Bilderna i inlägget kommer från Baileys valpkurs, vintern/våren-09
Handen på hjärtat, Humla har ingen aning om vad ett koppel är för något. Vi har halsband på henne ofta, för att hon skall vänja sig vid det (det har varit ganska svårt för henne, då man ofta måste stanna och försöka krafsa bort det, men numera blir det inte många krafsningar på en dag) men går i princip aldrig med henne i koppel ännu.
För mig har koppel inget värde i hundträning. Och skall man dra det till sin spets, så hör det inte hemma i hundträning över huvudtaget. Baileys är kopplad för syns skull, när vi kommer till träningar, är på utställning eller lämnar honom på dagis. Vi hade lika gärna kunnat ha honom kopplad i en sytråd. Han går lös i alla andra situationer. Att "lära" honom gå i koppel var egentligen inte något problem, eftersom vi arbetade stenhårt på kontakt och följsamhet sedan dag ett.
Kriteriet för att gå i koppel tycker jag är väldigt simpelt:
1.Hunden kommer inte en millimeter ifall kopplet sträcks.
2.Hunden skall gå i leende koppel i alla situationer.
3.Föraren kommunicerar aldrig någonsin genom kopplet (styr hunden, drar, sliter, rycker), med undantag för absolut nödsituation där det är fara för hundens liv.
För det första behöver valpen inte promeneras, ur motionsperspektiv, förrän den närmar sig ett års ålder. Däremot skall den miljötränas och grundas i vilket förhållande man skall ha till matte och husse.
Med både Humla och Baileys har vi gjort på samma sätt:
Kör ut till skogen eller annan spännande plats, där du vet inte förekommer tung trafik eller svåra störningar. Man börjar alltså inte träna i stadsmiljö med stora störningar utan arrangera situationen så att hunden har god chans att lyckas med övningen!
Därefter går man runt i terrängen, där alla övningar man gör går ut på en enda sak:
Hundens enda uppgift på promenaden är att följa efter dig och ha koll på vart du tar vägen.
Man kallar således aldrig på hunden, ropar kom, hit, här, vi går häråt etc. Det är valpens uppgift att hålla koll på vart du tar vägen. Och naturligtvis är du svår att förutse, du går tillexempel aldrig rakt fram på en väg - som skulle vara det mest logiska. Nej nej, eftersom du är lite lätt labil och oberäknelig kan du helt plötsligt kasta dig in i snåret vid sidan av vägen, springa iväg och gömma dig bakom en sten, tvärvända och gå åt hållet vi nyss kom ifrån etc.
Den här "leken" är bland det roligaste Baileys vet, och än idag - ifall man någon gång lyckas smita från honom på promenaden, lyser glädjen i hans ögon när han hittar dig där du ligger och trycker bakom en stubbe. Problemet är att han är överjävlig på denna lek, du kan helt enkelt inte rymma från honom, han har stenkoll!
Med Humla har leken inte kommit till detta stadie ännu, eftersom hon är så liten så följer hon efter mig automatiskt i skogen och tar än så länge få egna initiativ. Men snart när hon blir säkrare och större, så kommer jag nog få chans att rymma ifrån henne! :-D
Dessutom är du väldigt rolig för valpen. Det är ju du som hittar alla goda köttbullar i diket, i stubben, bakom trädet osv. Dessutom får ju valpen alltid något gott när den väl hittar dig, efter att du lyckats "finta" bort den. Och det är ju du som gör en massa roliga lekar med valpen i skogen; låter den balansera på trädstockar, tar med den till spännande platser, söka godis på trädstammar, leka kull och jaktlekar, kampa med en grenruska osv. Du blir helt enkelt valpens egen Skogsmulle, en person som valpen avgudar och tycker är helkul! En sån person vinner man på att hålla sig nära, hon hittar ju på så roliga saker och hittar allt godis i skogen!
När hunden blir större, lägger man på fler kritierier. För Baileys, som är vuxen, ser kriterierna för promenad ut så här:
1. Man får göra vad man vill, gå vart man vill, stå och nosa i hundra år på en kissfläck etc. så länge man har koll på matte eller husse. De stannar nämligen aldrig utan fortsätter promenaden, och som vanligt är de ju rymningsbenägna och oberäkneliga.
2. Så fort man upptäcker en fotgängare, cyklist, ryttare, bil, moped, annat hundekipage etc. så går man in på mattes eller husses vänstra sida och går där tills man passerat och fått varsågod-signal från oss.
3. Om det dyker upp ett rådjur, älg, hare eller annat vilt så finns det väldigt gott godis i mattes och husses fickor. Sticker man efter vilt, så rymmer matte och husse. Väldigt obehagligt att tappa bort dem. (Skvallerträningen för vilt enligt ovan, fungerar ju med förutsättning att jakten inte kan bli självbelönande för hunden, dvs hunden har en chans att få tag i bytet. Har man en jaktras får man naturligtvis lägga upp det på annat sätt.)
Nu kanske inlägget blev rörigt...men vad jag ville få fram var iallafall:
Varför fokusera på just KOPPELträning för den lilla valpen - när det är nu man skall bygga upp kontakt och följsamhet? Koppelträning kan man göra sen, eller vid andra tillfällen - men däremot är det svårt att börja träna kontakt och följsamhet med en kaxig jagägerhelavärlden-tonåring som självsäkert flänger runt i skogen. Nu när valpen är liten har den ju en naturlig följsamhet, den följer ju dig utan koppel!, - det är den delen man skall fokusera på och stärka, så att man är bättre rustad den dagen den revolterande flicksnärtan eller pojkspolingen ger dig fingret och sticker efter den lösspringande hunden ni träffar på i skogen, eller ger sig ut på en härlig tretimmars backpacker-jakt efter en hare som dyker upp framför näsan på er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar