Det är så jag vill ha hunden i "träningsmode" - den skall vara glad och trevlig mot andra hundar, men inte vara inställd på att leka eller fokusera på dem. Istället är det matte, leksaker, godis och andra föremål som man "laddar" planen med som skall vara häftigt! Där de andra valparna hade problem med bristande intresse, så var Humla en självklar stjärna, och hon klarade därmed alla övningar galant.
Jag passar dessutom på att öva på extra störningsträning i form av hundar och folk, genom att placera mig ganska nära utgången när det är dags för rastning, teori eller fika. På så sätt får vi nyttig träning med störning på nära avstånd. Men detta är inget problem för Humla - hon sitter som ett litet ljus eller engagerar sig i kraft med de övningar jag presenterar för henne. Det bådar mycket, mycket gott att ha en liten valp som är såpass "klar" så här tidigt.
Inkallning med nosdutt på hand är paradnumret - i veckan har jag gjort som så att jag kastar godis några meter ifrån mig och backar sedan. När hon vänder upp mot mig sträcker jag ned vänster handflata och hon kommer störtande som en pil för att dutta och få en ny godis utkastad. Världens roligaste lek hälsar Humla - påbörjan till världens snyggaste inkallning hälsar matte. Det är så härligt att se vilken energi hon lägger på vad vi än gör - lägganden i backen gör hon så att det riktigt smäller i golvet osv.
Jag har börjat fånga in "Stå" - hon bjuder nämligen väldigt gärna på Sitt. Hittills har jag mest jobbat med henne när jag sitter ner framför, men nu har jag successivt övergått till att få bjudningar från henne när jag står upp eller backar. Ja, som ni hör är det här ett sånt här riktigt äckligt positivt inlägg - jag som häromdagen hävdade att sådana inlägg är "genomskinliga" och tröttsamma att läsa, men efter Dreamteam-inlägget förtjänar lilla Humla faktiskt att få ett sådant här inlägg om hur fantastisk hon är att arbeta med, så det så :-P
Så när vi ändå är inne på sockervadds-berömmet kan vi väl köra på lite till? :-D
Humla har nämligen helt köpt det här med att gå med ögonkontakt och följa med i koppel. Hon är fantastiskt uthållig och har bara ögon för mig när vi "tränar" linförighet - väldigt störningsfast. Jag har aldrig sett en fem månaders valp som haft ett sånt här snyggt "fotgående". Hon börjar dessutom mer och mer självmant hitta in i utgångsställning. än så länge räcker det om hon kommer in på vänster sida och sätter sig någonstans i närheten av mina fötter - det kan bli lite långt ifrån, lite långt fram eller lite långt bak - men så här i början är ju allt på lek och man bör enligt mig inte ha för snäva kriterier när hunden själv börjar bjuda på ett beteende, utan uppmuntra till fortsatt bjudning.
När jag pratar om ögonkontakt och förighet, så menar jag naturligtvis inte koppelträning per se - dvs den typ av koppelträning som vi gör på promenaden, utan tävlingslydnadsförighet. När vi är på promenad behöver aldrig mina hundar gå med kontakt eller gå "fot". Jag har tre kriterier:
- De får gå precis hur de vill så länge kopplet inte sträcks
- De får inte nosa
- De måste komma in till sidan vid möte med hund/människa/cykel/bil/häst/osv.
Att jag har de här kraven beror på att de i princip aldrig går i koppel. Baileys har aldrig med sig något koppel på promenaden, och med Humla tränar jag endast korta sträckor i koppel. Jag "koppeltränar" hellre utan koppel. En stor fördel med Humla är att hon har mycket större grunduthållighet i ett beteende än vad Baileys haft. När hon väl hajat att "Okej jag får klick och belöning för att gå på vänster sida i koppel och titta på matte" så kan man ganska snabbt glesa ut belöningarna, hon är säker på att hon fortfarande gör rätt och är därmed uthålligare. Baileys är mycket mer osäker om han inte får bekräftelse, så med honom får man jobba mer kring tävlingsmässiga rutiner inför varje moment.
I tisdags var vi på öppenträning på Villgotts hund - och det var fullbokat med massor av hundar och förare, och man fick kryssa mellan rallylydnadsbanor och agilityhinder. Humla var intensiv, glad och fnattig av all uppståndelse - men hade ett fantastiskt fokus när vi jobbade. On-off-knappen som jag skrutit om innan är fortfarande lika outstanding - när det inte var hennes tur, så la hon sig på sitt fårskinn och somnade - helt obekymrad av den bullriga miljön.
Baileys tränade apportering, ruta och så började vi med fjärrdirigeringen - stå till ligg och stå till sitt. Svårt svårt svårt svååååårt! Jag fick till ett par snygga gångjärns-lägganden, men han är inte helt med på grejen ännu. Inte jag heller, för den delen. Jag hoppas få många tips av Mona på måndag. Apporteringen är lovande, liksom rutan - så där känner jag mig trygg i hur jag skall fortsätta. Men fjärren...herregud! Jag valde medvetet att börja med de svårarste skiftena, eftersom ligg-stå, ligg-sitt är de lättaste. En sak är säker - fjärrdirigeringen kommer bli en sann utmaning. Men man får se det positivt - jag behöver inte ha tråkigt i vintermörkret iallafall, jag har sysselsättning under lång tid framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar