Resultat Tvååker 15 juli!

I fredags packade vi lätt, Baileys och jag, och drog ner mot Tvååker för utställning  (och körde fel två gånger(?!) Fråga mig inte hur man lyckas. )
Humla hade vi dumpat av hemma hos mina föräldrar : "Jag är hemma om ett par timmar igen, Baileys skall in nästan först i ringen".

Foto: Danne Andersson

Typiskt nog så vann han öppenklassen bara för det - och sen vann han Bästa Hane. Lite snopet för mig, som varken hade med mig bur eller stol. Som tur var ställde underbara Jonas och Carin upp, så jag fick låna en bur av dem. Tusen tack!
Tydligen hade vi prickat rätt när det gällde domaren, Annamaria Tarjan från Ungern, som dömde fram Baileys till BIR med CERT och CACIB. Jätteskoj, och helt oväntat!

De tävlande i Bästa Hane. Foto: Danne Andersson

Jag hade skuttat runt i regnjacka med bibliotekariekrullhår hela dan, ser på bilderna efteråt att jag är fantastiskt lik Percy Nilegård i Torsk på Tallinn, som fick på sig sin regnrock efter stoppet vid "Hasses sega gubbar" och sen behöll den på resten av filmen igenom :-P

Foto: Danne Andersson. BIR:  Percy och Baileys. BIM: Sandstaffs Britannia "Vilma" - en helt fantastisk multichampiontik!

 

 

Baileys är ju av den lite grövre modellen av staff, som iochförsig brukar gå bra för de flesta domare i den mening att han alltid får Excellent och ofta blir placerad - så han är ju ingen extremvariant exteriört.

 "I love that he is so powerful and still so sound in construction. Not many of this breed is in such excellent condition as this male" sa Mrs Tarjan efteråt.

Jag föredrar själv staffar med mer massa - utan att de skall vara överdrivna. Men det finns många fina vältypade staffar av den mindre, nättare varianten som många engelsmän vill ha dom.

 

 

 

Foto: Danne Andersson

För mig är det okej att det finns ett par olika exteriöra varianter inom rasen, så länge de håller sig inom standarden. Och domarna föredrar ju olika, vilket är helt okej så länge de är konsekventa i sin bedömning och plockar fram staffar av samma typ när de dömer fram. Som t.ex. på Rasspecialen förra året då Baileys fick sin första (och hittills enda) tvåa. Domaren skrev i kritiken att han inte föredrog staffar av Baileys typ, men kritiken i övrigt var fin - och det stämde, för de hundar som placerade sig var alla av liknande modell. Då känns Baileys tvåa helt okej, eftersom domaren dömt konsekvent och genomtänkt.

 

De enda domarna jag varit missnöjd med i deras bedömningar, är när resultatlistan ser ut som ett plocke-pinn av olika typer och där domaren suttit och läst på i standarden innan bedömning. Sånt är tråkigt och oproffsigt, och en placering för en sådan domare känns inte värdefull.

 

 

 

 

 

Högbenta, långnosade WP-staffar utan front är väl den enda varianten som jag tycker är riktigt ful, sk "working staffs". Namnet är bullshit, bara för att hunden är ful är den inte mer lämpad för arbete. Sådana hundar blir å andra sidan aldrig meriterade på utställning, men jag tycker det är synd att man avlar på en typ som inte uppfyller standarden.

 

 

 

Emma?

 

 

Nog om denna reflektion. Idag var det uppenbarligen Baileys typ som gällde - för han blev placerad som BIG-2 i gruppfinalen! Helt fantastiskt att springa i den stora finalringen, med speaker och publik och allt! Jag trodde vi skulle åka ut direkt, men herregud - vi blev kvar tills sista omgången då det bara var fyra ekipage kvar. Fyran och trean blev placerade - och sen fick jag och Baileys tillsammans med det sista ekipaget springa ett finalvarv under applåder.

 

 

 

 

 

Jättekul som sagt - men lite snopet att vara där helt själv, utan några vänner som kunde heja på en eller fota...typiskt! Och Baileys travade som en kung i den stora ringen, tidigare på dagen hade han galopptravskuttat sig genom rasbedömningen, men nu var det precis som om han kände stundens allvar. Baileys fick förutom massa fina rosetter, hundmat från Precept, inteckningscheckar och det bästa av allt - en jätteful keramikstatyett föreställandes "Hallandslaxen".

 

 

 

Jag hann kolla en del på de andra grupperna och måste säga att jag är grymt imponerad av proffshandlarnasom visade fram sina hundar, jättesnyggt klädda och handlade hundarna fantastiskt! Med tanke på hur oproffsig jag ställer Baileys, är det ju en ännu större bedrift att placera sig i en gruppfinal ;-)

 

 

 

 

Enda molnet på glädjehimlen var att se Bästa Veteran - och en engelsk bulldogghane som knappt kunde gå. Snacka om sönderavlad ras - finns det någon som kan trava? Eller andas? Eller är normalviktig för den delen? Skam till den domare som dömde fram hunden till Bästa Veteran i sin ras, man kan faktiskt skicka ut hunden på en tvåa även om det bara är en hund som tävlar i klassen. Naturligtvis blev den inte placerad i gruppen, men det var sorgligt att se den "springa" i ringen...