Blondie & Baileys: Solig höstpromenad

Igår var jag ledig då det var fint väder! Detta brukar aldrig sammanträffa, så vi firade genom att ta en härlig höstpromenad alla tre. Humla har så smått börjat få följa med på lite promenader, men kan ju ej gå några långa sträckor ännu. Funderade därför på vart vi skulle gå, som passade henne. Valet föll på ett stort betesområde fem minuters promenadväg från vårt hus. Det är fyra enorma kohagar på gammal ängsmark med stora ekar och härligt kuperad terräng.

På vägen dit fick Humla koppelträna eftersom man passerar en väg och ett bostadsområde. Koppelträningen går fantastiskt bra - hon söker ögonkontakt spontant och blir belönad för detta. Överlag är hon väldigt mjuk i kopplet. Sträcks kopplet så stannar matte - här har poletten inte trillat ned ännu, hon fortsätter inte att streta i kopplet men däremot stannar hon ofta och bara sätter sig lugnt. "Jaha, det var paus nu"... Jag vill att hon skall backa in till sidan, som Baileys gör, men det är hon för ung för ännu - för att denna träning skall få effekt måste hunden ha ett mycket större sug framåt.

Den gamla stenmuren in till första hagen...lilla My har redan hunnit skutta över.

Vart tog hon vägen?

Baileys är en hejare på att balansera på murar.

Dssutom blir det lite extra utmanande när matte gömmer godis i springorna! :-)

När det vankas godis är det någon annan som också vill vara med och leta...

Oj oj oj, ser du vad jag ser? En gigantisk kohage utan kor! Vad väntar vi på?

Finaste, bästaste...

Nope, sorry, still so damn ugly...

Baileys spanar (med Hacke Hackspett i bakgrunden)

Sen var det dags att fnatta loss i ett rejält stafferyck!

Tjohoooo!

Baileys hittade ett rådjur som han bestämde sig för att skutta efter. Ingen ide för mig att säga något, eftersom jag upptäckte det försent. Så jag och Humla drog iväg åt andra hållet, så fick jägaren spåra tillbaka till oss på egen tass. Som ni ser så var han inte jätteledsen när han väl hittade tillbaka....(Han har ganska litet viltintresse men om ett djur drar iväg framför näsan på honom gillar han att springa efter. Han drar dock aldrig iväg så långt, eftersom han efter ett par sekunder inser att han är tämligen chanslös i sin jakt.)

Humla blev väldigt prickig av att ligga hopplöst bakom Baileys i hans ängsrace...som var rejält sankt på sina ställen!

Gangster-Baileys nöjde sig dock inte med att ha skrämt iväg ett rådjur, han hittade snart ett harspår som han energiskt tog itu med. Under tiden passade Humla på att utforska ett stenröse...en betydligt mer stillsam aktivitet!

Spana efter brorsan...

Well, när the deerhunter kom tillbaka andra gången var han kopiöst lerig och matte hade fått nog. Det blev tvångsnöre på och tvångsvila. Sköter man sig inte får man inte vara lös, punkt slut.

"Fy vilken tråkig matte jag har. Jag vill ju kuta runt i den här hagen i flera timmar och leta djur jag kan jaga...och så blir jag kopplad. Det är inte rättvist! Dumma dumma matte..."

Humla tyckte också det var skönt med en paus under en stor gammal ek. Duktiga flickan behövde inte koppel på någon gång, hon är otroligt följsam även när Baileys är med. Lyssnar direkt och söker gärna upp mig spontant (vilket naturligtvis belönas).