På måndagens kurs för Mona, näst sista delen av Sikta mot stjärnorna (snyft), hade jag bestämt mig för att minsann inte fegköra i kedjorna utan nu jäklar skulle jag ta ut svängarna. Baileys var med på noterna och ja, han tog verkligen ut svängarna så att det räckte och blev över. Herregud.
Jag tar det från början:
Jag skulle göra en ingång med mycket applåder och jubel från publiken, därefter ett kortare fritt följ, hopp, läggande, inkallning, apport samt avsluta med rutan. Tanken var att testa av ifall han kunde fokusera i slutet av kedjan, efter två fartmoment, och se rutan trots att han inte blivit skickad till den tidigare och inte sett Mona lägga ut targeten.
Eftersom det här var en lång kedja beslöt jag för att gasa igång honom ordentligt, så att han "säkert skulle orka". Blandannat har jag börjat lägga in ett rrrr-ljud, som jag använder när vi leker, och detta blir han jättepeppad av. Och jättepeppad blev han.
Ingången kändes VM-mässig med lilla B som gick i glad passage jämte mig, och viftade på svansen av alla applåder.
Ingången kändes VM-mässig med lilla B som gick i glad passage jämte mig, och viftade på svansen av alla applåder.
Ja, faktum är att han visste inte vart han skulle göra av sin glädje så han bestämde sig för att apportera in en gul markeringsplatta till mig. Och en kon. Och ett löv. Och så vidare.
Fria följet började bra, men vi har fortfarande inte kampanjat in uthålligheten tillräckligt så det tar jag på mig. Efter fria följet bestämde jag mig för att tjoa och tjimma och klappa i händerna för att "belöna" lilla B efter det här jobbiga momentet. Vilket resulterade i att han förvandlades till en Ferrari utan bromsar och drog flera glädjevarv runt plan, samtidigt som han - just det - skulle apportera in allt han hittade på marken. Till och med en lös flik av mattan(?!) försökte han dra loss och få med sig.
Fria följet började bra, men vi har fortfarande inte kampanjat in uthålligheten tillräckligt så det tar jag på mig. Efter fria följet bestämde jag mig för att tjoa och tjimma och klappa i händerna för att "belöna" lilla B efter det här jobbiga momentet. Vilket resulterade i att han förvandlades till en Ferrari utan bromsar och drog flera glädjevarv runt plan, samtidigt som han - just det - skulle apportera in allt han hittade på marken. Till och med en lös flik av mattan(?!) försökte han dra loss och få med sig.
Vid det här laget hade tillochmed jag fattat att den överglada bullfnattiga staffen INTE behövde mer peppning, utan jag försökte prata lugnande med honom mellan varje moment. Med klent resultat. Han blev dessutom ännu gladare, eftersom Mona och alla mina träningskompisar som skulle agera seriös publik och barska tävlingsledare,skrattade så att tårarna sprutade. Som den entertainer han är, var detta bara en bekräftelse på att de gillade hans "show" enligt honom och drog han förstås på lite extra när han märkte att han hade sin publik som i en liten ask...
Hopp över hinder med störning i form av massa apporter på plan gick som en dans, men efteråt ville han naturligtvis bära med sig alla. Inför läggandet var han helt kockoglad, men gjorde ett fotgående med kontakt och lade sig direkt på mitt kommando - för att sedan halvsätta sig upp nästan i samma stund visade det sig. Han lade sig dock riktigt, med armbågarna i backen, vid återgången utan att jag behövde säga något. Ofokuserad var ordet sa Bull....
I inkallningen gav han järnet så till den milda grad att jag var lite rädd för att stå kvar - han gjorde sin klassiska ingång i luften ala Baileysstyle i 180, och satt kvar i några sekunder - tills han fick syn på den gula markeringskonen på andra sidan plan. Vips, så drog han dit som en pil - och tillbaka med den förbaskade gula plastkonen.
Nästa moment var tvåans apportering utan ingång, här var Guldlock lite trött av allt rejsande, så han satt mirakulöst nog kvar när jag kastade apporten och inväntade kommando innan han rusade ut. En ljusglimt mitt i all denna cirkus ;-)
Sista momentet var som sagt rutan - men det visste inte Baileys om. Han drog rakt ut och apporterade in en av konerna istället. På försök två sprang han ut och fick jordgubbsbollbelöning - och sedan var det över! Puh.
Naturligtvis tyckte alla att han var tokcharmig - för den här grabben ÄLSKAR att vara på plan och synas - han är entertainer av rang, ingen tvekan om den saken. Men för att försvara formel1-tempot i hela kedjan och alla tusentals "apporteringar" han bjöd på, som iochförsig var underhållande för publiken, så måste jag ta på mig det mesta när det gäller resultatet av den här kedjan. Jag gasade upp honom på tok för mycket inför starten, och det hade jag verkligen inte behövt.
Mona tyckte att jag skulle köra en kampanj på att låta bli saker på marken som matte inte säger att man får ta - och jag håller med. Mona berättar att hon går av med sina hundar, ifall de väljer att t.ex. apportera in en kon. De får välja det och hon korrigerar ej - men resultatet blir utebliven träning, man får inte fortsätta jobba. Detta koncept kommer jag också köra nu framöver - och träna på att låta bli frestande koner och löv och och dammkorn och annat som ligger på plan...det gjorde jag när det var dags för individuell träning, och det gick jättebra - men då var han också helt i rätt energiläge och superfokuserad på mig. Så jag tror att mesta biten handlar om att jag inte får "övertända" honom.
Gruppmomenten gick bra, platsliggningen var lugn och trygg och Sitt i grupp körde jag träningsmässigt och gick fram och belönade emellan. Sist på kvällens dagordning stod genomgång av Zätat - och vilken tur att jag bara är i klass 2 än så länge....gud vad krångligt det verkar! Vi gick själva, med hund och med "låtsashund" i form av tvåbent träningskamrat. Mycket torrgående tror jag är nyckeln för att känna sig trygg med detta moment. Men dit är det ju en bit kvar ;-)
Bilderna i inlägget är från veckans godissök i en klurig stenmur :-)
Hihi, galen gris :D
SvaraRadera