Meltdown

Ja, vad skall man säga? Varning för jobbigt, gnälligt och tråkigt inlägg.

I torsdags var en sån där skitdålig träning som man helst inte vill skriva om....jag var ledsen hela kvällen  och kände mig
1. värdelös
2. väldigt besviken på mig själv
3. knottbiten

Jag hade glatt mig hela veckan åt att jag och Lina skulle ha en privatträning för Anna Käll och på köksbordet låg en post-it-lapp "Torsdag Träning för Anna :-)".  Och så blev det bara pannkaka av alltihop ;-(

Vi åkte dit efter att jag hämtat Baileys på dagis. Trodde jag. Men det var visst inte Baileys som hoppade ut från bakluckan på bilen när vi var framme utan en lobotomerad Banarne, som drog iväg över parkeringen rakt ut på ett fält i 180...?!

Jag och Lina och Singha stod bara och tittade förvånat efter honom. Vad hände?

Hela uppvärmningspromenaden vi tog före träningen var han helt galen, sprang runt som en obromsad lådbil i det gamla skidspåret med tungan hängandes ut som en slips...Singha var helt oberörd av spektaklet. Antagligen skämdes hon.

I sista backen mötte Anna upp oss med sin BC Colin som hon kallade in när hon såg att vi kom. Lina kallade in Singha, som lydigt sprang tillbaka, medans Barnarne tydligen ville visa sig från sin bästa sida och detekterade världens största svartvita leksak borta i horisonten och överlyckligt satte iväg efter honom. Det var inte ens någon ide att öppna munnen...utan snarare läge att lägga sig ner och dö av skam.

Redan här borde jag insett att jag och Baileys hade haft en bättre träning om han hade stannat kvar i bilen och jag sprungit runt banan själv. Jag som jämt skryter här i bloggen över hur förbannat lätt och fin min hund är att ha med sig i alla olika träningssammanhang, stannar alltid på sin filt, behöver ej vara fastbunden, drar inte i kopplet, är tyst och lugn med världens bästa on/off-knapp, är alltid 100% koncentrerad och vi har alltid så roligt ihop...blablabla....

Men igår hade Gud eller någon annan däruppe tydligen bestämt sig för att jag skulle få känna på hur det är att ha en hund med två hjärnceller med systemfel som sitter och gapar

"MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA MAMMA KOM TILLBAKAAAAAAAAAA" när Anna har genomgång med oss (hela två meter bort).

En sak är säker. Har man en terrier är det sämsta man kan göra som förare att bli irriterad och arg. Det funkar extremt dåligt. Börjar man dessutom då korrigera fysiskt - ja då är man helkörd. Men lets face it, även terrierägare är faktiskt bara människor ibland. Om jag hade varit i balans på träningen (och inte superirriterad och skämmig över att hans mongo-beteende på promenaden innan) hade jag gjort som jag alltid brukar när man har en överexalterad ångvält i snöret: Ignorerat. Och varit glad på rösten och berömt när han slappnat av och kommit till sans. Då hade vi haft samma fina känsliga kontakt som vi brukar. Men istället bestämde jag mig för att "ta fighten" och började bråka tillbaka: Vägrade gå ifall kopplet sträcktes. I normala fall blir han då uppmärksam: "Ja just det matte, jag skall ju gå här vid sidan om dig! Tack för att du påminde!" men igår blev effekten istället :

"UUUUUUUUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ Dom andra går ifrån mig! Jag vill leka! Jag vill hoppa! Jag vill inte sitta här vid sidan! Bris! Amnesty! Greenpeace! Rädda mig!!!!!!"
Kakaduatuten ekade mellan grantopparna där vi stod på vägen mitt ute i ingenstans (Sparsör)

Träningen var det egentligen inget fel på, men jag kunde inte ta till mig den på rätt sätt. Anna är så jäkla superduktig men hon kan ju inte göra underverk med en förståndshandikappad handler som mig...Jag var helt i obalans för jag funderade bara på VAD som orsakat härdsmältan i det lilla röda huvudet. Hade han sett något? Någon lukt? Något annat som påverkade? Han är ju normalt sett en tämligen svårimponerad hund när det kommer till nya miljöer, främmande platser etc. Han bara "Hej här kommer jag och ni gillar mig". Brukar aldrig bli påverkad av yttre omständigheter. Alltid lugn och trygg. Och miljöträning har vi mycket i bagaget.

Jag lyckades inte göra någonting rätt. Och nej, jag är inte bara hård mot mig själv. Jag gjorde verkligen ingenting rätt. Tror inte jag fick till en enda sväng eller byte utan att det blev fel. Inte ens belöna ordentligt med boll kunde jag, eftersom det tog typ tio minuter för mig att få upp bollen ur byxorna och ytterligare en kvart för att kasta iväg den....Till slut var jag så uppgiven att jag bara ville lägga mig ner i sanden och dö. Jag får dåligt samvete att jag har så svårt för det här med handling, eftersom det går ut över min hund - som inte gör något fel. Och även om jag belönar och låter glad på rösten, är det svårt att lura honom. Om det är någon som läser mig som en öppen bok så är det han. Fy vad kass jag känner mig.

Men det är bara att resa sig och gå vidare, även om det känns tungt. Resten av veckan har han varit samma goa Baileys som alltid, glad och lyhörd och fin.

Note to self

Anna sa massvis med bra grejer, olyckligtvis kom jag ej ihåg allt och glömde slarvigt nog att anteckna. Det här är iallafall det som dyker upp i huvudet just nu:

- Jag måste jobba med hunden i svängar över hinder, dvs ej springa ifrån och tappa "dragläget", utan springa på som fan på ställen där jag skall springa istället, dvs mellan hindrena. Men inte springa ifrån hunden vid hindersvängar. Mer nyanserad handling alltså.

- Framförbytena måste komma mycket tidigare och framförallt göras i rörelsen, dvs med mycket mer flyt.

- Öva mer belöning med boll i hand (dvs synlig), han får EJ låsa på bollen utan måste tänka kreativt vad han måste göra för att få bollen (tänk att bollen är en klicker). Detta är en nyttig läxa då Baileys gärna vill låsa sig när bollen kommer fram och ser inget annat förutom denna.

- Se till att jag får med mig Baileys till träningen, inte Banarne, Hjulben eller hackspetten i Kalle Ankas jul.