Funderingar...

Sista tävlingslydnaden för Ditte denna vår. Lite sorgligt att det gått så fort, men samtidigt har jag lärt mig jättemycket och har bra med kött på benen inför sommarens träning. Jag skall även gå ett tävlingslydnadsläger för Ditte i juli, så helt träningsfritt blir det ju inte ;-) Jag kommer förhoppningsvis fortsätta för Ditte även i höst, samt att jag och Baileys skall gå "Sikta mot stjärnorna" för Mona Kjernholm.

Hur det blir med agilityn vet jag inte än, jag hoppas att jag kan fortsätta för Elin Lilja, men allt måste gå att lösa praktiskt också...

 

 

Osäkerheten inför hur livet kommer se ut till hösten gnager inombords. Jag vill fortsätta träna för duktiga instruktörer så mycket jag bara kan - men vet samtidigt inte hur jag skall få ihop livet om jag måste göra mina kliniska studier nere i Malmö. Då går man heldagar, så möjligheten att pendla fram och tillbaks finns ej, samt att det är 5 dagar i veckan...Jag våndas. Funderar mycket på hur det skall bli med huset, med Mikael, hur jag skall hinna träna själv - men framförallt hur vi skall göra med Baileys så att han får det så bra som möjligt. Han är nummer ett. Som det känns nu får han, oavsett hur det blir, börja heltid på dagis istället för 3 dagar i veckan som han går nu. Det känns jobbigt, eftersom jag vet hur mycket han uppskattar att vara hemma med mig när jag pluggar, och gå långa promenader, strosa i trädgården och sola på trappan...På dagis blir det en helt annan stress, alla hundar är inte trevliga och alla praktikanter inte lika duktiga på hund som dagisföreståndaren Ninni är. Det är nog Sveriges bästa dagis och jag är oerhört tacksam över vilken fin fostran Baileys fått där - men jag kan inte låta bli att känna mig "mammig" när jag tänker på hösten.

Om jag tvingas skaffa en lägenhet i Malmö kommer jag inte ha råd att pendla hem. Skall jag bo i en kartong? Eller på en parkbänk? Jag kommer längta ihjäl mig efter Baileys (och lite Mikael då... :-)) om jag bara får träffa dom på helgen. För mig kommer det nog, tyvärr, bli ett skräckscenario. Just nu känns hösten som en stor mörk tät vägg som väntar på mig där, i slutet av sommaren.

Jag vet att det inte tjänar någonting till att vara arg, men visst kommer frustrationen ibland upp till ytan, över hur byråkratiskt jävla krångligt och prestigefyllt läkarprogrammet skall vara. I Göteborg går en tjej samma termin som jag, hon har hus, man och två små barn i dagisålder och dagspendlar från Malmö där hon bor. Jag pendlar i min tur ner till Malmö, och vill inget hellre än att läsa i Göteborg. Vi får inte byta med varandra.

 

 

 

 

Nog om detta tråkiga. Och över till något annat tråkigt ;-) Baileys kan nämligen inte ligga plats utan störning. Jag trodde han var superdupersäker i platsliggningen, med tanke på hur mycket vi tränat med störning. Folk som går runt honom, över honom, går med hundar lekandes runt honom, gör inkallning bredvid honom osv. Han har aldrig rest sig. Superdupersäker. Trodde jag. Pilutta mig.

Händer det "ingenting" så ligger han och vindar, testar att lägga hakan i backen - och igår reste han sig upp och stod där som en byfåne. Gud vad besviken jag var. På mig själv. Nu skall jag lägga in en kampanj på tråkig platsliggning där det absolut inte händer ett skit. Tänk vad dum man kan vara....man tränar och förbereder hunden för alla möjliga tänkbara scenarion - och tränar inte hur momentet faktiskt SKA se ut. Rookie-mistake! :-)

 

Vi fick beröm för linförigheten igår, och den känns jättebra. Måste bara påminna mig om att lägga in skänkelvikning och högersväng direkt om han börjar lufta. Ditte menade att han luftade lite på raksträckorna igår eftersom jag tydligen går jättefort. Så det måste jag också tänka på, gå normalt. Lite svårt för mig iochförsig, så extremt kobent och inåttåad som jag är :-P OM han luftar, skall jag inte fortsätta rakt fram utan lägga in något steg skänkelvikning eller en vändning - för detta svarar han mycket bra på och blir återigen tight i position. Skall även ta med mig det när jag startar linförigheten, börja inte alltid rakt fram utan variera starterna. Med vändning på stället, högersväng, skänkelvikning, vänstersväng, sidoförflyttning... Så lätt att man faller i samma mönster och hela tiden börjar med raksträcka, ajabaja! :-)

 

Ditte tycker det är värdefullt att ha en procedur för varje moment,så att hunden aldrig behöver tveka på vad som kommer att hända. Tillexempel platsliggning, där man kan förbereda hunden på momentet genom att klappa den på ett speciellt sätt och säga "Nu skall vi göra platsen" eller liknande. Så kan man ha en annan procedur för sittande i grupp.

Jag har fått in en jättebra sådan förberedelse inför tandvisningen, som han innan kunde backa eller ställa sig upp från utgångsställning. Jag säger "Visa tänderna" och lyfter läpparna innan jag går in på plan. När domaren sedan tittar på tänderna, ger jag "kommando": Visa tänderna - och Baileys lyfter nästan läpparna av sig själv. Helt trygg och vet vad som förväntas av honom. En sådan känsla vill jag få till även i platsliggningen (att vi måste kampanja platsliggning UTAN störning hör ju inte hit)

Jag tänkte därför lära in "klapp-signal" som procedur inför platsliggning, att stryka med handen längs ryggen och säga "Nu skall vi göra platsen". Men för att kunna träna detta måste duracellkaninen kunna sitta kvar i utgångsställning om jag böjer mig ner för att klappa honom. Han blir nämligen jätteglad och börjar lyckligt gå runt och vifta på svansen om jag försöker stryka honom på ryggen. Tror inte det ger jättebra stilpoäng på tävling även om det är ganska charmigt :-P Så nu blir det stadgeträning på detta.

 

Ställande är jättefina enligt mig, visade dem ej för Ditte igår men det känns som att det verkligen lossnat nu när vi kört väldigt varierad träning för ställande. Target, Ut till skål, kast med leksak, godisbelöning, omvänt lockande osv. Han fryser direkt på Stå och står lugnt kvar. På läggandena har vi ej kommit lika långt, ligg är hans älsklingsbeteende och det han allra helst bjuder på - men han gör urdåliga lägganden från utgångsställning. Har ju knappt tränat detta, och att testa att droppa en godisbit framför honom på marken och sedan säga Ligg fungerar skitdåligt. Han lägger sig ändå "halvt" utan armbågarna i backen och tittar upp mot mig. Så detta skall jag klura på. Från backande är läggandena blixtsnabba och raka, så bara jag får till beteendet från utgångsställning borde momentet nog kunna sättas ihop.