smack. Noll ordförståelse för sitt. Eller ligg. Eller stå. Pinsamt med en hund som nästan var åtta månader och inte kan ett enda simpelt kommando...Så fort hon fick klick och belöning högg hon efter mina fingrar och händer. Hårt! Och allt jäkla hoppande...stå och hoppa upp och ner som en förståndshandikappad känguru - hur många poäng ger det i tävlingslydnad? ;-) Nej, allt kändes bara skit så vi la undan Humlas träningspåse ett tag och bara gosade och myste (vilket hon äääälskar).


Men nu är vi alltså på G igen! Jättefin kontakt, mjuk lyhörd uppmärksam Dumle som inte längre hoppar eller bits, utan bjuder på fina ingångar till utgångsposition och kan gå korta sträckor fritt följ (rakt fram - halt - rakt fram - halt) och bibehålla positionen. Positionen var väldigt vacklande innan, men nu känns den betydligt mer stabil - utan att vi har tränat. Vila kan verkligen göra underverk! Nu bjuder hon även på andra beteenden än blåstirrande, så det är hopp om livet att vi kan sätta ord på sitt, stå och ligg snart :-)









söndag 8 januari 2012

MyDog 2!



Så var det dags för andra utställningsdagen på MyDog och jag kastade mig in i ringen med klicker och allt ;-) Då jag tyckte att Baileys var väl busig och ofokuserad igår, körde jag med hårdare disciplin idag och tillät inte den unge herrn dra fram och hälsa på andra vovvar till höger och vänster, som han hade gjort igår. Vi kom dit i bättre tid och jag gick undan och körde lite lydnad borta vid rasmontrarna innan vi skulle in i ringen. Men idag var det som en helt annan hund - han var lugn och fokuserad direkt, så ingen "disciplin" behövdes. Antagligen var jag också lugnare och mer fokuserad, mattes sinnesstämning brukar ju smitta av sig...



Två söta små rumpor... :-P


Idag var det något färre anmälda och domaren var en glad norska vid namn Wenche Eikeseth. Hon ogillade skarpt om man gav hundarna godis i ringen och jag fick tillsägelse "Om du inte har godis i handen så springer han bättre" :-) Men hon sa det med glimten i ögat, och jag gillade henne ändå. Hon var dock en bestämd dam som inte drog sig för att skicka ut hundarna på både tvåor och treor. När det var Baileys tur kommenterade hon hans högra hörntand, som hon hävdade var lite för trång. Norrmännen är extremt noggranna med bettet, och det är ju iochförsig bra med tanke på rasens observandum. Men Patrik Cederlöf är också känd för att vara "tandläkare" och han ansåg att Baileys bett var korrekt. Smaken är kanske som baken i det här fallet, vad vet jag.






"Den tannen kostar dig vinsten idag" kommenterade hon, men jag var supernöjd med att få så fin kritik trots att hon fäste sig så vid tanden. Baileys har ingen smal underkäke, utan den är bred och kraftig hela vägen. Att ena hörntanden är lite trång beror alltså inte på någon klen underkäke, enligt min uppfattning. Så här löd den fina kritiken:

Utmärkt typ, maskulin, mycket gott huvud. Underkäke kunde önskas en aning bredare, okej bett. Mycket välkroppad och välvinklad. Rör sig utmärkt.


Baileys fick Excellent och CK och placerade sig som andra bästa öppenklass hane bakom en superfin finsk hane. Jag blev jätteglad - det är stort att placera sig på en såpass stor utställning som MyDog! :-D



"Nu vill jag åka hem"






















Efter utställningen åkte vi hem och jag packade träningsväskan - sen drog vi ner till agilityklubben och tränade agility och lydnad i det frostiga eftermiddagsvädret! Baileys tog åtta pinnar lekande lätt - så nog kommer han ihåg. Nu är det dags att sätta ihop slalomet tävlingsmässigt, så kan vi ut och rejsa på agilitytävlingar framåt vårkanten :-)
Fria följet har jag testat att öka uthålligheten med ett par olika metoder, som är under utvärdering - jag berättar mer senare. Med dagens pass är jag hursomhelst mycket nöjd. Vi klarade av att gå ett snyggt fritt följ under flera minuter, med lite stöttande röstberöm från min sida.

Med tvåans hoppmoment känner jag att jag fastnat - hur sjutton kommer jag vidare? Hoppa ut kan han ju men han vill gärna gripa targeten och sticka iväg med den som "belöning" - ja, givetvis jagar han även ikapp bollen jag kastar, men targeten är med i munnen...jäkla clown! Jag känner dock inte att jag behöver lägga fokuset på just hur han hanterar sin target (ett drinkunderlägg) efter uthoppet, men däremot hur jag går vidare - skall jag lägga på ett "Sitt" när han vänder sig om och därefter belöna? Hur kan man variera belöningen? Kan man belöna externt? Kom gärna med era tips!



Familjeporträtt 


Avslutningsvis vill jag bara säga: Utställningar i all ära, men det är de små vardagsgrejerna som är det som betyder något. Jag njuter av att ha två fina vovvar som skänker så oerhört mycket glädje och sätter guldkant på vardagen även när det känns motigt på andra plan i livet. Mikael, Baileys och Humla betyder fantastiskt mycket för mig!

Så kom ihåg; du har samma fina goa vovve när du åker från utställningen som innan. Det spelar ingen roll hur det går - utställning är en fucking bedömningssport och det kan gå lite hursomhelst. Ibland är det rättvist, ibland är det orättvist. Sånt är livet! Rosetter i all ära - dem lägger man ju i i byrålådan ändå - pussa din hund och älska din hund precis som den är! Focus on the things that matters.

















 


MyDog 1!




Första MyDog-dagen för oss var igår, lördag, då vi skulle prova lyckan för Patrik Cederlöf! Det var 80 st staffar anmälda (plus tiotalet valpar som fick flyttas till en annan domare). Patrik är en av få domare som jag bara hört gott om - han verkar vara väldigt omtyckt bland alla. Och jag kan inte annat än att hålla med - han är en riktigt kompetent domare!

Innan bedömningen hade jag inga förväntningar alls, eftersom jag visste att Baileys inte är Patriks typ av staff. Han var jättetrevlig och kände noggrant igenom varje hund och tog sig verkligen tid till bedömningen. Med sig hade han två domaraspiranter som han samtalade med - det var extra roligt att höra domaren säga högt vad han tyckte om min hund, då vet man ju lite mer hur de tänker när de bedömer.








"Här har vi en fantastisk fin hane för sin typ" kommenterade Patrik, och sådana komplimanger värmer även om man vet att man inte har chans till placering.
Baileys fick Excellent och kanonfin kritik:

Kraftig maskulin hanhund av utmärkt typ. Trevligt huvud och uttryck. Utmärkt hals och överlinje. Väl ansatt buren svans. Korrekta vinklar fram o bak, fina starka tassar. Rör sig utmärkt, härlig kondition!






Konkurrensbedömningen tog riktigt lång tid, vi fick stå med hundarna uppställda lång stund och sedan springa både individuellt och i grupp, domaren skickade ut några, sen fick vi ställa upp igen osv. Baileys var faktiskt kvar till allra sista "heatet" och hamnade precis utanför pallplats. Jag är superdupernöjd med bedömningen och kan verkligen rekommendera att ställa för Patrik om man vill ha en riktigt kompetent, noggrann och därtill trevlig domare.

Efter bedömningen gick vi en sväng på mässan och handlade bl.a. torkad fisk i enkilos-förpackning. Stinkande gott! Baileys fick även en ny träningsleksak från Tina på Kungliga Hundar - en kamptross i fårskinn med en tennisboll i ena änden och ett elastiskt handtag i andra änden, för Baileys del tror jag det här är den ultimata belöningen - han skall få testa den i veckan och återkomma med omdöme :-)