Nja...bulletproof är väl det sista jag är. Nu är jag hemma igen efter en mycket intensiv och krävande vecka i Helsingborg. Det har varit omtumlande och minst sagt mycket blandade känsor...mycket slit, mycket gråt, lite sömn, lite mat och långa dagar.
Jag har inte haft tid att uppdatera bloggen då det blev så snabba ryck när jag skulle åka - jag fick nämligen, helt oväntat, tag på en etta i Helsingborg som skulle hyras ut i andra hand. Av 147 sökande fick jag lägenheten :-D Då det är extremt svårt och svindyrt att få boende i Helsingborg hade jag ställt in mig på att få pendla från Båstad eller Landskrona - eftersom alla lägenheter jag tittat på var alldeles för dyra. Men ibland skall man ha ofattbar tur - och det hade jag! Oerhört skönt att ha något "eget" - slippa dela kök och badrum, hyra rum hos en familj man känner sig obekväm med, sunkiga studentkorridorer osv.
Det är alltså en liten etta på 31 kvm som ligger på Adolfsberg ca 10 minuter från sjukhuset. Den har verkligen potential att bli jättemysig - nu i veckan har åtskilliga timmar gått åt till "sanering" av kök och badrum (fullständigt vidrigt att rensa avlopp och vattenlås som inte rengjorts på tio år...) samt skruva Ikea-möbler och åka runt och införskaffa praktiska grejer. De första dagarna hade jag inget bord eller stolar - så jag satt på golvet och åt...och tyckte synd om mig själv ;-)
Utbildningen är fantastisk - det kommer bli hur bra som helst, det känner jag på mig. Det är en speciell känsla att för första gången få ta på sig läkarrocken och hänga stetoskopet om halsen. Man blir stolt. Det här är ingen lätt utbildning och gudarna skall veta att man kämpar med studierna för att ta sig till de kliniska terminerna. Så nu när man äntligen är här, och den teoretiska delen av utbildningen är över, ja - det är verkligen en härlig känsla! Äntligen börjar det på riktigt! Mottagandet har varit otroligt - och vi har fått många förmåner som sjukhusets första kandidater någonsin.
Baileys visste redan på lördagen att jag skulle åka och blev som förbytt - Mikael fick hålla fast honom för att han inte skulle tränga sig ut genom dörren när jag gav mig av på söndagen. Jag hörde hur han skrek när jag stängde dörren. Han hade gått runt och skrikit efter mig när han såg bilen försvinna och varit orolig hela kvällen. Sånt här skär i hjärtat på en. Båda hundarna hade legat nere på bottenvåningen och väntat hela kvällen, medan Mikael var på övervåningen och kollade film. Baileys är aldrig sån här annars, när någon av oss åker nånstans. Men på något sätt fattade han väl...?
Hela veckan har tankarna gått - jag är inte personen som mår bra av att bo i en resväska, eller bo på två ställen. Det är ensamt och man längtar hem. Jag hatar det! Jag avskyr att känna att man inte hör hemma någonstans. Jag vill ha rutiner, jag vill ha tid till hundarna, tid för egen träning osv. Med en person mindre här hemma får Mikael ta hela renoveringsbiten själv på veckorna. Nu hoppas jag att fyra terminer går fort (det vet jag att de gör!) och att jag får till en fungerande vardag. Tanken är nämligen att se om vi kan ha delad vårdnad om vovvarna och ha dem varannan vecka, nu när jag faktiskt har eget boende och inte behöver hyra rum eller pendla in till Helsingborg. På så sätt hinner jag hem på lunchen och anpassa schemat de veckor jag har Baileys och Humla hos mig. Som tur är har vi världens underbaraste dagis som ställt upp på ett fantastiskt sätt och låter oss ha hundarna på dagis heltid varannan vecka. Vilket tillmötesgående! Superstort tack till Ninni och Pelle - ni är änglar!
I fredags var jag på Fridas examensmottagning - Frida som nu är färdig lärare och redan fått jobb! Det påminner mig om att även långa utbildningar har ett slut...och även långa resor börjar med ett steg! :-)
Du kommer klara detta galant trots att det är kämpigt med känslorna ibland!! Du är bäst, KRAM!
SvaraRadera