måndag 28 november 2011

Big girl gone bad

Humla är stora tjejen då hon började löpa förra veckan! Eller gjorde hon det? Därom tvistar de lärde...
Jag har nämnt för uppfödaren Jennie att Baileys har varit väldigt intresserad av Humlas kiss de senaste veckorna, där hon har kissat vill han gärna gå fram och inspektera. Isch....
Då Humlas syster Saga började löpa för några veckor sedan, anade vi att Humla kanske också skulle börja så här tidigt - de är ju bara sex månader gamla.

I tisdags kväll talade Baileys plötsligt om för oss, att nu har vi en tik i höglöp i vardagsrummet(!). Jag och Mikael satt som två fånar i soffan och bara tittade på spektaklet när Baileys showar utanför Humlas bur - där hon ligger och sover. På Humla märktes det ingenting, förutom att hon var pyttelite svullen runt själva snippan. Men det var också allt. Jag förvarnade dock dagiset om att hon ev. löpte, alternativt att vi hade en hanhund som blivit galen utan anledning här hemma. Men visst löpte hon - det kunde alla dagisets okastrerade hanar intyga dagen efter, berättade dagisfröken Ninni.






Baileys var lite nosig och "gnällig" tisdag-torsdag denna vecka, men de kunde ändå umgås med varandra och leka tillsammans. Nu i helgen har vi inte märkt av någonting, de leker och sover ihop. Vi vet inte om Baileys signalerade rätt, dvs att hon var i höglöp i tisdags. Det har inte kommit något blod alls, och de små söta rödvitrutiga spetstrosorna jag köpte på Hööks har inte kommit till användning. Ja, det är ett mysterium detta.

Baileys reagerar inte nämnvärt på löptikar, han vill stajla och flörta lite men kan ändå släppa det hela och träna som vanligt, platsligga jämte osv. Han är van att umgås med löptikar under hela uppväxten och jag tror att han förstår att det inte är någon idé att lägga all energi på en tik som inte ställer sig.  Han har nog lärt sig skillnaden. Om tiken däremot är på väg in i eller är i höglöp är det ett helt annat ljud i skällan, då snackar vi Hugh Hefner goes crazy och drar på all cylindrar :-P




Beam me up!

Tyvärr var jag tvungen att lämna återbud till ridhuskursen för Anna Käll. Baileys har nämligen skadat lårmuskelfästet på höger bakben och måste ta det lugnt i några veckor :-(

Jag anade att något inte stod helt rätt till veckan innan helgkursen för Mona - jag tyckte att han valde galopp framför trav i t.ex. uppförsbackar, något som han aldrig brukar göra annars. Han har en fantastisk trav och grymt påskjut bak, så man får springa FORT med honom ifall han skall galoppera.
Jag tyckte även att han inte flekterade i höger knäet som han borde.
Sista dagen på Monas helgkurs, efter ett skick till rutan,  skulle vi gå av planen. Då sätter sig Baileys ner mitt på plan - och bara sitter kvar. Jag frågade publiken vad som hände, men de hade inte sett något särskilt - helt plötsligt satt han på rumpan bara.
När jag lockade upp honom så sprang han på tre ben och ville inte stötta på sitt bakben, och veckan som gick hade han tydligt ont. Han låg mest för sig själv och var oren i trav. Jag hittade ingen tid som passade hos Anna den veckan, utan vi var där i tisdags. Då hade han vilat en vecka, med BackonTrack-täcke och endast lugna promenader (bortsett från formel1-loppet kvällen innan...).




Trött efter Annas behandling. Han är så ljuvlig när han rullar ihop sig så här på favoritplatsen i bilen - i framsätet med högsta rumpvärmen på :-)



Anna såg direkt att han avlastade höger bakben, och Baileys som vanligtvis är oerhört foglig, visade nu att han inte gillade när Anna klämde på lårets insida. Efter initial misstanke om bursit, blev det tillslut klart att det är själva muskelfästet som skadats. Anna behandlade med laser och massage, och vi skall på återbesök nästa vecka. Det lutar också åt att vi kommer simträna med lillen i vinter - hutlöst dyrt men jag tror verkligen på träningsformen som rent underhåll över vinterhalvåret, och att det är bättre att förebygga skador och förslitningar än att behandla dem när de redan uppstått. Jag vill ju kunna träna och tävla med Guldlock när han är tio, och det är nu när hunden är ung som man lägger grunden till en hållbar fysiologisk konstruktion. Som tur är är HD/ED-statusen bra i Baileys kull (3 av 5 röntgade varav samtliga friröntgade!) samt runtom honom, och när han röntgades i alla leder i våras fanns inte en enda pålagring någonstans.

Anna trodde att han skadat fästet för ett tag sedan och känt av detta om än med lindriga symptom,  antagligen förvärrades skadan vid tvärstoppet i rutan den söndagen, eftersom det sedan innan var försvagat och inflammerat. Efter behandlingen gick lilla B som att han skitit på sig, och sov resten av den dagen. Nu i veckan har han, enligt info från dagis, varit stel efter vila men mjukat upp sig när han gått en stund. Han har haft sitt BoT-täcke med sig på dagis hela tiden. Nu i helgen tycker jag att han rör sig som vanligt igen, och han är väldigt pigg och glad och tar initiativ till lek med Humla.
Anna rekommenderade lugna skogspromenader på hyfsat plant underlag tills återbesöket nästa vecka. Tur i oturen är det inte knäleden eller patella som är skadad.




I söndags hade vi mitt födelsedagskalas för släkten, härligt att ha hela huset fullt med levande ljus samtidigt som stormen piskade utanför. På morgonen hade vi dock tid för lite adventsmys i soffan, något som grabbarna i familjen är kungar på :-)



lördag 26 november 2011

Red alert



På måndagens kurs för Mona, näst sista delen av Sikta mot stjärnorna (snyft), hade jag bestämt mig för att minsann inte fegköra i kedjorna utan nu jäklar skulle jag ta ut svängarna. Baileys var med på noterna och ja, han tog verkligen ut svängarna så att det räckte och blev över. Herregud.
Jag tar det från början:
Jag skulle göra en ingång med mycket applåder och jubel från publiken, därefter ett kortare fritt följ, hopp, läggande, inkallning, apport samt avsluta med rutan. Tanken var att testa av ifall han kunde fokusera i slutet av kedjan, efter två fartmoment, och se rutan trots att han inte blivit skickad till den tidigare och inte sett Mona lägga ut targeten. 

Eftersom det här var en lång kedja beslöt jag för att gasa igång honom ordentligt, så att han "säkert skulle orka". Blandannat har jag börjat lägga in ett rrrr-ljud, som jag använder när vi leker, och detta blir han jättepeppad av. Och jättepeppad blev han. 
Ingången kändes VM-mässig med lilla B som gick i glad passage jämte mig, och viftade på svansen av alla applåder.






Ja, faktum är att han visste inte vart han skulle göra av sin glädje så han bestämde sig för att apportera in en gul markeringsplatta till mig. Och en kon. Och ett löv. Och så vidare. 


Fria följet började bra, men vi har fortfarande inte kampanjat in uthålligheten tillräckligt så det tar jag på mig. Efter fria följet bestämde jag mig för att tjoa och tjimma och klappa i händerna för att "belöna" lilla B efter det här jobbiga momentet. Vilket resulterade i att han förvandlades till en Ferrari utan bromsar och drog flera glädjevarv runt plan, samtidigt som han - just det - skulle apportera in allt han hittade på marken. Till och med en lös flik av mattan(?!) försökte han dra loss och få med sig.

Vid det här laget hade tillochmed jag fattat att den överglada bullfnattiga staffen INTE behövde mer peppning, utan jag försökte prata lugnande med honom mellan varje moment. Med klent resultat. Han blev dessutom ännu gladare, eftersom Mona och alla mina träningskompisar som skulle agera seriös publik och barska tävlingsledare,skrattade så att tårarna sprutade. Som den entertainer han är, var detta bara en bekräftelse på att de gillade hans "show" enligt honom och drog han förstås på lite extra när han märkte att han hade sin publik som i en liten ask...







Hopp över hinder med störning i form av massa apporter på plan gick som en dans, men efteråt ville han naturligtvis bära med sig alla. Inför läggandet var han helt kockoglad, men gjorde ett fotgående med kontakt och lade sig direkt på mitt kommando - för att sedan halvsätta sig upp nästan i samma stund visade det sig. Han lade sig dock riktigt, med armbågarna i backen, vid återgången utan att jag behövde säga något. Ofokuserad var ordet sa Bull....


I inkallningen gav han järnet så till den milda grad att jag var lite rädd för att stå kvar - han gjorde sin klassiska ingång i luften ala Baileysstyle i 180, och satt kvar i några sekunder - tills han fick syn på den gula markeringskonen på andra sidan plan. Vips, så drog han dit som en pil - och tillbaka med den förbaskade gula plastkonen.







Nästa moment var tvåans apportering utan ingång, här var Guldlock lite trött av allt rejsande, så han satt mirakulöst nog kvar när jag kastade apporten och inväntade kommando innan han rusade ut. En ljusglimt mitt i all denna cirkus ;-)

Sista momentet var som sagt rutan - men det visste inte Baileys om. Han drog rakt ut och apporterade in en av konerna istället. På försök två sprang han ut och fick jordgubbsbollbelöning - och sedan var det över! Puh.


Naturligtvis tyckte alla att han var tokcharmig - för den här grabben ÄLSKAR att vara på plan och synas - han är entertainer av rang, ingen tvekan om den saken. Men för att försvara formel1-tempot i hela kedjan och alla tusentals "apporteringar" han bjöd på, som iochförsig var underhållande för publiken, så måste jag ta på mig det mesta när det gäller resultatet av den här kedjan. Jag gasade upp honom på tok för mycket inför starten, och det hade jag verkligen inte behövt. 







Mona tyckte att jag skulle köra en kampanj på att låta bli saker på marken som matte inte säger att man får ta - och jag håller med. Mona berättar att hon går av med sina hundar, ifall de väljer att t.ex. apportera in en kon. De får välja det och hon korrigerar ej  - men resultatet blir utebliven träning, man får inte fortsätta jobba. Detta koncept kommer jag också köra nu framöver - och träna på att låta bli frestande koner och löv och och dammkorn och annat som ligger på plan...det gjorde jag när det var dags för individuell träning, och det gick jättebra - men då var han också helt i rätt energiläge och superfokuserad på mig. Så jag tror att mesta biten handlar om att jag inte får "övertända" honom.


Gruppmomenten gick bra, platsliggningen var lugn och trygg och Sitt i grupp körde jag träningsmässigt och gick fram och belönade emellan. Sist på kvällens dagordning stod genomgång av Zätat - och vilken tur att jag bara är i klass 2 än så länge....gud vad krångligt det verkar! Vi gick själva, med hund och med "låtsashund" i form av tvåbent träningskamrat. Mycket torrgående tror jag är nyckeln för att känna sig trygg med detta moment. Men dit är det ju en bit kvar ;-)




Bilderna i inlägget är från veckans godissök i en klurig stenmur :-)





torsdag 24 november 2011

Tävlingsmässig träning

Här har jag sammanställt terorikompendiet från förra helgens lydnadsläger för Mona Kjernholm. Mycket nöje!



Tävlingsmässig träning



Monas huvudbudskap med helgkursen Träna för tävling var att vi tränar för träning. Vi skall träna för tävling! Som förare blir man belönad av att dölja sina brister på träning eftersom det "ser snyggt ut".

Vad behöver en bra tävlingshund kunna?
Prestera 2+8 moment i följd enligt reglerna.


Vad är skillnaden på förväntningar och krav? Har man förväntningar (som lätt glider över i krav) på hundens prestation, är det lätt att bli besviken när hunden ej uppfyller detta.
Mona tänker istället såhär "Vad kan min hund idag (utifrån rådande förutsättningar mentalt, miljömässigt osv.)? Är jag nöjd med detta - eller vill jag förändra något?"


Det gäller att ha bra verktyg att arbeta med, så att valet av inlärningsmetod blir så bra som möjligt.
Bra beteenden skall vara lönsamma!
Oönskade beteenden skall vara olönsamma!

Man måste planera träningen utefter detta och arrangera miljön så att önskade beteenden främjas och oönskade beteenden ej belönas.

Rättsignal - klick, röstberöm
Felsignal - svårt att få en felsignal att vara neutral, lätt att få den negativt kopplad.
Undvik kroppspråk som hunden uppfattar som fel, t.ex. suckar, arg röst, rycka på axlarna.
Kravfas - när skall min hund kunna beteendet? Mona har ingen kravfas utan menar att beteenden är färskvara och i ständig förändring. Det min hund presterar idag är summan av de förväntningar han har (som man laddat genom träning)!








Mål
Vilka långsiktiga mål har du?
Vilka kortsiktiga mål har du?
Tränar du för att nå dina mål?
Och framförallt - tränar du för att bli bra på träning, eller tränar du för att bli bra på tävling?




Vad vill du ha?
Vad har du?
Skillnaden är bara träning!


Tänk - vad vill jag ha
Planera - vägen dit
Gör - korta pass - Iaktta
Utvärdera - har det blivit bättre?



Belöningar
Vad är en belöning?
Vad tycker hunden är en belöning?
Hur många olika belöningar har du?
Är belöningen tillräckligt bra?
Belöningsregler?
När skall du belöna?
Vilken belöning är lämplig?
Var skall du placera belöningen?
Hur skall du ge belöningen?
Vill du ha aktivitet eller passivitet?
Vilka belöningar fungerar på tävling?
Externbelöning - för och nackdelar?







Vad får momentet att utföras?
Signal - röst eller handtecken
Kroppshållning, kroppsrörelser, ansiktsuttryck
Avstånd till förare
Tonfall
Platsen - i köket, på hemmaklubben, ny plats
Få andra hundar eller människor i närheten
Att hunden sett bollen/godiset innan
Att hunden fått belöning innan
Tidpunkt - kvällstid efter jobbet, tidig morgon
Pigg och glad hund
Hund som förväntar sig belöning
Lagom intensiv Hund
osv.

Fungerar det på tävling?



Vad påverkar tävlingsprestationen?
Detaljer och precision - hur väl vi tränat detta
Helhet och uthållighet - är vi bra på kedjor
Stadga och koncentration
Signalsäkerhet - lyssnar hunden på ordet?
Kunna koppla av

Samarbete och trygghet
Vilja att träna och leka
Tycka att lydnad är kul
Utstrålning - glad Hund
Ingen synlig belöning
Flera obelönade moment - kedjeträning

Nervös förare

Kondition
Resa och bo borta
Bo i bur nära andra hundar och människor

Kommendering - skall ej ge info till hunden, t.ex. kommendering = ingen belöning. Lägg på kommendering tidigt i detaljträningen/inlärningen!
Kommendör placerad på olika ställen
Kommendör som rör sig mycket och nära
Kommendör med olika röstlägen

Utförande mot publik och hundar
Start i hörna
Start nära människor och hundar
Start framför kon/hopp/markering
Lång väntan innan momentet börjar
Kort eller lång transport till startpunkt

Platser och miljöer
Dofter, ljud och synintryck
Hundar
Parallella tävlingsbanor
Trafik- och tågbuller nära plan
Angränsande hagar med hästar/kor/får
Väder: stark sol, ösregn, åska, is/snö, kraftig vind
Underlag: högt gräs, halt golv, spån, ojämnt
Markeringar och avgränsningar: flaggor, vimplar, koner, plastband, sågspån, färg
Hundar som tränar i närheten
Träningsföremål på plan







Hunden kan reagera på en tävlingssituation som den ej klarar av/är förberedd för på olika sätt, beroende på typ och personlighet:
Frustration - de blir frustrerade och uppvarvade när de ej känner igen situationen
Nyfikenhet - nosar och tittar på allt
Besvikelse - uteblivna belöningar, ingen förväntan. "Fritt följ? Glöm det, gå själv kärring!"
Osäkerhet - obehagligt, okänt, rädsla, negativ känsla för tävlingssituationen



Uppvärmning
Vad behövs för förberedelse innan jag går in på plan?
Skall jag belöna, och isåfall med vad? Boll/godis?
Vad passar min hund bäst - stadgeövningar eller fartmoment?
Skall jag värma upp enskilt eller bland andra hundar/nära plan?

Vad händer om man gör för kort/för lång uppvärmning? Detta är viktigt att ta reda på, tycker Mona och ger nyttig information. Kan hunden hantera detta?



Momentförberedelser
Skapa så bra förutsättningar som möjligt för att beteendet skall utlösas, t.ex. gasa upp hunden inför fartmoment.
Kan jag prestera här och nu? Kan hunden utföra en detalj utan momentförberedelser t.ex. hacka upp korv, stoppa bollen i fickan etc.



Planering av ett träningspass:

Mål:


Förberedelser:
Träningsyta/tävlingsyta
Upplägg av bana

Uppvärmning:
Hur länge
Vad
Var

Göra:
Gruppmoment
Helhet
Detaljträning

Utvärdering:

Denna mall brukar Mona använda sig av när hon planerar ett träningspass.









Presterar din hund bättre på träning?
Har vi kommit tillräckligt långt i träningen?
Är vårt samspel tillräckligt bra?
Är belöningarna tillräckligt bra?
Är grunderna tillräckligt bra?
Är detaljerna tillräckligt bra?
Är momenten tillräckligt bra?
Är uthålligheten tillräckligt bra?
Hanterar hunden miljö och störning tillräckligt bra?


Signaler, rutiner och förväntningar - hur påverkar de hunden?
Har du samma rutiner för träning och tävling?
Vilka skillnader finns mellan de situationer när det blir rätt respektive fel?

onsdag 23 november 2011

En dröm i vitt!


Upptäckte att den klassiska Bia-bädden nu även finns i vitt! Det kanske den gjort ett tag, , men för mig var det iallafall en glad nyhet!
Den vita bädden har ett kraftigare konstläder än de övriga färgerna, så att den är lättare att göra rent och blir inte smutsig lika lätt. Lite lyxigare och lite dyrare. Kan blandannat beställas på Bromma Zoomarknad.
Jag kommer köpa minst en av denna skönhet - och nu vill jag inte höra något deprimerande tjafs om att vitt är en opraktisk färg ;-)








Det här blir en härlig julklapp till vovvarna - och varför inte matcha med en ljuvligt mjuk och lyxig fårskinnspläd från DogArtist on top of it? Fårskinnspläden finns i tre färger och kan blandannat beställas på Ekipage.








fredag 18 november 2011

Puppylove



Ja herregud...kan man annat än älska detta lilla tryne? Baileys ljuvliga son Diesel myser i soffan med favoritleksaken. Funderar på att åka till Oslo och smuggla med mig honom hem

torsdag 17 november 2011

Träna för tävling del 2!


Ja, på söndagsmorgonen var det extremt tungt att gå upp och köra till Göteborg med sommardäck på hala vägar. Baileys ville ha sovmorgon med husse och smet upp igen så fort han fått frukost. Sen var han omöjlig att locka ner igen. Vi var toksena och jag halv hysteriskt där jag stod och gapade efter honom i hallen. Jag skall önska mig en megafon i födelsedagspresent. Till slut lyckades jag släpa med mig honom ut i bilen, där han låg och myste under en filt med högsta rumpvärmen på i passagerarsätet hela vägen in :-)


Dagen började med kaffe och teori, innan vi började köra praktiskt. Rent generellt kan man säga att det märktes på både mattar, hussar och vovvar att det här var andra träningsdagen. Förarna var tröttare och hundarna påtagligt mattare i flera fall. Kedjorna vi körde gav också betydligt mer (och därmed bättre!) information än gårdagens - nu kom svagheterna fram i ljuset när ekipagen var störningskänsligare och på en lägre prestationsnivå. Så dag 2 var träningsmässigt mycket mer intressant, än dag 1 - även om det gick lite "sämre".






Vi började med att titta på gruppmomenten. Vi delades in i två grupper om 3 ekipage vardera. Sedan parades vi ihop med någon från den andra gruppen och fick specificera exakt vilka kritierier vi hade för respektive moment nedbrutet i detaljer - ingång, utgångsställning, läggande, lämnande, kvarliggande, återgång, uppsättande...Vi observerade därefter varandra och gav feedback efteråt.

Jag hade följande kriterier för platsliggningen:
- Ingång i fotgående med ögonkontakt utan blicksläpp.
- Behöver ej sitta med kontakt i utgångsställning.
- Snabbt rakt nedläggande.
- Han skall vara fokuserad på mig och ej titta sig omkring.
- Han behöver ej ha hakan i backen.
- Han får lägga sig på sniskan.
- Han får inte låta.

Min partner vars hund tävlar elit hade naturligtvis helt andra kriterier.





Platsliggningen gick jättebra, den har vi heller inte gjort någon sen tävlingen i oktober. Ingången var snygg, liksom nedläggandet. Han låg lugnt och tryggt och tittade bara lite när ena hunden "låtsasbröt" platsliggningen efter halva tiden. Utefter kriterierna är jag jättenöjd.

Sitt i grupp har vi tränat extremt lite, så där valde jag att Baileys skulle sitta i 30 sekunder. Han satt fint och fokuserat, trots störning och tävlingsmässigt avstånd - men eftersom vi ej tränat detta moment är risken stor att han kommer lägga sig ner efter ett tag, därför valde jag att göra ett väldigt kort moment för vår del.

Läxan för denna dag var en riktig mastodontläxa - vi skulle göra en sammanställning av hur vi låg till i de olika moment (nedbrutet i detaljer givetvis) som vi tränade för. I mitt fall är det ju LK2 och den sammanställningen, som var grymt nyttig, kommer i ett separat inlägg! :-D







Dagens kedja jag hade satt ihop bestod av Ingång-Ställande-Inkallning-Apportering.

Ingången gick faktiskt jättebra idag, Baileys var en av få hundar som inte var det minsta trött dag 2 utan glad och energisk och paraderade in på plan trots trånga passager och högljudda åskådare.

Ställandet, som vi heller inte gjort sedan tävlingen, ville jag testa av utan att ha övat på det före. Hur mycket lyssnar han på självasignalen - och hur mycket förberedelser krävs det innan för att beteendet skall utlösas? Nu testade jag alltså med inga förberedelser alls. Ställandet var snabbt, men han ställde sig snett. Återgången var bra, men han satte sig före mitt kommando. Detta har vi emellertid övat på, så jag tror boven i dramat var att jag ställde upp på rak linje - där han stod vinklad utåt. Tydligen får man ställa sig jämte hunden, även om den avvikit från linjen - jag hade fått för mig motsatsen.
Mona tyckte också att jag skulle gå lite fortare, nu gick jag lite tveksamt. Svår balans där - för tidigare har jag fått kritik för att jag gått alldeles för fort. Finlir, finlir :-)
Störningen i ställandet bestod av personer som gick bakom och pratade i normal samtalston. Detta var han inte störd utav, men jag vet att han tidigare varit känslig för ljud som kommer bakifrån vid ställandet och läggandet.


Inkallningen hade jag valt "Störning - tolka fritt" vilket innebar publik som skrek och klappade i händer precis när jag gav kommandot, apporter och godisväskor utplacerade i "färdvägen" och Mona som stod två millimeter ifrån mig och kommenderade. Detta stördes dock inte Baileys av alls, han startade upp lika snabbt som vanligt, satsade järnet och gjorde en skitsnygg och säker ingång "i luften". Mona trodde att han kanske skulle blivit störd av att hon stod så nära mig. Men återigen - i hans fall tror jag det är saker på marken som är mer retande, än människor och ljud.





Nu kom vi till sista momentet, dagens utmaning: skulle han klara av att göra tvåans apportering (utan ingång) direkt efter ett fartmoment utan att bli överhettad och tjuva/balla ur i ett stafferyck? Dessutom med en jättestor, tung apport istället för hans vanliga, lilla? Han har grymt svårt att sitta kvar när jag kastar apporten och är väldigt het i skicket. Men det var som attan - vovven satt laddat kvar, och rusade ut på mitt kommando - skitsnyggt snabbt gripande, vändning på stället och full fart tillbaks till mig - som belönade med boll!

Mona tyckte att jag fegkört i denna kedja. Baileys var ju inte det minsta påverkad och hade lätt kunnat köra flera moment till. Även detta gav bra information tyckte jag - att faktorer man räknat med skulle påverka hunden, inte gör det - och hur lätta kedjorna blir då. Det är ju så det skall kännas att tävla - lätt! :-P
Jag trodde faktiskt han skulle ha svårt med både ställandet - och framför allt apporteringen! Därför hade jag skrivit ner en plan B att ta till ifall något av momenten skulle skitit sig.







Efter alla kedjor var det dags för teoretisk genomgång av Zätat och Vittringen. Eftersom lilla B och jag hade varit sista ekipage ut, stannade vi kvar på planen. Baileys sprang lyckligt runt över hela planen och spred miljontals små gummibitar från sin slaktade ("extremt tålig och hållbar" enligt reklamen) gappay-boll jag belönat apporteringen med.

När Mona visade olika klurigheter med vittringsmomentet och exemplifierade med uppställda pinnar, gick Baileys flera gånger och snodde en pinne/gick rakt över dem så att de välte/tyckte att Mona behövde pussar osv osv. Han var allmänt i vägen helt enkelt ;-) Naturligtvis vet han inte om det själv, eller så bryr han sig inte. Jag tror det sistnämnda...



Efter genomgångar och diskussion fick vi träna individuellt i grupper om 3. Jag valde att träna på rutan med och utan target som lilla B inte såg tävlingsledaren lägga ut/ta bort. Det kändes jättebra, han har en härlig fart ut och börjar mer och mer hitta rätt punkt i rutan även utan target.

Till slut var det dags för utvärdering och sammanfattning av helgen. Jag var extremt nöjd med hur Baileys arbetat - han var inte det minsta trött, trots bullrig miljö, främmande hundar och att tillbringa stora delar av dagen i bur vid sidan om tävlingsplan. Inget gnällande off-play, utan lugn hund vid sidan av plan - supertaggad hund på plan. Thats the way I like it! Och viktigast av allt: jag skrattar hela tiden när vi tränar tillsammans - han är så clownig och showig, vill synas hela tiden och spexar mycket. För honom är tävlingslydnaden en jätterolig lek.




Bilderna i både detta och föregående inlägg är från tisdagens krispiga vinterpromenad. Tyvärr blev kameran kvarglömd hemma både dag 1 och 2...

 
Jag tycker det är oerhört skönt med en vuxen hanhund som kan umgås med alla sorters hanar och tikar, och lalla runt lös utan att man behöver oroa sig för att det skall bli gruff eller bråk. Hela helgen traskade B runt i lokalerna som en liten glad och trygg hustomte

Träna för tävling del 1!

I helgen som gått har jag och Baileys deltagit på Mona Kjernholms helgkurs "Träna för tävling"!

Klockan nio på lördagmorgonen samlades vi i Kungliga Hundars fina kurslokaler på Tagenevägen. Vi var sex stycken, från olika delar av landet. De flesta tävlade elit eller klass 3. Baileys och jag var det grönaste ekipaget - men vi fick verkligen inte ut mindre av helgen för det.
Det blev snabbt härlig stämning mellan alla deltagare och Mona skrev i efterhand på sin FB att hon haft "världens roligaste kursdeltagare" denna helg ;-) Det blev mycket skratt och stoj emellanåt, men också mycket intressanta diskussioner och framförallt tonvis med bra träning.






Vi började med första delen av ett teoretiskt kompendium som Mona sammanställt. Teoriavsnittet kommer i ett separat inlägg!
Sedan var det dags att köra igång praktiskt. Eller som Mona uttrycker det "Nu skall ni få gå ut och leka lite!"

Vi började med ingångar på plan. Först fick vi skriva ned våra kriterier - sedan delades vi in i två grupper om 3 ekipage vardera. De som inte körde sina hundar var istället med på plan och agerade olika typer av störning. Misslyckades man med sin ingång, enligt de kritierier man satt upp, fick man snabbt kila ut igen och så var det nästa ekipages tur som ropades in. Så flöt det på enligt löpande band-principen.  En väldigt rolig övning!










Det var stor variation i vilka typer av störningar som hundarna påverkades av. Baileys älskar när folk jublar och applåderar, och travade som ett lyckligt litet ljus vid min sida trots trång passage av stojiga människor och höga ljud. Däremot visade han sig vara grymt lättstörd av saker som ligger på marken...vilket fick mig att tänka på  när Pippi Långstrump är sakletare:
- Inte kan vi väl ta farbror Gustavsson heller?!
- Jo det kan vi. Han ligger på marken och vi har hittat honom. Man får ta allting som ligger på marken! Vi kan ha honom i en bur och låtsas att han är vår kanin...



Jag älskar Pippi Långstrump och Baileys kör stenhårt att allt som ligger på marken och som man hittar, det tar man - eller åtminstone tar sig tid att undersöka ordentligt. Andra ingången la hon ut en nedkissad bit konstgräs som hon kommenderades oss rakt över...apporter var också en stor frestelse, liksom små björklöv...

Ja, att göra ingångar i olika varianter och t.ex. bli kommenderad att ställa upp med nästan två millimeter från en vägg eller face to face med domaren och sekreteraren, var svårt för många hundar (och förare!) Som lunchläxa fick vi i uppdrag att lista alla möjliga störningar vi kunde komma på i samband med ingångar på plan. Det blev en lång en... :-)










Efter lunchen var det dags för kedjor. Kedjan skulle vara så detaljerad som möjligt och man fick bestämma vad man ville ha för folk på plan och om man ville ha med störningar. Om man bara skrev "störning" innebar detta att Mona "tolkade fritt" - och därmed ansträngde sig för att hitta på klurigheter :-D

Det var enormt lärorikt och underhållande att titta på när de andra ekipagen t.ex. kommenderades på engelska utan att vara beredda på det, tävlingledare som skrek ut kommenderingen, heltokig kommendering rakt över folk, olydig publik som applåderade och jublade på "fel" ställen, laddad plan med massa olika störningar...you name it!

Jag gjorde en ganska enkel kedja med Ingång-Fritt följ-Hopp över hinder-Rutan.
Ingången var bra med taggad liten hund, ända tills Mona kastade ut en apport framför nosen på honom - helt plötsligt var jag ensam ;-) Den taggade lilla hunden sög den direkt, sprang ut, gjorde ett klockrent gripande och kom tillbaka lika snyggt. Svårt att inte hålla sig för skratt!
Så jäkla härlig hund...för han apporterade nämligen den där dumma apporten två gånger till. Mona gick bort och la undan den i en stor hink med grejer, Baileys rusade dit och apporterade den, Mona la den istället på en av åskådarstolarna...självklart skuttade lilla B lyckligt dit och grep den ståendes på baktassarna (utan omtag eller tugg, wow!).
Väldigt charmigt och jag kunde inte sluta le. Inte åskådarna heller, för den delen! Så ingången - ja där behöver vi träna på, hmm...apporter som flyger förbi framför oss.











Fria följet orkade han inte igenom. Vi har inte gjort något fritt följ överhuvudtaget sedan tävlingen i oktober (och knappt då heller, eftersom det då var så bra, valde jag att satsa på de andra momenten - vilket straffade sig sen på tävlingen då linförigheten var vårt sämsta moment...pilutta mig) så jag visste att belöningsförväntan skulle vara för låg och uthålligheten likaså.
Första halvan var emellertid jättefin, han är skithäftig att se på och har en enorm utstrålning i fria följet. Ser ut som en dressyrhäst med gångartsdiplom och klockren bakdelskontroll ;-)



 
Hopp över hinder - här la Mona på en hel del störning, i form av massor av olika apporter som låg utströdda runt hindret och  arrangerande en väldigt stökig miljö runtomkring. Hindret hade de lagt upp på högsta ribban, dvs det var väl en meter högt - och jag, som den orutinerade förare jag är frågade lite tankspritt "Skall han verkligen hoppa så högt?" Mona svarade ja. Och jag svarade klämkäckt och naivt "Ja, jag kan väl testa!". Suck.

I tävlingssituation har man ju verkligen inte båda hjärnhalvorna med sig. Ja, det här var en träning i att vara observant som förare och en påminnelse om att det alltid är mitt ansvar att se till att momenten arrangeras som de skall.
Hoppet är hursomhelst ett moment som är såpass kvalitetssäkrat att man kan störa med rätt mycket utan att det påverkar honom, så det blev ett snyggt hopp och en lika snygg ingång a la Baileys-style, dvs där man slänger in rumpan i farten. Snitsigt.











Vi avslutade med sändande till rutan. Jag ville kolla om han kunde söka rutan på tävlingsmässigt avstånd, med en target i bakkant som han ej sett tävlingsledaren placera ut. Det var inga problem, han galopperade snabbt ut och ställde sig - och belönades med Orbee-tuff jordgubben fylld med tonfiskgodis! Jag har ju ej lagt på kommando, så när jag testade att säga Rutan förstod han inte vad detta innebär. När jag däremot viskade "Var är rutan?" drog han dit som en pil.


Jordgubbsbollen visade sig vara en perfekt belöning - man kan lägga i godis som hunden får skaka ut, eller som man hjälper till att pilla ut när hunden kommer tillbaka med den, och dessutom är materialet extremt studsigt. Tack vare formen studsar den hit och dit, vilket verkligen triggar jaktleken - och det bästa av allt: Man kan köra över den med en truck utan att den skall gå sönder. Enligt reklamen alltså. Ja, den håller för Baileys käftar iallafall, och han har ju rätt bra klipp i dem! :-D








När alla kedjor var klara gick vi igenom dirigeringsapportering - tyvärr var jag tvungen att kasta mig i bilen och köra hem, eftersom jag och Mikael skulle på Elfsborgsgalan på kvällen. Lite trist, men ibland krockar roliga saker med varandra. Jag var väldigt seg efter kursdagen och det tog emot att göra iordning sig för galan, men att frottera sig med Elfsborgs fotbollslag på dansgolvet senare på kvällen piggade onekeligen upp ;-)

Åskådare på landslagslägret 2012!

Massor av roliga inlägg är på ingång om förra helgen då vi var på lydnadsläger för Mona Kjernholm!
Veckan har dock susat fram i rasande tempo att jag inte haft fem minuter över till datornörderi...
Det var en fantastisk helg, som jag kommer inspireras länge utav. Både jag och Baileys hade jättekul - att det är en taggad lydnadshund jag har skvallrar bilden nedan om :-P




"Extremt tålig och hållbar" boll som kostade över tvåhundra spänn...




Apropå tävlingslydnad - är du kanske sugen att delta som åskådare på landslagslägret i januari nästa år? Se inbjudan här.

"Du får följa de bästa lydnadsklassekipagen i Sverige när de tränar.
Vi inleder lördag morgon med en genomgång i Björnidet.
När landslagslägrets deltagare har matpaus, sitter på föreläsningar och
inte nyttjar hallen så har du möjlighet att träna med din hund.
Efter träningens slut på lördag och söndag får du möjlighet att ställa
frågor till deltagarna. Du kan även få hjälpa till med störningar om du vill."



Det hade varit grymt kul att få åka dit...

torsdag 10 november 2011

Candy in a can!







Idag aktiverade jag vovvarna med extremt simpla medel: en kartong, en plastlåda och en liten plastburk. Man tar vad man har ;-)
Att lägga ett par kulor torrfoder i en kartong eller under en plastburk låter ju enkelt  - men hundarna tyckte faktiskt att det var klurigt att få ut godbitarna på det hala parkettgolvet. Humla använde nosen, Baileys använde våld.





Att öppna kokostoppslådan med lock var Humla en fena på - hon är mer tekniskt briljant än Baileys som bara försöker bita och slå sönder kartongen med tassarna.





Ja, ett talande exempel ser vi ju här - Baileys attackerar med gaddarna och är jävligt fokuserad på själva lådan, medan Humla fiffilurar med nosen. Vem är det som snabbast når godisen? ;-)





Svårast av allt var tydligen en liten förpackning som innehållit en ansiktskräm. Den var liten och tydligen inte så intresseväckande. Humla försökte inte ens öppna den - hon ville bara ha de stora lådorna. Baileys suckade till slut och ställde oengagerat upp - han bara tryckte sin tjocka nos jättehårt på locket så att förpackningen knycklades sönder och mulade i sig godiset. Stilpoäng.




Att putta burkarna och lådorna mot kanten av altandörrarna var populärt. Och skitigt. Eftersom trossbotten är öppen precis vid dörrarna fick hundarna leta godis i 20 cm sågspån. Humla grävde sig ner med hela huvudet och jag fick dammsuga hela nedervåningen efteråt. Tredje gången den här veckan...






Den lilla burken var lite klurig. Humla vallade den över golvet en lång stund innan hon kom på att hon kunde - ja just det - putta den över kanten till altandörrarna så att den välte. Baileys använde även här övervåld  (varför ändra på ett vinnande koncept?) och satte nosen mot burken och körde den i 180 rakt in i närmsta vägg så att den ställde sig på högkant.



Den vilda bebin

Böckerna om Den vilda bebin var en av mina favoriter när jag var liten (slagna av nummer ett boken "Hunden Sture spårar",världens bästa bok!) Och tänka sig - tjugotalet år senare fick jag en egen!
Låt mig presentera Den vilda humlebebin!



Ulltuss? Jag ser ingen ulltuss? Vad pratar du om?



Humla är nu sex månader och är full av energi som vanligt! Vi sliter vårt hår både en, två och tre gånger om dan...Hon utvecklas faktiskt riktigt fint, och bettet ser jättefint ut - hon är fulltandad och inte trång i hörntänderna. Däremot har hon i dagsläget ett litet överbett, som troligen växer bort när huvudet kommer ikapp. I övrigt utseendemässigt börjar allt rätta sig till - utom partystrutöronen då. Suck. Jag skall ta Mikael till hjälp någon dag framöver för att ta lite uppställda bilder på bebin!



Den vilda humlebebin är dyr i maten...


Hon går på dagis tre dagar i veckan med storebror och stormtrivs! Hon älskar allt och alla och har fått en bästa kompis som är störtkär i henne - bulldoggen Biffen. Ninni berättar att Biffen inte kan passera Humlas box utan att försöka åla sig fram mot henne, och kärleken är i högsta grad besvarad :-)
Det märks att Annelie och Humlas andra barnskötare på dagis tar väl hand om henne - de är konsekventa med koppelträningen och kräver att hon anpassar sig till dagisets regler. Varje dag får hon med sig en liten gympapåse med Standardt Hjort i, som de använder till olika former av aktivering. Hon får spela olika slags spel och göra lekövningar.




Den vilda bebin har själv dekorerat sitt diplom...



Valpkursen är numera avslutad och vi fick ett fint diplom! Jag har inte bestämt ännu ifall vi skall gå någon mer kurs i dagsläget - jag har intresseanmält till en vardagslydnadskurs, men vet ej om den blir av ännu. Inte för att Humla behöver mer vardagslydnad än vad vi redan har - utan för att vi skall få tid till träning och samarbete bara hon och jag. Jag kommer resonera mer över hur vårens träning skall se ut, i ett kommande inlägg. Så mer om detta snart :-)




Mohahahahaha!



Träningen med matte går också bra, hon är min påläggskalv när det gäller Baileys träning, och får ofta följa med och träna lite i pauserna. Jag ställer inga krav i träningen utan ser det här första året som grundläggande för fortsatt samarbete - vi leker med olika leksaker, bollar och kamptrasor, samt klickar för all spontan kontakt. Målet är att hon hela tiden skall tigga träning - kommandon är i det här läget inte viktiga för mig, visst döper jag beteendet men utgångspunkten i träningen är bjudningar från hennes sida.
Utgångsställningen som jag enbart frishejpat in, blir faktiskt bättre och bättre - nu tycker jag det är allt oftare som hon sätter sig helt korrekt från början.
Något vi däremot måste lägga krut på är ståträning - det märks att de använder mest Sitt på dagis. Stå är nämligen nästan omöjligt att få till, rumpan dunsar i backen direkt... ;-) Så kampanj på detta framöver...



Ullludd är ett centralt inslag i Den vilda bebins liv. Ulludd följer med allt - köp 1, få ludd på köpet. Vare sig du vill eller inte...


Vi har även testat lite agility - sprungit i tunnlar och på balans och gunga. Hoppas vi också hinner göra ett kort blodspår innan vintern kommer.
Koppelträningen går framåt med stormsteg. Hon är väldigt mjuk och förig i kopplet, och är numera riktigt snabb på att inta utgångsställning när jag stannar då kopplet sträcks.



Den vilda bebin har gjort ett stilleben av ullludd i hallen...ack, detta mångsidiga material!


Den vilda bebin är i allt väsentligt Husses Flicka. Hon älskar husse och husse älskar henne. De hör ihop. Hon sover hos husse och vill alltid vara jättenära honom när han är hemma. De är otroligt söta ihop :-)
Baileys är ju mattes hund, det har bara blivit så, vi har valt varann. Baileys avgudar naturligtvis sin husse också, men det är Baileys och matte som har den där särskilda kontakten. Därför känns det bra att Den vilda bebin är just Husses Flicka.




Den vilda bebin fungerar utmärkt som armstöd...


Jag "lånar" henne dock flera gånger om dagen - för gosigare och kelsjukare hund går inte att hitta. Oj oj oj vad vi gosas! Enligt Humla kan man aldrig ligga för nära eller sitta för länge i knät eller pussas för länge. Nej nej nej. 24 timmar gossning om Den vilda bebin får bestämma. Man kan inte sätta sig i soffan, böja sig ner för att knyta skosnörena, hänga tvätt, slipa dörrar eller tända i braskaminen utan att man har Humla som ett Hello Kitty-plåster i famnen :-D


Bebimys!


Liten och stor på promenad






Jag är ledsen, men jag kommer tyvärr att tortera er med sådana här inlägg ett bra tag framöver :-P
Detta är lille Junior och "storebror" Aico - en pomerian, på dagens promenad. Så fruktansvärt gulligt att jag bara dör! Är så glad att Baileys blev pappa åt denna kull - ljuvliga hela bunten!



Diesel

Foto: Husse Krzysztof


Här är en bild på Baileys vackra son Diesel  - vad tycks? :-D Fantastiska vinklar och ett underbart huvud!Husse säger att Diesel är mycket lättlärd och intelligent, och att han funnit sig väl till rätta i sitt nya hem i Oslo. Denna grabb skall det bli mycket spännande att följa