Roadtrip to Norway!

Kvällen innan besökte vi djuraffären för att handla matsäck samt present till Betty. Humla tyckte det var spännande med alla öppna påsar...

Betty fick en smaskig present från pappa iform av grisöron och svinryggsrullar :-)

Resan upp gick jättebra. Vovvarna sov i baksätet hela vägen upp med undantag för stoppen vid vägtullarna in till Norge. Vid varje vägtull ville Humla klätta ut genom rutan och pussa den som satt i luckan...

Jag är jättenöjd med hur kullen ser ut! Alla är väldigt jämna typmässigt och har härligt temperament. Bra vinklar runtom. Betten ser jättebra ut, och de har härligt breda underkäkar allihop.

Hela gänget från vänster: Cato, "Ferdinand", Roxy, Diesel, Tara och Junior! Ljuvliga inte sant?! :-D

Breda knubbiga nosar...<3

Duktiga mamma Betty!

Matdags!

Junior och Ferdinand, minsta och största hanen tillsammans!

Brorsornas bus väckte lilla Roxy ur sin skönhetssömn :-)

En gosig varm knubbig valphög - finns det något underbarare?

Diesel med sin häftiga bläs...

Behöver jag säga att det var svårt att åka därifrån? <3

På vägen hem satte jag GPSen på Trögstad i syfte att hitta VomogHundemats fabrik. Vilket inte var det lättaste - jag åkte runt på jättesmå kringelikrokvägar (de flesta var inte ens asfalterade!) hela eftermiddagen och blev allt mer stressad. Väl inne i Trögstad fanns det inte en enda skylt till fabriken och ingen jag frågade visste vart den låg. Av en ren slump körde jag in på en skogsväg, ut på en åker - och där låg fabriken! Den personal som fanns på plats var inhyrda polacker som varken kunde norska eller engelska...att förklara mitt ärende var minst sagt svårt!

När jag väl fått mina lådor, fungerade tydligen inte mitt svenska VISA-kort i deras terminal(??) Jag hade handlat på det kortet hela dan, betalat vägtullar, tankat, köpt kaffe... Det var bara att åka hela j*vla vägen tillbaka in till Trögstad igen för att ta ut pengar i en automat - och sedan skumpa tillbaka på de små leriga skogsstigarna. To sum up var det verkligen inte värt allt krångel. Jag betalade 1000 NOK för 40 kg no 25 med lax. Det är ju mycket billigare om man kan köpa 20kilos eller 5 kilos block, men så mycket räckte inte min polska till att göra mig förstådd.

Från Trögstad ville jag så snabbt som möjligt komma ut på E6an och bara blåsa rakt hemåt. Men det ville inte GPSen, utan visade oss ut på ännu mindre vägar mitt ute i ingenstans. Diesellampan lyste och jag körde fem mil utan att passera ett enda samhälle där det fanns bensinstation. Panik panik...

Efter hundra år kom vi äntligen ut på E6an, men då hade Baileys fått nog av att sitta och ha tråkigt i baksätet och agera gratis underhållning åt Terrorist-Humla. När jag ligger i 140 på motorvägen och har en kopp kaffe mellan knäna, bestämmer han sig plötsligt för att han vill sitta i knäet. Och när en 20kilos skittjurig staffe bestämmer sig för något, tjänar det ingenting till att bli arg. Han klängde sig emellan sätena och lade sig, trots mina protester i knäet.

Försök själva köra i rusningstrafik med kaffe i ena handen, en staff i knäet som tar upp hela siktfältet, samtidigt som du håller i ratten med andra handen och har kaffekoppen klämd mellan vänsterfoten och bildörren.

Roligare kan man ju ha.

Det blev till att panikstanna med varningsblinkers på en avfart och lyfta tillbaka grinolle till baksätet. Bara för att få göra om hela den livshotande proceduren ytterligare en gång till (denna gång i attackform där han HOPPADE över sätena och landade i instrumentbrädan) Innan vi kom över svenska gränsen fick jag packa om allt i hela bilen så att Humla satt i framsätet med foderkartongerna på golvet - och übertjuriga Guldlock låg i baksätet med all packning.

De sista timmarna underhöll Humla mig med "tappa tuggbenet mellan sätena"-leken. Jätteroligt att varannan sekund gräva fram benet mellan framsätena som Humla "råkat" tappa ner.

När vi kom hem sent på kvällen skulle all VomogHundemat packas in, och sedan gick vi direkt och la oss. Fy vad trött jag var! Det tar faktiskt på krafterna att köra fram och tillbaka på en dag, och samtidigt vara igång hela tiden utan att ha hjälp av någon annan. Det är mycket lättare att vara två, och kunna turas om att köra och underhålla "barnen i baksätet".

Men självklart är jag jättenöjd med resan - det var otroligt kul att träffa valparna live och se resultatet av Baileys och Bettys kärleksmöte i somras! <3 Det skall bli så spännande att följa denna kull, då den ser väldigt lovande ut - lite extra roligt att så många av valparna har fått pappas ögon och vackra uttryck! :-D