Härlig vårdag!

Jo, det känns faktiskt som vår nu! 

Vilken härlig dag vi haft! Först hade vi (oplanerad) sovmorgon till tio(!) Jag hade råkat stänga av alarmet på mobilen, och har man två sjusovare till vovvar får man inte mycket hjälp med väckning... ;-)
På förmiddan tog vi en riktig långpromenad och var ute i nästan tre härliga timmar. Humla har aldrig gått så långt innan, men vi strosade på i behagligt tempo så det var ingen "språngmarsch". Solen sken från klar himmel och det var riktig vårvärme i luften! Hundarna hade på sig sina julklappar; Baileys ett suveränt nättäcke från Backontrack, som jag är otroligt nöjd med, och lilla Dumlekolan har ett rött Hurtta-halsband som matchar hennes röda Hurtta-täcke. Den tjejen klär verkligen i rött! :-)


Det känns jätteroligt att se hur mycket Baileys gillar att leka med Humla, och numera uppskattar hennes sällskap. De busar och stojar och sover ihop (Baileys går inte själv och lägger sig jämte Humla, men om han ligger i soffan får hon gärna komma och kura ihop sig jämte honom) och det är en fröjd att se. Allt blir roligare när man är två ♥


Vovvarna busade runt som tokar i en fårhage, sen promenerade vi i en vacker ekskog och kom ut vid sjön - då var det dags för strandracing! Jag satt på en sten och solade och njöt, och hundarna virvlade glatt fram i sanden. Fyyyyy vad sandiga de var efteråt! Men glada och nöjda :-) Humla passade även på att plumsa i sjön, årets första dopp - men kanske inte helt frivilligt. Hon och Baileys hade världens glädjeryck, och plötsligt hoppade hon rakt ut i vassen, halkade på en sten - och försvann hela hon. Dyvåt plumsade hon tillbaka in till torr mark, och såg lite snopen ut.

I brist på bilder från dagens promenad får busbilder från i somras duga!

Baileys och jag har ett secret password när vi passerar stubbåkrar. Så fort han ser en stubbåker på promenaden så vänder han sig emot mig, om jag säger de magiska orden "Är du busig?" exploderar han i världens glädjeryck rakt ut i åkern och sen är det meningen att jag skall jaga honom och leka att jag är ett monster. Det är den bästa leken han vet, vi har lekt den sedan han var lite valp och han är alldeles stollig varenda gång. Och nu när man har en lillasyster är det ännu roligare! Humla tyckte det var skitfestligt när jag lekte att jag var ett läskigt monster som gömde mig och "jagade" dem. Folk som gick förbi trodde nog att jag var en förrymd mentalpatient...men man måste ha barnasinnet i behåll, annars tycker hundarna inte att du är rolig :-D


På vägen hem gick vi vägen förbi Bamses hus. Baileys spanar alltid efter honom - och idag hade vi turen att Bamse var ute i trädgården. Bamse är en giiiiiigantisk bullmastiffhanne som familjen som bor på gården har som vakthund. Jag är livrädd för honom, han är verkligen helt enorm och väger säkert 80 kilo...Baileys och Bamse är jämngamla och älskar att leka med varandra längs staketet. Det är konstigt, för Bamse avskyr andra hanhundar enligt hans matte. 
Tänk vad mycket signaler som vi inte uppfattar, och så liten del av allt hundspråk som vi faktiskt förstår...Jag tycker inte att Bamse ser speciellt inbjudande ut, men Baileys fullkomligt älskar honom. Det är verkligen inte alla hanhundar som han vill leka med, och det är ju naturligt iochmed att han är en vuxen hane - i vårt område är det faktiskt bara Humla som är ensam tik, resten av familjerna i kvarteret har hanhundar. Alla accepterar och respekterar varandra vid hundmöten osv, men Baileys skulle aldrig få för sig att gå fram och göra lekinviter mot någon av dem, med några få undantag.

Jag har varit ledig hela veckan och vi har hunnit med en hel del träning. Jag är jättenöjd med Baileys fjärrdirigering som faktiskt, kors i taket, börjar ta sig...det känns som om vi stått still och stampat väldigt länge, men nu har det lossnat! Äntligen! :-D
Humla gör också stora framsteg, inte minst på promenaderna - det är sällan jag behöver koppla henne numera, hon kommer in till sidan vid möten och bilar och jag vågar lita på henne alltmer. Jätteskönt. Utomhus är hon väldigt lyhörd för kommandon och kommer rusandes som en raket så fort jag kallar på henne.
Träningsmässigt har vi haft en paus på ett tag, jag blev nämligen bara arg när jag skulle träna med henne...och har man den känslan i kroppen är det likabra att lägga av. Jag kan inte sätta fingret på vad det var, men det kändes helt enkelt som att hon gjorde allt fel...hemskt va? Hon låste sig i bjudningarna och kunde bara bjuda på en enda sak; oftast "bjöd" hon på att stå och blåstirra på mig, och inte göra ett smack. Noll ordförståelse för sitt. Eller ligg. Eller stå. Pinsamt med en hund som nästan var åtta månader och inte kan ett enda simpelt kommando...Så fort hon fick klick och belöning högg hon efter mina fingrar och händer. Hårt! Och allt jäkla hoppande...stå och hoppa upp och ner som en förståndshandikappad känguru - hur många poäng ger det i tävlingslydnad? ;-) Nej, allt kändes bara skit så vi la undan Humlas träningspåse ett tag och bara gosade och myste (vilket hon äääälskar).


Men nu är vi alltså på G igen! Jättefin kontakt, mjuk lyhörd uppmärksam Dumle som inte längre hoppar eller bits, utan bjuder på fina ingångar till utgångsposition och kan gå korta sträckor fritt följ (rakt fram - halt - rakt fram - halt) och bibehålla positionen. Positionen var väldigt vacklande innan, men nu känns den betydligt mer stabil - utan att vi har tränat. Vila kan verkligen göra underverk! Nu bjuder hon även på andra beteenden än blåstirrande, så det är hopp om livet att vi kan sätta ord på sitt, stå och ligg snart :-)