Påsklovsvecka!

En härlig påsklovsvecka är till ända! Den har bjudit på mycket fint väder, löpturer med Baileys, härliga promenader, påskfirande med tvåbenta vänner och en hel del bra träning!

Humla...är väldigt mycket Humla, med allt vad det innebär. Supergosig, kelsjuk, kontaktsökande, jättepigg, obromsad liten lådbil som bits och slår sig mycket. Promenaderna är fortsatt ett problem. Det finns bara två hastigheter: fullt ös medvetslös samt tvärnit. Jag vet vad grundproblemet är och det är att Humla inte fått tillräckligt mycket ensamma promenader, och därmed inte lärt sig att själv ta ansvar på samma sätt som Baileys. Med honom räcker det att jag vrider axeln en aning, så har han uppfattat detta och vänt om. Det är nästan omöjligt att gömma sig eller smita undan för honom! På samma sätt kommer han självmant in till sidan när vi får möten. Lillfröken har ingen som helst uppfattning om hur stor skada en bil kan göra på en liten naiv och blåögd staff som står mitt i vägen.

Jag kan inte heller träna henne i att hålla koll på matte på samma sätt som med Baileys, eftersom han reagerar direkt och därmed skvallrar för henne. Så för henne är promenaderna lajbans - hon har ju en storebror och en matte som har koll på allt åt henne, så att hon slipper ta det ansvaret.

På påskafton lyckades jag faktiskt rymma från båda hundarna, Baileys hittade mig efter ett par minuter - han gick över stenmuren på exakt samma ställe som jag hoppat över, och spårade upp mig i ett hallonsnår ett par hundra meter bort. Där satt vi sedan och pussades och åt leversnittar, som jag lägligt råkade ha i jackfickan, och tittade på när Humla stressat försökte hitta oss. 

I sitt uppjagade tillstånd och med tillhörande tonårstjejshjärna, beslutade hon sig för att den huvudsakliga sökplatsen fick bli ett kärr några hundra meter bort. Fästingsnår, sly och meterdjup lera uppblandat med stora dypölar - javisst låter det som ett logiskt ställe för matte att vilja gömma sig på! Efter en stund tog godiset slut, och då kunde ju Jesus inte hålla tyst där i hallonsnåret, utan pep ängsligt varje gång Humla närmade sig. Så med storebrors hjälp hittade hon oss "Tjohoooo där är ni ju!!! :-D"

Smaskiga påskägg till vovvarna!

Träningsmässigt har det gått framåt med apporteringen - hon kan nu gripa den från marken (om hon först får gripa den från handen eller mina fötter ett par gånger). I detta läge är det viktigt att tajma in klicket, så att jag klickar för gripande och inte släppande. Jag kommer även relativt snabbt att vänta ut henne, och se vad reaktionen blir när klicket uteblir. Logiskt borde ju vara att hon då tar upp apporten igen...vi får se :-)

Att kampa med leksak är roligt tycker änglalika Humla - ja, inte leksaken då utan att få ett svepskäl att hugga matte skithårt i handen. Den kvällen var det nära att valpen kastades ut från balkongen...när man leker så biter hon så nära handen som möjligt, och siktar på handen istället för leksaken. Att man får hugg i fingrarna är alltså inte av misstag i "lekens hetta", utan ett avsiktligt beteende från hennes sida. Jag får nog fundera lite på hur jag knäcker den nöten, känner jag ;-)

Soldyrkaren...

Med Baileys har jag fokuserat på attityden i fria följet, och belönat kontakten, samt pillat med avståndet på skiftet ligg-sitt. På långt avstånd vill han gärna hoppa fram med rumpan i uppsittet. Jag tänkte att suget framåt blev mindre om man hade externbelöning bakom, men tvärtom blev han slarvigare då. Det går bättre om man istället fokuserar på lugnet och stadgan mellan själva skiftena, då gör han också noggrannare, lugnare uppsitt.

Agility har vi tyvärr inte hunnit köra något, trots mina intentioner om detta. Tack ni som kommenterat gnällrövs-inlägget här och på FB, ni har så rätt i era funderingar och tips!

...som aldrig får vara ifred ;-)

Grundproblemet är att vi kör agility alltför sällan, han är mycket mycket bättre och mer fokuserad om man t.ex. kör tre dagar i rad.

Fortsättningsvis kommer jag köra uppvärmningsövningar ganska lång tid vid sidan av planen. 

Jag kommer också att ha honom kopplad mycket mer, så att han inte får möjlighet att tjuva tunnlar eller balansbommar. Han blir också mer uppstressad om han får hatta omkring lös och jag måste tjat-dirigera honom till startpunkten.

Jag kommer också återuppta belöning efter slalom i form av skål eller boll som ligger utlagt i slutet. Detta tog jag bort i somras, då han låste sig för mycket men nu kanske situationen är en annan.

Baileys lyckas alltid trampa på vassa stenar, riva sig på taggtråd, springa över ett jordgetingbo etc på promenaderna. I veckan var hela hunden full av såna här taggar när vi kom hem, jag förstår inte hur han lyckas??

Starterna är ett gissel. Jag har belönat sitta kvar i starten jättemycket den sista tiden, utan någon som helst förbättring. Det finns helt enkelt ingenting man kan belöna med, för honom är det ett straff att sitta kvar och äta tråkig korv - han vill ju bara köra. Så ju mer man går tillbaka och belönar, desto mer frustrerad och uppvarvad blir han. Någon ide om hur jag kan göra för att få en konfliktfri startprocedur?

Denna vecka är jag bara nere i Helsingborg tisdag-onsdag, eftersom jag och Baileys skall träna för Jessica Svanljung i finska lydnadslandslaget torsdag-fredag. Det skall bli spännande och jag hoppas kunna återkomma med en kul rapport från dessa dagar! :-D

Påskgodis till vovvarna! :-D

Baileys myser på nya favoritpläden. Leendet i mungipan skvallrar om att svansen viftar och att han om en millisekund kommer kasta sig över fotografen och pussas... ;-)

Humla...ja, hon ligger och myser på sitt eget sätt lite upp och ner sådär. Söt är hon iallafall, den lilla näbbgäddan! :-)