Min fina prins...

Imorse när matte och husse stod redo i hallen för att åka till jobbet ramlade vovve ner från soffan och kunde ej stödja på sitt bakben, skakandes av smärta. Jag fick bära ut honom för att kissa och fick sedan åka ner till Varbergs djurklinik i 180 (i mammas skruttiga ostabila Seat med obefintliga väghållningsegenskaper liksom krockskydd) medan tårarna bara rann.

Väl i receptionen var det plötsligt inga som helst problem att stötta på bakbenet(!), även om han fortfarande haltade. Hemma hade det verkat som att bakbenet var helt av, allra minst...men det är klart, här i väntrummet fanns det ju tikfläckar att gå runt och lukta på...
Veterinären kände igenom honom grundligt och kunde inte finna någon palpationsömhet eller reaktion i något av de fyra benen eller ryggen. Han var supersnäll vid undersökningen, stod lugnt på bordet och lät sig  böjas och bändas i alla möjliga och omöjliga vinklar och gav inte ett pip ifrån sig när de stack kanylen i nacken.

Röntgen visade heller ingenting, jag var med och tog plåtarna och veterinären hittade vid granskning inte en enda pålagring eller tecken till artros eller annat patologiskt. Hon undersökte korsband och patella i både vaket och sederat tillstånd, och hans korsband är supertajta och båda knänas patella ligger perfekt.
Jag bad att få bilderna med mig hem på cd, eftersom jag vill spara dem och med tanke på att detta inte är min vanliga veterinärklinik.

Diagnosen blev trolig mjukdelsskada, en sträckning eller liknande. Veterinären berömde honom för hans starka jämna muskulatur och kondition. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro, han har ju vilat hela veckan sedan magsjukan i helgen och på Elins agilitystart var vi ute i regnet och tränade totalt 20 min varav jag och Baileys bara gjorde lite enklare bas- och kontaktövningar samt ett par repetitioner slalom innan vi nöjde oss. Jag var superimponerad av honom som kunde jobba så fint och var glad och kontaktsökande trots lersörjan och ösregnet, och ville ej träna "på riktigt" med tanke på vädret och att han varit dålig i helgen. När vi kom hem duschade Mikael av hans ben i badkaret och sen fick han kvällsmat, och han var glad och pigg som vanligt. Skuttade runt och lekte med sitt tuggben medan vi åt kvällsmat...

Naturligtvis är jag lättad över att röntgen inte visade några pålagringar eller liknande, men på något sätt hade det känts bättre att ha en supersäker diagnos typ "korsbandet är av" eller så. Nu irrar man bara runt och funderar på massa möjliga orsaker, troliga och otroliga, och oroar sig. Jag är helt färdig efter att ha varit utom mig av oro hela förmiddagen, så nu skall jag sätta mig och stirra in i väggen ett tag :-(