Alla konsulter som kom in var hans. Jag behövde inte göra någonting för Baileys visste precis varför de hade kommit: bara för hans skull! Så han gick lyckligt runt med sitt lilla ben i munnen och viftade frenetiskt på svansen och välkomnade alla som lämnade bud/post/tidrapporter osv.
På lunchen konstaterade vi att stadsparken i Borås är det absolut tråkigaste vovvenad-stället vi varit på - dessutom regnade det och hela parken var sönderkörd och lerig pga maskiner som grävt ner någon ledning.
Efter avklarad arbetsdag gasade vi upp den lilla Lupon mot kvällens tävlingslydnadsträning. Vi började utomhus, och visst - utomhus ÄR bättre med tanke på det begränsade utrymmet som blir när man måste träna inne, i synnerhet om flera skall träna samtidigt. MEN...det är kallt och fruktansvärt blött överallt. Blev lite snopen när Baileys reste sig upp när vi tränade platsliggning - han som alltid brukar ligga så fint och klarar av olika störningar galant? Men lillen frös så han skakade och ville inte ligga rakt ett enda försök utan "halvlåg" lite på ena sidan. Såg helt idiotiskt ut och jag blev först besviken, då detta beteende är helt nytt för mig och jag som var så säker på att platsläggningen sitter. Tji fick jag! Tyvärr är det nog bara att inse att vi inte kommer kunna tävla under årets kallare månader, med tanke på hur köldkänslig han är. Å andra sidan har han ju inget problem med värme, så vi får väl tävla när det är 40 grader varmt och solsken istället ;-)
Sedan arbetade varje ekipage i taget, 10 minuter var, och detta gick mycket bättre. Jag hade först täcke på Baileys, och sedan när det närmade sig våran tur så värmde jag upp honom med lek och bus och ruscher, så när det var dags att gå in på plan brydde han sig ej om vädret utan hade jättefin fokus på mig.
Jag ville få feedback på fria följet och fick massor av bra tips och instruktioner från underbara Ditte. Blandannat:
1. Jag skall inte "sejfa" så mycket och anpassa mig efter Baileys utan våga ställa krav och gå längre sträckor utan halter, trots att han kanske luftar eller blir före. Detta är helt rätt kritik, för jag vet att jag brukar avsluta när jag märker att han blir före i position och liknande. Det är inte mycket före, vi pratar centimetrar...så katastrofalt är det verkligen inte, även om jag kanske får det att låta som det ;-)
2. Börja fria följet med en omedelbar sväng till höger eller vänster, eller skänkelvikning! Anledningen till att han lätt blir före är för att han är van att vi går rakt fram först - när vi gjorde som Ditte sa märktes det hur snopen han blev! "Dumma matte, varför går du SNETT?! Du skall ju gå rakt fram som vanligt! Suck....Jaja jag får väl följa med då, trots att du egentligen går fel..." Han fick verkligen tänka till och redan efter ett par repetitioner märktes det att han direkt började tänka annorlunda!
3. Sedan jag började ha belöningen i höger hand har jag fått sneda sättanden. Jag har varit osäker på hur jag skall hantera detta - ge felsignal och bryta, eller ignorera och göra om? Jag har gjort det senare. Ditte tycker ej att jag skall bryta honom i det läget utan istället göra en ny halt, så det fortsätter jag med. De sneda sättandena har blivit betydligt färre så förhoppningsvis är de snart raderade ur repetoaren.
4. När han tenderar att rivstarta och därmed är före när jag gör halt - och kastar sig bakåt (nu överdriver jag) skall jag EJ belöna detta. Detta gjorde han inte igår, men beteendet kommer fram emellanåt i synnerhet i början av passen när han är supertaggad och vill jättemycket.
Jag inser att jag är väldigt petig och kanske lite för skeptisk när det gäller fria följet. Många av de saker jag bad de andra observera bedömde de i själva verket inte alls som jag upplever det. Och Ditte kommenterade vårt fria följe med "det är mycket som är jättefint". Så allt kanske inte bara är tokdåligt :-P
Andra omgången gick vi äntligen(?) in och det var en fröjd för både mig och Baileys - jag hade på tok för lite kläder på mig. Baileys kunde inte komma fort nog in genom dörren utan ville springa upp till lokalen i 180 när han upptäckte att vi var på väg ditåt. Stackars fryslort...nästa gång tänker jag ha vadderad rosa overall med öronmuffar och benvärmare till honom + en sån där elektrisk värmefilt han kan ligga på ;-)
Jag ville träna apportering med kommendering och fick låna en mindre apportbock. Provade först några repetitioner för att se om Baileys reagerade på att det var en "annorlunda" apport. Men han brydde sig inte alls. Kommenderingen gick jättebra, han griper direkt på Apport (även om han fortfarande vill gapa lite direkt när jag placerar apporten framför honom) och har inga tuggtendenser alls.
MEN! Han släpper apporten efter typ 4 sekunder - suck...jag måste VARIERA tiden han sitter med apporten i munnen. Gud vad jag har svårt för detta - fastnar jättelätt i samma belöningsfrekvens. Fy på matte! :-) Så det skall vi hårdträna nu. Han är dock väldigt gullig när han släpper den, för han liksom trycker ut den med tungan vääääääldigt sakta samtidigt som han tittar storögt på mig "Nu skall ju klicket komma? Nu? Nu? Men nu då? Hallå? Matte, står du och sover?"
Jäkla sötnöt...kan man annat än att tycka om honom? :-D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar