Sitter och är gråtfärdig och tycker synd om mig själv och funderar över varför det, rent ut sagt, går så jävla dåligt med agilityn.
Så varsågoda - ett riktigt skittråkigt deppinlägg!
Det kändes skit från början. Vädret var värsta sortens höstpissväder med kyla, blåst och regn. Jag gick banan jättenoga flera gånger och hade den i huvudet och kände mig säker på handlingen.
Hacke Hackspett höll på att explodera redan i starten, ungefär hundra gånger och tjuvade en närliggande tunnel under upprört kakaduatutande som skallrade över trädtopparna...med den sinnesstämningen kan ni ju förstå vartåt resten av banan barkade. Jag blir så fruktansvärt störd när han blockerar sig såhär, så när vi väl får till pyttelite flow i handlingen - ja, då glömmer jag bort banan och kommer av mig helt. Varje gång blev det så :-( :-( :-( Hela banan och hela handlingen raderades från mitt huvud, och det enda jag hörde var dampfågelsång i fel tonart.
Jag blir så fruktansvärt arg och besviken på mig själv. Om jag bara kunde ta mig samman och inte bryta ihop när han är så här frustrerad, så hade det inte blivit alls samma dåliga utgång.
Det funkar inte att hoppa en bana direkt, och att han dessutom får vänta och hinna ladda upp sig. För att komma till sans behöver han två timmars uppvärmning med femtusen språng.
Starterna är katastrof med supermycket inbyggd frustration och uppdämd intensitet. Börjar man bråka i starten - ja, då är det överhuvudtaget ingen mening med att springa - för vi har ingen kontakt över huvudtaget. Han river vartenda hinder, flyger rakt in i hinderstöd med huvudet före och försöker hoppa hinder från sidan och spetta sig själv på hinderstöden.
För att springa av oss lite överskottsenergi hjälpte snälla Lina mig att sätta upp en slalomövning vid sidan av plan. Två hinder i vardera ände och åtta slalompinnar emellan. Det gick jättebra de första gångerna, även om han missade någon port då och då, så fokuserade jag på vilja och attityd och att få till ett flyt i övningen. Sen tog vi en paus på två minuter. Och därefter såg han inte en enda pinne...? Så den övningen avslutade vi också med en final successrate på typ 2 procent...
Varför är det bara vi som har det här problemet? Alla andra är jätteduktiga och har sånt flyt i träningen, och jag är skitdålig på allt och når inte ett enda framsteg.
Just nu känns det som att agilityn innebär otroligt mycket sorg och extremt lite glädje. Baileys känner av att jag blir ledsen och var låg och dämpad i bilen hem. Egentligen borde jag åka tillbaka och öva mera imorgon och i helgen som kommer - men när allt känns skit och pannkaka är man inte det minsta sugen på att misslyckas ännu fler gånger.
Usch vad jobbigt med ett sådant där träningspass. Jag funderar lite kring hur era uppvärmningsrutiner ser ut..? En del hundar behöver jue gå en långpromenad innan träningen och sedan hitta det där "rätta" sättet för att få fokus.
SvaraRaderaJohanna med Perrin kampar innan start medan andra matar sin staffe med godis och gör lugna kontaktövningar. Det gäller att hitta det recept som fungerar för er!
Kan du inte filma träningen och lägga upp? Enklare att ge tips när man ser hur det ser ut. :)
Hur ofta tränar ni agility? Om man tränar för sällan kan det byggas upp mycket förväntan. Dagarna innan tävling kan det vara bra att ladda ur hunden med ett par rejäla pass.
Bandit som jag hade laddad oxå till tusen innan.. MEN körde jag flera pass samma vecka innan jag skulle tävla, så gick det mycket MYCKET bättre! det är som att hon då redan kört mycket agility och blir inte lika "galen" när hon såg en bana, då behovet var mättat till viss del.. Sen hade hon en raket i arslet och sprang så jäkla fort att jag aldrig hann med henne.
SvaraRaderaHon verkligen älskade tunnlarna, men hade jag kört agility flera dagar i sträck - så kunde jag stoppa henne precis när hon var påväg in i en tunnel och hon vände på en femöring.
Du får testa dig fram och se vad som passar baileys!