Fast and furry!

Nu är vi hemkomna efter en vecka i Helsingborg - det har gått jättebra och varit underbart att ha vovvarna med mig, även om det innebär en del arbete. Det första vi fick börja öva på var hur man beter sig i ett trapphus. Jag trodde inte att mina snälla, väluppfostrade hundar skulle ta några egna initiativ, utan vänta på mig medan jag låste dörren - men de stack iväg som Långben och Hjulben ("Mi mi! - WROOOOOOOOM!") och rutchade nedför trapporna så att de dånade i trapphuset.
Perfekt sätt att introducera sig för grannarna...

Humla har också insett trapphusets fördelar - det finns dörrar till andra lägenheter, och innanför de dörrarna finns nya potentiella vänner som hon inte träffat ännu. Så fort någon dörr öppnar sig får man passa henne så att hon inte störtar fram i ett entusiastiskt vänskapsbandsknytarförsök...Humla uppskattar även de många asfalterade gångvägarna. För inget är så härligt som att kissa och bajsa på bar asfalt, det vet ju alla...? Hon har nog inte gjort ifrån sig på gräs/skog/naturunderlag på hela veckan - det är bara asfalt som gäller. Och det får inte vara någon snö på den! Och mitt i vägen måste man sitta. Inte i kanten, nej, nej!


Baileys är nog den mest den opraktiska lägenhetshunden ever! Ursäkta, men han är ju så jäkla högljudd?! På morgonen när vi går ut för kissrunda gäspar han i trapphuset fem-sex gånger så fönsterrutorna skallrar: "AAAAAAAAOOOOOOOOUUUUU" "AAAAAAÄÄÄÄÄÄÄÄÄOOOOOUUUU" "ÄÄÄÄÄAAAAAUUUU".  Det går inte att få tyst på honom. Han bara måste gäspa! 
När jag kommer hem på lunchen och det är dags för långpromenad så är han jättelycklig och  viftar glatt med svansen i trappgallret så det ekar i hela kvarteret "DONG DONG DONG DONG!"
Och när Baileys och Humla leker inne i lägenheten så låter det som en zombieattack ur filmen "48 dagar senare"...stackars grannar. Som om det inte vore nog på ljudeländet, så köpte jag en kul leksak åt dem igår på en jättestor djuraffär som ligger vid Ikea. Ett gigantiskt gummiben som hade pipljud. Ja, det verkar ju roligt - och bra storlek så att de kan kampa med det. Jag slår till! tänkte jag - och ångrade mig efter tio sekunder när jag kommit hem och det var dags för invigningslek. Herregud - jag har aldrig hört ett sådant extremt högt pipljud i en hundleksak förr? Det trängde verkligen genom märg och ben. Och leksaken fick följa med hem till Örby - här behöver vi inte ta hänsyn till tråkiga faktorer som hörselskada och grannsämja...

Det är roligt i Helsingborg! :-)

Hela veckan har vi gått 90 minuters promenader på lunchen - i strålande sol och gnistrande pudersnö på fälten. Det finns fantastiskt fina strövområden för den som har hund - många reservat, raviner, promenadstigar, särskilda hundslingor, ridvägar osv. Jättebra! Vi har inte gått samma promenad en enda gång på hela veckan! Att vara ute 1,5-2 timmar mitt på dagen varje dag gör också att man får en skön energikick och välbehövligt solljus. Helt underbart. Enda nackdelen med mina tider på sjukhuset är att det skymmer vid halv fem-fem när jag kommer hem. Men vi går ju mot ljusare tider, så nästnästa vecka när det är mattevecka igen så kommer det säkert vara ljusare och det blir roliga, utforskande rundor även på eftermiddagen/kvällen.


Utbildningen känns fantastisk - det har varit en oerhört lärorik vecka - och att få ha vovvarna med sig här nere har inte gjort tillvaron sämre! :-D Nästa vecka har vi akutmedicin, sedan slungas vi ut i verkligheten...Här är ett litet reportage (bland många) som gjordes om läkarkandidaternas ankomst till Helsingborg - sundets pärla ;-)

Så här fint hade Baileys bäddat åt sig imorse: ett fårskinn, en filt, en kudde, en till filt och min tröja...