torsdag 26 januari 2012

Upcoming star

Stackars lilla Humla...när jag tänker tillbaka på de här senaste månaderna kan jag inte låta bli att känna en viss sorg i bröstet. Det är först nu, när vi verkar vara på väg ut ur tunneln på andra sidan, som jag börjar inse och lägga ihop saker - att Humla mått fruktansvärt dåligt.

Det här har jag inte tagit upp i bloggen innan, men jag har faktiskt - ja faktiskt - haft seriösa funderingar på om hon skulle ha någon form av förståndshandikapp...(!) Hon har helt inte reagerat på vissa saker på ett sätt, som jag tycker att en hund borde reagera. Jag kan dra en hel lista med exempel här, men det är inte relevant nu. Och ni som känner mig, vet att jag älskar att överdiagnosticera och springa hos veterinären med mina vovvar. Skadad av utbildningen? Naw, just a tad... ;-)
För att dra det hela i stort så har jag upplevt henne som...fjärmad. Blockerad. Som en guldfisk i skål. Att hon inte blivit överkörd av en bil är för mig en gåta - för hon har levt i en egen bubbla under hela vintern.



Humla och moster Nusse gossas!



Det började med att farten försvann i oktober. Det var som att dra ur sladden ur eluttaget. Visst gick destruktion-av-hemmet-frekvensen ned, och vi tänkte att "Äntligen börjar hon mogna". Men gjorde hon det? Sedan började hon löpa. Först en gång, där vi inte märkte mer än svullen snippa och galna hanhundar. Sen gick det några veckor och så kom löp nummer två. Hon blödde kraftigt i nästan sex veckor - med kraftigt menar jag att man får byta binda i trosskyddet 2-3 gånger om dagen - och hon slutade inte heller blöda när hon gick in i höglöpet. Återigen spinner min medicin-hjärna loss och tänker att med tanke på hennes ringa kroppsvolym, och i förhållande till den mängd blod hon måste förlorat då blödningen pågick över så lång tid  - är järnbrist inte alls obefogat.

Under löpet sov Humla dygnet runt - ja faktiskt. Hon sov hela tiden då vi inte var ute och promenerade eller när det var matdags. Fullständigt avtrubbad. Efter löpet andades vi ut - men Humla verkade matt och liksom "borta". Baileys pockade hela tiden på hennes uppmärksamhet, och ville leka. Leka leka leka leka. Men Humla var inte det minsta intresserad, trots att Baileys låg på rygg och kvittrade eller skuttade förbi med alla leksaker han kunde hitta och vifta henne i ansiktet med...
Herregud, vad lugn hon är, funderade jag. Skall hon alltid vara så här? Är det här hennes rätta personlighet? Var hennes galna valpjag bara en fas? Isåfall har den här hunden kommit till fel hem. Vi är en aktiv familj på alla sätt och vis - och en hund helt utan motor och drive, skulle inte komma till sin rätt hos oss och varken hunden eller vi skulle inte tycka det var roligt. Man måste befinna sig på samma våglängd och energinivå. Detta har jag funderat mycket på, och känt mig lite ledsen. En hund som älskar att mysa, ligga i soffan och bli klappad på, och nöjer sig med 500 meter koppelpromenad runt kvarteret...hon hade kanske trivts bättre hos en  kärleksfull pensionär med rullator och knäartros?







Efter löpet kom skendräktigheten som ett brev på posten - och med en hund som, om möjligt, mådde ännu sämre än under löpet. Its a thin line between dvala and medvetslöshet...Helt apatiskt travade hon vid min sida under promenaderna. Världens enklaste hund att koppelträna - att streta i något koppel fanns inte på världskartan. Träna har vi överhuvudtaget inte kunnat göra - förutom den korta tiden mellan löp och skendräktighet, då hon visade pyttelite intresse.
Mager som ett spjälstaket men med tuttar proppfulla av mjölk. Naturligtvis har vi inte låtit henne ligga inne - men att försöka aktivera en hund helt utan livsglädje...det är helt enkelt inte roligt. Och vad sjutton aktiverar man hunden med när den visar noll intresse för leksaker, kamp, bollar, pinnar, fåglar, harar, rådjur, andra hundar...?

Nu har vi varit i Helsingborg i en vecka - och kanske var det miljöombytet som blev brytningen...men jag tror faktiskt att den riktiga Humla har skymtat fram några gånger här nere. Jag hoppas innerligt att det är så. Jag vill ha tillbaka min galna valp! Hon har lekt med Baileys, stuckit efter fåglar, ätit bajs, förstört min nya dörrmatta, hälsat på alla i trapphuset och - håll i hatten nu - hon har SJÄLV TAGIT INITIATIV till träning. Kommit upp och gått fritt följ vid min sida under promenaderna, bara för att få klick och godis och skutta iväg - för att sedan komma tillbaka och gå intill sidan igen. Det har inte hänt sen i höstas. Dessutom -hon har GNÄLLT AV FRUSTRATION när vi tränat, i sin iver över att lista ut hur man skall komma åt godbiten matte lagt ut som externbelöning. Hela vintern har träningspassen med Humla varit lika givande som att klickerträna en gråsten. Men nu kanske vi ser ljuset i tunneln...

Jag är emot kastration av både hanhund och tik, då jag tror att kroppen behöver alla sina biologiska funktioner för att fungera optimalt. Men om Humla är en tik som kommer vara totalt utsläckt av sina löp även i framtiden - ja, då finns inget annat alternativ. Det är fruktansvärt att ha en hund som är fullständigt  ur funktion flera månader i sträck - två gånger om året dessutom. Det blir inte jättemånga månader kvar att ha roligt tillsammans då...Då detta var första löpet är det ju inte säkert att de andra kommer se likadana ut, vi får se framtiden an helt enkelt. Men håll era tummar för lilla Humla, hon behöver det!



1 kommentar:

  1. Jag tror att just det första löpet kan vara jobbigt för en del tikar. Jag vet att jag upplevde Nanny som trött under sitt första löp och sen kom ju skendräktigheten som ett brev på posten med mjölk i juvren.

    JETE kul... NOT. Nanny blöder också väldigt mycket. Vi använder vanliga bindor med flera sådana där "bloddroppar" på och byter ca var fjärde timme. Hon blöder så hela löpet igenom, börjar lite första dagar för att sedan öka upp till en konstant "nivå". Skillnaden är att slutet av löpet luktar det skunk. Tre veckor av det. Woho.

    Jag har tänkt tanken att kastrera när hon blir äldre, över tre i alla fall. Eftersom Nanny är rätt osäker så tänker jag att hormonerna kanske kan hjälpa henne att våga lite mer och bli lite mer tuff.

    Men om Humla blir sådär trött av löpen så tycker jag inte att du ska tveka! Men, jag skulle nog vänta och se lite vad löp 2 och löp 3 innebär. Det tar jue ett par vändor innan kroppen "ställer in sig".

    SvaraRadera