Träna för tävling del 1!

I helgen som gått har jag och Baileys deltagit på Mona Kjernholms helgkurs "Träna för tävling"!

Klockan nio på lördagmorgonen samlades vi i Kungliga Hundars fina kurslokaler på Tagenevägen. Vi var sex stycken, från olika delar av landet. De flesta tävlade elit eller klass 3. Baileys och jag var det grönaste ekipaget - men vi fick verkligen inte ut mindre av helgen för det.
Det blev snabbt härlig stämning mellan alla deltagare och Mona skrev i efterhand på sin FB att hon haft "världens roligaste kursdeltagare" denna helg ;-) Det blev mycket skratt och stoj emellanåt, men också mycket intressanta diskussioner och framförallt tonvis med bra träning.

Vi började med första delen av ett teoretiskt kompendium som Mona sammanställt. Teoriavsnittet kommer i ett separat inlägg!

Sedan var det dags att köra igång praktiskt. Eller som Mona uttrycker det "Nu skall ni få gå ut och leka lite!"

Vi började med ingångar på plan. Först fick vi skriva ned våra kriterier - sedan delades vi in i två grupper om 3 ekipage vardera. De som inte körde sina hundar var istället med på plan och agerade olika typer av störning. Misslyckades man med sin ingång, enligt de kritierier man satt upp, fick man snabbt kila ut igen och så var det nästa ekipages tur som ropades in. Så flöt det på enligt löpande band-principen.  En väldigt rolig övning!

Det var stor variation i vilka typer av störningar som hundarna påverkades av. Baileys älskar när folk jublar och applåderar, och travade som ett lyckligt litet ljus vid min sida trots trång passage av stojiga människor och höga ljud. Däremot visade han sig vara grymt lättstörd av saker som ligger på marken...vilket fick mig att tänka på  när Pippi Långstrump är sakletare:

- Inte kan vi väl ta farbror Gustavsson heller?!

- Jo det kan vi. Han ligger på marken och vi har hittat honom. Man får ta allting som ligger på marken! Vi kan ha honom i en bur och låtsas att han är vår kanin...

Jag älskar Pippi Långstrump och Baileys kör stenhårt att allt som ligger på marken och som man hittar, det tar man - eller åtminstone tar sig tid att undersöka ordentligt. Andra ingången la hon ut en nedkissad bit konstgräs som hon kommenderades oss rakt över...apporter var också en stor frestelse, liksom små björklöv...

Ja, att göra ingångar i olika varianter och t.ex. bli kommenderad att ställa upp med nästan två millimeter från en vägg eller face to face med domaren och sekreteraren, var svårt för många hundar (och förare!) Som lunchläxa fick vi i uppdrag att lista alla möjliga störningar vi kunde komma på i samband med ingångar på plan. Det blev en lång en... :-)

Efter lunchen var det dags för kedjor. Kedjan skulle vara så detaljerad som möjligt och man fick bestämma vad man ville ha för folk på plan och om man ville ha med störningar. Om man bara skrev "störning" innebar detta att Mona "tolkade fritt" - och därmed ansträngde sig för att hitta på klurigheter :-D

Det var enormt lärorikt och underhållande att titta på när de andra ekipagen t.ex. kommenderades på engelska utan att vara beredda på det, tävlingledare som skrek ut kommenderingen, heltokig kommendering rakt över folk, olydig publik som applåderade och jublade på "fel" ställen, laddad plan med massa olika störningar...you name it!

Jag gjorde en ganska enkel kedja med Ingång-Fritt följ-Hopp över hinder-Rutan.

Ingången var bra med taggad liten hund, ända tills Mona kastade ut en apport framför nosen på honom - helt plötsligt var jag ensam ;-) Den taggade lilla hunden sög den direkt, sprang ut, gjorde ett klockrent gripande och kom tillbaka lika snyggt. Svårt att inte hålla sig för skratt!
Så jäkla härlig hund...för han apporterade nämligen den där dumma apporten två gånger till. Mona gick bort och la undan den i en stor hink med grejer, Baileys rusade dit och apporterade den, Mona la den istället på en av åskådarstolarna...självklart skuttade lilla B lyckligt dit och grep den ståendes på baktassarna (utan omtag eller tugg, wow!).
Väldigt charmigt och jag kunde inte sluta le. Inte åskådarna heller, för den delen! Så ingången - ja där behöver vi träna på, hmm...apporter som flyger förbi framför oss.

Fria följet orkade han inte igenom. Vi har inte gjort något fritt följ överhuvudtaget sedan tävlingen i oktober (och knappt då heller, eftersom det då var så bra, valde jag att satsa på de andra momenten - vilket straffade sig sen på tävlingen då linförigheten var vårt sämsta moment...pilutta mig) så jag visste att belöningsförväntan skulle vara för låg och uthålligheten likaså.
Första halvan var emellertid jättefin, han är skithäftig att se på och har en enorm utstrålning i fria följet. Ser ut som en dressyrhäst med gångartsdiplom och klockren bakdelskontroll ;-)



 

Hopp över hinder - här la Mona på en hel del störning, i form av massor av olika apporter som låg utströdda runt hindret och  arrangerande en väldigt stökig miljö runtomkring. Hindret hade de lagt upp på högsta ribban, dvs det var väl en meter högt - och jag, som den orutinerade förare jag är frågade lite tankspritt "Skall han verkligen hoppa så högt?" Mona svarade ja. Och jag svarade klämkäckt och naivt "Ja, jag kan väl testa!". Suck.

I tävlingssituation har man ju verkligen inte båda hjärnhalvorna med sig. Ja, det här var en träning i att vara observant som förare och en påminnelse om att det alltid är mitt ansvar att se till att momenten arrangeras som de skall.

Hoppet är hursomhelst ett moment som är såpass kvalitetssäkrat att man kan störa med rätt mycket utan att det påverkar honom, så det blev ett snyggt hopp och en lika snygg ingång a la Baileys-style, dvs där man slänger in rumpan i farten. Snitsigt.

Vi avslutade med sändande till rutan. Jag ville kolla om han kunde söka rutan på tävlingsmässigt avstånd, med en target i bakkant som han ej sett tävlingsledaren placera ut. Det var inga problem, han galopperade snabbt ut och ställde sig - och belönades med Orbee-tuff jordgubben fylld med tonfiskgodis! Jag har ju ej lagt på kommando, så när jag testade att säga Rutan förstod han inte vad detta innebär. När jag däremot viskade "Var är rutan?" drog han dit som en pil.

Jordgubbsbollen visade sig vara en perfekt belöning - man kan lägga i godis som hunden får skaka ut, eller som man hjälper till att pilla ut när hunden kommer tillbaka med den, och dessutom är materialet extremt studsigt. Tack vare formen studsar den hit och dit, vilket verkligen triggar jaktleken - och det bästa av allt: Man kan köra över den med en truck utan att den skall gå sönder. Enligt reklamen alltså. Ja, den håller för Baileys käftar iallafall, och han har ju rätt bra klipp i dem! :-D

När alla kedjor var klara gick vi igenom dirigeringsapportering - tyvärr var jag tvungen att kasta mig i bilen och köra hem, eftersom jag och Mikael skulle på Elfsborgsgalan på kvällen. Lite trist, men ibland krockar roliga saker med varandra. Jag var väldigt seg efter kursdagen och det tog emot att göra iordning sig för galan, men att frottera sig med Elfsborgs fotbollslag på dansgolvet senare på kvällen piggade onekeligen upp ;-)