Programmet kändes inte alls långt, utan det gick fort och kändes inte obekvämt någonstans (förutom linförigheten då, om man skall vara petig och långsint... ;-)). Baileys höll ihop superfint mellan momenten, han var taggad och glad och jag upplevde det inte som någon svårighet att köra hela programmet utan annan belöning än den tävlingsmässiga. Detta är jag mest glad över! Han sökte sig in till sidan mellan momenten och var inte alls störd av publik, hundar, tävlingsledare, domare, kommendering, koner eller planen i sig (förutom vid linförigheten då, om vi fortfarande skall vara långsinta... :-P)
Det kändes härligt att få berätta om tävlingspremiären inför kurskompisarna som gratulerade, och Mona menade att ett lydnadsprogram känns bara "kort" om ekipaget ligger rätt i sin träning. Och ja, det känns det faktiskt som att vi gör. En del vill betona att det handlar om att jag som förare gör mycket för ekipaget som helhet, eftersom vi tränar "mycket"(?). Men även om jag och Baileys är ett team, kan jag inte låta bli att konstatera att jag genom denna hund har fått oerhört mycket gratis.
Han har en naturlig showighet och utstrålning när vi jobbar, han är superengagerad och har sån intensitet och energi i allt han gör. Dessutom verkar han älska alla moment! Ett annat stort plus är att han är väldigt stabil även i nya miljöer med mycket störning. Höga ljud, främmande hundar och nya platser imponerar vanligtvis inte på honom. Att ha sådana grundfärdigheter hos en hund är mycket värt, och gör också träningen väldigt rolig för mig som förare.
Och att tona ned hans fina arbetsegenskaper (trots att han inte är någon bruksavlad hund) med motiveringen att vi tränar "mycket" - där håller jag faktiskt inte med. 99% av veckans alla timmar är han nämligen bara familjehund och bästa kompis. Ibland kan det gå två veckor emellan lydnadspassen - och oftast när jag tränar hinner vi bara med korta femminuterspass. Så att vi nöter mycket lydnadsträning - det är ren bullshit. Tyvärr ;-)
Nog om detta - åter till måndagens träning! Jag öppnade storartat genom att bli nära en och en halvtimme försenad, tack vare en fullständigt värdelös vägbeskrivning från google. Gråtfärdig och hungrig försökte jag surfa kartor i mobilen samtidigt som jag rattade runt den lilla Lupon i Göteborgs rusningstrafik. Det är precis så kul som det låter! Att jag inte lyckades bli påkörd är ett under. Efter att ha ringt min största förebild här i livet - min oumbärliga pappa - ungefär hundra gånger så lyckades jag vända (ute i Säve, nära City Airport, typ femtio mil från stan) och äntligen köra rätt. Jag brukar inte vara så gråtmild, men i måndags var jag trött, blodsockerlåg och allmänt miserabel, så det var med en stor klump i halsen jag hittade till Göteborgs Hundarena till sist.
Baileys var, till skillnad från mig, träningssugen och förväntansfull. Elitklass-terven Diva ville hälsa när vi kom in, och Baileys blev mäkta förtjust över att en sådan fin tik tog någon notis om honom. Några minuter senare ville han göra Diva glad genom att smyga fram och nosa henne i rumpan - något som inte alls uppskattades (föga förvånande) och Baileys blev himla snopen. "Alla vet ju att jag är helt oemotståndlig, hur kunde hon avvisa mig? Snyft."
På denna träning valde jag bort kedjeträning - det har vi gjort mycket den sista tiden innan tävlingen, så den delen skippade jag idag. Istället ville jag ha tips på hur jag kan börja träna rutan och apportering inför klass 2.
Apporteringen tränar man i flera olika delar separat:
- Sitta kvar när matte kastar föremålet
- Springa ut snabbt och gripa direkt utan att slå av på tempot
- Stadiga gripanden samt hantering av föremål
- Ha hög fart in mot föraren
- Ingång med föremål i munnen
- Nummer ett för Baileys är stadgan och hantering av föremål kunde Mona och jag konstatera. Han skall kunna sitta still länge med föremålet i munnen, även när jag backar/ökar avståndet från honom. Härifrån skall jag sedan kalla in och belöna med leksak. I dagsläget håller han apporten bra, men tuggar lite när jag rör mig från honom - inte så konstigt eftersom detta har vi inte övat överhuvudtaget.
- När stadgan är bra, lägger jag på ingångar - inte förr.
- Vi testade en rolig lekövning som gick ut på att jag går ca 20 meter bort från Baileys, där träningskompisen står och håller kvar honom i halsbandet. När jag vänder mig om, ger hon apporten åt honom, släpper halsbandet och jag kallar sedan in - detta var en superrolig övning tyckte grabben som kom rusande i en sinnessjuk fart och blev överlycklig när jag trollade fram favoritbollen i snöre och drog iväg. Mona kunde snabbt konstatera att det är inte farten in mot föraren med föremål i munnen som är denna hunds svaga sida ;-) Denna övning kan vi därför göra emellanåt, bara för att det är kul och höjande.
- En annan del i momentet som skall tränas separat är att kasta föremålet och hunden sitter kvar. Vi testade först en gång, jag sa "Sitt kvar", kastade den roliga apporten och Baileys drog iväg med ljusets hastighet efter den.... Han gjorde ett klockrent gripande och rusade sedan tillbaka mot mig - detta belönade jag med leksak och Mona himlade med ögonen. Jag kan ju för fasen inte belöna hunden för att han tjuvstartade! Nej det vet jag väl...men han är ju så söt? Inte ett tillräckligt bra skäl ändå tydligen ;-) Fy på mig...
- Att få till stadiga gripanden skall vi öva mycket på. Han griper bra när jag har föremålet i handen - men tar omtag när han griper stillastående från marken. Han kastar nämligen upp apporten i munnen, om ni förstår hur jag menar? I klass två är detta tydligen tillåtet, men naturligtvis skall man träna in bra gripanden även från marken. Detta gjorde vi genom att successivt sänka föremålet mot marken, tills han grep bra från marken. Här kan höjden på apporten spela roll - min apport är ganska "låg" vilket gör det svårare för honom att få den långt in i munnen utan att ta omtag. (Omtag gör han alltså för att få den längre bak i munnen, inte i syfte för att tugga, när den väl ligger bra i munnen tuggar han inte utan håller stadigt.) I övrigt är gripandena mycket snygga - han liksom "hugger" apporten utan tvekan och är inte det minsta ovillig att gripa.
Rutan då? Ja, det visar sig att Baileys är väldigt intresserad av konerna i rutan och tror att han skall göra något vid dem/med dem. Detta är därmed ingen hund man skall lära konskick för tidigt, menar Mona.
Jag tänker öva in rutan med target i bakkant. Targeten skall vara ganska liten och inte synas för tydligt mot underlaget - men det är heller inte meningen att hunden skall springa in i rutan och sedan nosa runt och leta efter targeten.
- När han ej fokuserar på konerna skall jag öka avståndet från rutan. Men avståndet kan jag ändå variera trots att jag står nära i början. Det är viktigt att hunden ej lär sig avståndet utan att det är placeringen i förhållandet till konerna som är grejen.
- Vid träningen skall jag sätta upp flera rutor och göra skick till varje. I början kan han få se när jag lägger ut targeten, sedan kan jag förbereda rutorna utan att han är med.
- Targeten tar jag bort relativt snabbt, för att sedan lägga till den växelvis. Det är inte targeten som är målet, utan den skall endast ge en orientering om att "här någonstans skall jag vara för att få belöning".
- Belöningsplaceringen varierar man - genom att slänga godis, leka med kampföremål i bakkant på rutan, kasta boll över huvudet på hunden etc. Vilken belöning som passar bäst utvärderar man genom att se vilken belöningsform som ger bäst effekt gångerna efteråt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar