Dreamteam?

Nja...vi har en bit på väg till att bli en riktigt Dreamteam tillsammans med lilla Humla i vår familj. Ni som följt bloggen och känner mig privat vet att det varit en tuff valptid för oss med mycket blandade känslor.
Det här är inte något lätt inlägg att skriva - men samtidigt tycker jag att man skall kunna dela med sig även av "tråkigheter" i en blogg. Att läsa bloggar där allt bara är guld och gröna skogar och där det aldrig är några bekymmer känns väldigt...genomskinligt, och återspeglar knappast verkligheten.

Humla har varit en fruktansvärt jobbig valp (dvs hon har varit en fullständigt normal valp!), något som tagit hårt både på mig, Mikael och Baileys. Det ÄR inte roligt att alltid tvingas behöva vara arg på sin valp. Att varje dag bli upprörd och ledsen över något och ruska valpen i nackskinnet. Gudarna skall veta att jag inte tar i med silkesvantar när situationen kräver det - men samtidigt är nyckeln att få en bra relation till sin valp, att arrangera miljön så att valpen har goda chanser att lyckas - detta innebär också att man arrangerar situationen så att man minimerar valpens förutsättningar att misslyckas.
Jag gillar inte mig själv när jag är arg - jag vill vara glad och harmonisk, för då är jag också bäst som matte.

Detta innebär naturligtvis att man tar bort alla saker man är rädd om eller som kan vara farliga för valpen osv. Men samtidigt faller det på sin egen orimlighet att valpen skall växa upp i en hage av kompostgaller eller i en bur. Det är svårt att beskriva Humla utan att dra till med massa mänskliga egenskaper. Det är hursomhelst en tjej med mycket skinn på näsan, är väldigt framåt och "självklar" i sin framtoning, är kaxig och självsäker. Hon tar åt sig av tillsägelser och visar tydliga lugnande signaler - men är ingalunda hunden som blir "traumatiserad" av en tillsägelse - efter två minuter kan det vara läge att ompröva beslutet tycker Humla.

Det här är definitivt inte en valp som hade passat i en barnfamilj eller förstagångsägare - hon behöver helt enkelt ha extremt tydliga spelregler och superkonsekvent uppfostran. Ja, så här långt är det ju inte så farligt - valpar är extremt jobbiga, och Humla är inget undantag. Hon är helt normal, kanske snäppet tuffare än de flesta, men hon har också en hel hög med jättehärliga egenskaper som "rätt" hem kan ta vara på. Hon är helt enkelt en riktig liten personlighet!

Vårt stora problem är istället Baileys. Han blir fruktansvärt låg när vi höjer rösten mot Humla, och drar sig undan. Han behöver själv inte mer än en viskning för att "tillrättavisas" hemma (på andra platser, med mer störning är han naturligtvis inte lika känslig) medans Humla mer är typen som man kan dänga ett grytlock i huvudet på, utan att det knäcker henne något nämnvärt. Nu överdrev jag, men ni förstår kanske skillnaden mellan dessa två individer.

Även om vi är noga med att säga Humlas namn när vi bryter henne från t.ex. tvångslek med storebror  eller vandalism av hemmet, så är det Baileys som tar fruktansvärt illa vid sig. Här har vi en svår balansgång - hur mycket skall man behöva höja den andra hunden? Ett tag provade vi med att helt ignorera att Baileys blev ledsen. Han måste lära sig, resonerade vi, och vi kan inte hålla på att dalta med honom som en my little pony. Det fungerade fantastiskt dåligt - Baileys ville inte vara med oss när Humla var med, utan tillbringade kvällarna helt ensam uppe på vår mörka kalla övervåning - eller låg på det hårda parkettgolvet i andra änden av vardagsrummet när resten av familjen myste i soffan med filtar. Han ville inte åka med till dagis på morgnarna, eftersom han inte ville hoppa in i bilen när Humla var där. Så fort han såg henne, oavsett tid  och plats, så vände han om.

Vi bytte därför taktik helt och hållet - och lät inte Humla komma fram till Baileys när han låg i soffan eller sängen, och bröt direkt när hon tvingade sig på honom och ville "leka". Problemet är att fröken satmara också är väldigt verbal när något inte passar henne, vilket gör att hon skriker som ett brandlarm om man håller fast henne eller nyper henne i örat, för att hindra henne att åla fram till storebror. Detta medför att storebror blir jättelåg och ledsen, och drar sig undan.

På dagis kan de inte vara i samma box längre - eftersom Baileys blir stressad av att inte kunna komma undan och bara vill ta sig därifrån. Han är alldeles för snäll mot henne och säger inte till henne, trots att hon beter sig som en bålgeting med ADHD. Jag vill betona att Humla har ett bra hundspråk och är snabb på att visa undergivna signaler, men hon behöver umgås med "griniga" äldre hundar som kan sätta små valpar på plats. Då är hon inte det minsta jobbig utan väldigt undergiven och fjäskig mot den andra hunden. Att sätta henne i samma box som Velour-Göran från filmen Tillsammans är däremot inte det smartaste draget.

Hemma kan Baileys bara slappna av när Humla är inlåst i sin bur (det går ej att ha Humla Houdini med plåtsaxtänder och pansarvagnsmotor i komposthage). Är hon ute lös i huset så följer han efter oss som en orolig skugga. Han vill följa med in på toa, ner till tvättstugan och hänga tvätt, gå med ut och slänga soporna, sitta i knäet när man äter vid köksbordet (är extremt noggrann med att vika in svansen, öronen och alla tassar så långt under sig som möjligt, för att undvika attacker från den rabiata borderline-pirayan under köksbordet)
När vi skall sova ligger Baileys "skyddad" mellan mina knän, och lägger sig ej förrän han ser att Mikael håller fast Humla ordentligt. Både jag och Mikael har utvecklat ett fantastiskt undermedvetande där vi i sömnen blixtsnabbt kan sträcka ut handen och att låsa fast Hitler mellan oss, för att förhindra en nattlig attack på Velour-Göran. Jag vet inte när jag sov en natt senast utan att hålla ett stadigt säkerhetsgrepp i en svans, en nos, en fot eller ett öra...

Det går sakta men säkert framåt och Baileys blir allt tryggare i att vi håller Humla ifrån honom. I helgen gjorde han den första lekinviten mot henne sen i somras, vilket vi ser som ett stort framsteg. Just nu ligger de båda och sover i soffan (i varsin ände, med mig som skyddsmur i mitten) vilket också är en framgång. Utomhus och på promenader går det mycket bättre - eftersom Velour-Göran där kan springa ifrån Mini-Hitler utan större ansträngning, vilket också gör att han kan slappna av och ha roligt.
Jag tror också att det är viktigt att få Baileys att vilja vara med oss, och känna sig trygg med detta. Han skall t.ex. känna att han har en självklar plats i soffan, som inte Humla får göra anspråk på. Det skall inte vara meningen att han blir exkluderad ur gemenskapen - och Humla som sannerligen inte har svårigheter med att ta för sig behöver ha tydliga regler för vardagslivet. Det är tillexempel inte okej att hoppa upp på oss när vi sitter, försöka klänga sig upp i soffan eller sängen utan tillåtelse, tränga sig före Baileys genom ytterdörren bara för att det regnar ute osv.

Att det blivit så här mellan Baileys och Humla har det naturligtvis inte gjort det lättare för matte och husse att tycka om henne. Hon är ju dessutom inte skitjobbig enbart mot Baileys, utan gör livet surt för oss tvåbenta också med jämna mellanrum. Detta kan man dock leva med, det är betydligt svårare att hantera situationen med Baileys - eftersom det skär i hjärtat på en när man ser hur ledsen han blir. Det är inte roligt att behöva hämta honom från tvättstugan där han sitter själv nere i mörkret, bara för att han inte vill vara i närheten av Humla.

Naturligtvis är det inte heller kul att ha en valp som är så ful att man bara vill gråta när man tittar på henne. Det går inte att komma ifrån. "Det blir nog bättre snart, hon blommar nog bara sent" försöker man intala sig när man betraktar hunden som ser ut som ett gigantiskt felbygge (typ Ikea-möbel som man skruvat ihop utan monteringsanvisning). Humla fortsätter dock stadigt och obekrymrat att tuffa fram på Ugly-Road och bockar av Skitfula öron, Smalaste nosen ever, En myggas underkäke samt Bettfel deluxe.

Ja, livet som hundägare är inte alltid en dans på rosor och ibland behöver man skriva av sig om sådant här som tynger en. Att införskaffandet av en till vovve skulle innebära en komplicerad vardag, problem på dagis, ledsen första-vovve, nedbajsade Lexington sängkläder, söndertuggade nya utemöbler...ja, det hade vi kanske inte räknat med. Men Humla blir äldre och om ett halvår kommer situationen troligtvis se helt annorlunda ut, tröstar dagisfröken Ninni. Man får se tiden an, som min kloka farmor säger :-)