Humlas valpkurs

I söndags var det dags för andra omgången av valpkursen, första gången var utan hund - där Ninni höll en teoretisk genomgång, delade ut kurshäften med nyttig information om valpträning osv.
Men i söndags fick Humla äntligen följa med - på sin alldeles egna kurs! Baileys stod och blängde förebrående på oss genom fönstret när vi åkte iväg, så fort träningsväskan tas fram så tar han för givet att det är han som skall få åka och ha skoj! :-P

Humla-bus!

Humla var jätteduktig, vi kom först av alla och jag hade parkerat henne på den bärbara hundbädden från Out-n-out (årets bästa köp, vilken kanonbädd att ha ute som inne i samband med kurs och träning. Helt vattentät och supermjuk för hunden att ligga på!)
Humla är ju en väääääldigt glad liten tjej, som är ivrigt kontaktsökande både mot människor och andra hundar. I synnerhet människor. Alla tvåbenta som passerar förbi vårt hus får en överlyckligt skuttande valp som följer med längs staketet ut mot gatan och tigger klappar och uppmärksamhet.

Jag hade därför räknat med att fem andra hundägare med tillhörande valpar av olika raser, som passerar framför näsan på oss på väg in i träningslokalen, skulle utgöra en enorm störning för Humlas übervänliga och kompissökande själ. Man riktigt såg på henne hur ivrig hon var och hur svårt hon hade att motstå impulsen att kasta sig fram emot alla som kom in genom dörren. Men hon satt så duktigt kvar, min lilla tjej. Klicker och tonfiskgodis är guld värt i såna här situationer :-)

Husse vill pussas....Humla vill bitas!

Vi fick öva på en hel del olika kontaktövningar, Humla är ju tränad en del sedan tidigare, och hade inte svårt att fokusera på mig och arbeta. Hon älskar bekräftelse och beröm, och svansen är så glad hela tiden. Att hon har bristande impulskontroll och överdriven människokärlek, är ju något som kommer dämpas med åldern. Däremot tror jag det är bra att man klickar in budskapet att det är väldigt bra att bara sitta och titta på alla underbara människor och hundar, för då får man godis. Man behöver inte störta fram och fria till alla. Jag har henne dock kopplad, så att jag kan sträcka mig fram och bromsa henne i snöret ifall jag missar henne någon gång. Hon är så tydlig i sitt kroppspråk, att man ser flera sekunder innan vad hon tänker göra - och på det sättet är hon lätt att bryta, beteendet blir heller inte självbelönande eftersom hon inte lyckas ta sig fram.

Lite gamla bilder i inlägget, men alltså...det här "Hoho, är det någon hemma?"-uttrycket som hon har. När skall det försvinna? ;-)