Ni vet ju hur kapitalt misslyckade de två första gångerna var för oss på kursen Sikta mot stjärnorna. Jag hade därför en klump i magen flera dagar innan måndagen, eftersom jag så gärna ville att allt skulle klaffa för mig och Baileys. Det fick bara inte ösregna och storma som det gjorde sist! Jag förberedde min kedja, med reservation för att ställa in ifall det skulle bli samma oväder igen, då hade jag bestämt mig att inte utsätta honom för det obehaget igen. Det förstörde mer än vad det gav.
Måndagen kom och ja...va fan är det dom säger på radion när jag kör ner mot Varberg? Klass 1-varning, resterna av orkanen Katie från USA skulle dra in över västkusten på kvällen. Lagen om alltings jävlighet, i kubik?? Jag packade hela bilen full av täcken, filtar, handdukar, supergott lyxgodis, roligaste leksakerna, dubbla regnställ, stövlar, extra skor, vantar, paraply...you name it! Och såg fram emot en kväll i helvetet.
Jag har märkt det, att ju mer förväntningar man har, desto större blir besvikelsen när saker inträffar som man inte kan råda över. Som vädret. Och då är det inte jättekul att se de andra deltagarna, som dessutom alla tränar i klass 3 och elit, som har hundar med fårpäls som kan vara ute i storm och 40 minusgrader (nu överdriver jag) - och så står jag med en liten våt darrande gråtande nakenhund som håller på att frysa arslet av sig. Då känner man sig väldigt underlägsen de andra, jag är sämst och alla andra är jättebra och skitduktiga. Så är det ju naturligtvis inte, alla ekipage har ju sina styrkor och svagheter - och man ska inte jämföra sig med andra. Men ibland är det lättare sagt än gjort.
Jag kan inte skylla på Baileys, han HAR arbetsvilja och motor så att det räcker och blir över. MEN med en päls utan underull, och med den muskelmassa han har i kombination med väldigt lite underhudsfett - så ÄR man inte rustad för att träna i oväder. Regn är inga problem, men hällande ösregn som pågår i flera timmar är en helt annan sak, särskilt i kombination med stormvindar.
Som tur var hade Mona förberett för att Baileys skulle få göra sin kedja och individuella träning inomhus. De andra fick köra sina kedjor utomhus, innan vi dyvåta gick in i träningshallen, som är en gammal lagård med sandbotten. Min kedja bestod av:
- 4 vänstersvängar i fria följet med kommendering. Jag har bytt fot när jag gör vänstersvängar, eftersom vi haft problem med att kommer före. Ville ha feedback på hur min "nya" fotförflyttning såg ut.
- Hopp över hinder, hela momentet med kommendering. För att få in ett roligt fartmoment ifall han blev låg av vädret (nu fick ju jag göra inomhus, så här hade jag kanske kunnat välja ett annat moment)
- Apportering, hela momentet med kommendering. Har ju haft problem med att han vill gripa innan jag ger kommando.
Jag värmde upp på ett nytt sätt som jag provat i miljö utan störning, och det funkade jättebra även här - på ny plats med störning i form av folk och hundar. Jag låter honom själv söka upp mig i fotposition, och han får klick och belöning. Jag kastar godiset bakåt så att han får söka upp mig på nytt. Jag har tidigare haft svårt med detta, då Baileys inte velat söka sig till fotposition - men nu inser jag att han inte fattat vad det hela går ut på, eftersom jag gått jättelångsamt och liksom sneglat bakåt, och inte alls rört mig som jag gör när vi kör fritt följ. Nu går jag med min "fritt-följ-hållning" och gör svängar och vändningar, oavsett om han är med eller inte - och då fattar han skitsnabbt och söker sig genast in i position för att arbeta. Sen gör vi längre och längre kombinationer i fria följet innan han får sitt klick. Detta funkar faktiskt superbra!
Bilder från senaste träningen för Ditte.
Mona berättade att hon, i tävlingsmiljö med svåra störningar, ställer sig i position och leker "träningsleken" med sina hundar. De får tigga träning helt enkelt. Då får de klick och belöning för alla beteenden de bjuder på spontant, och det är attityden som belönas snarare än precision och detaljer. Detta är också något jag skall prova!
Fria följet med vänstersvängar fick jag jättepositiv feedback på från alla deltagare, han såg glad ut och går med härlig aktion. Däremot är vi inte helt synkade i vänstersvängar, vilket jag ju också märker. Men det var verkligen roligt att höra att vi har ett snyggt fritt följ! :-D Jag fick sedan tips från Mona om hur jag skall dela upp vändningen i flera "steg", för att han skall få en sportslig chans att kunna följa med, jag tar tydligen elefantkliv i vändningen... :-P
Hopp över hinder fick vi beröm för hans snygga, klatschiga ingångar där han liksom vänder i luften för att sätta sig in till sidan utan att slå av på tempot. Ja, det är ju inte för inte som detta ju är hans favoritmoment!
Apporteringen däremot....Ridå! Jag hade innan vi gått in på plan, klickat och belönat för att han inte gripit apporten direkt när jag håller fram den. Men nu, han grep den förvisso på mitt kommando - men sen då? Tugg, tugg, tugg och sen spottade han ut den när Mona sa "Ta föremålet". Två gånger i rad. Vilket bakslag.
Vi gillar sol och uppehåll! :-)
Det här momentet är ju inte kvalitetssäkrat det minsta, så nu skall jag kampanja "hålla fast" stenhårt. Jag fick lite bra tips från Mona, och kommer köra med omvänt lockande med leksak. Blir det tugg så tar jag bara apporten, och gör om igen. Då har jag väntat för länge med att belöna. I början skall jag ha leksaken synlig i andra handen, jag kan även provocera och vifta med den. Nästa steg skall jag visa att jag stoppar den i fickan, och att den kommer fram ifall man håller fast apporten. När vi kommit såpass långt, skall jag gömma den i fickan så att han inte vet att den finns där innan vi börjar övningen.
Apporteringsbild från i våras. Obs! Det är INTE mina foppatofflor ;-)
Jag tror du har flera par foppatofflor hemma :-D
SvaraRaderaHärligt att det verkligen släppte, ni fick köra inomhus och visa vad ni går för :-D