Ja, ibland vill det sig bara inte trots att man så gärna vill att saker och ting skall klaffa.
Jag är jättetaggad över att få gå kurs för Mona Kjernholm och har sett fram emot det hela sommaren. Sikta mot Stjärnorna är en 4 timmars kurs och kostar 3500:-. En ganska saftig kostnad för mig som student, men jag ville så gärna träna för en duktig instruktör nu när Ditte flyttar, och Ditte tränar själv för Mona.
Men just nu känns det som att Gud eller någon annan gubbe däruppe (eller nere?!) har gett sig den på att sabotera den här kursen för mig. Naturligtvis är det inte så, men just nu känner jag mig lite nere.
För att muntra upp det här dystra inlägget blir det roliga bilder från förra fredagens härliga träning...när det var sol och uppehåll!
Första tillfället hade vi precis kommit från Mallorca och stackars Baileys var utmattad och helt off. Det var ingen träning vi åstadkom på de fyra timmarna, utan mer som att jag var personlig assistent åt en lobotomerad gråsten.
Inför andra tillfället hade vi övat mycket på det fria följet - jag var jättenöjd med hur halterna artat sig och vi hade kampanjat svansviftning och glad vovve till kommandot "Fot". Jag såg fram emot träningen och hade förberett en enkel kedja att visa upp för Mona. Humla skulle få följa med och göra lite enklare övningar i pauserna, var det tänkt. Men ingenting blev som jag planerat.
När vi kom fram till Tjolöholms slott tog det inte lång stund innan himlen öppnade sig och regnet störtade ner. Efter gruppmomenten blev Baileys lottad att gå sist, och jag bad en bön om att störtregnandet skulle hinna avta tills dess. Gud så fel jag hade! Det tilltog hela tiden i intensitet, och när vi värmde upp inför vår tur så regnade det inte längre - det forsade så kraftigt att det kändes som att stå under ett vattenfall!
Marken var täckt med ett decimetertjockt vattenlager och mitt regnställ gav upp och läckte igenom så att jag var dyngsur in på bara skinnet. Skor med gore-tex är ju praktiskt, men har man lika mycket vatten inuti skon som utanpå så uteblir ju den vattentäta effekten något...
I världens storm-och regnoväder försökte vi genomföra vår träning, men naturligtvis blev det pannkaka av alltihop. Baileys har inga problem med att träna i regn, om det är ett normalt duggregn, men det får ju finnas gränser. Han frös så att han skakade och ville bara tillbaka till bilen hela tiden. Det var fruktansvärt. Och när det äntligen var över skar det i mattehjärtat över att behöva lämna sin stelfrusna hund i bilen utan så mycket som en värmande filt att lägga över honom. Jag hade inte några täcken eller filtar med mig, och mina egna kläder var dyngsura.
Att ta ut Humla för lite träning var inte att tänka på, hennes valppäls är knappast rustad för stormbyar och det gick knappt att få henne att kissa på hela kvällen.
Nope, det hjälper inte att ha med sig Brasses "roliga låda" om regnet pissar ner och det är skitväder ute!
Fy vad besviken och ledsen och arg jag var! På vägen hem fick Baileys ligga i framsätet med högsta stolsvärmen på, och med min någotsånär torra fleecetröja över sig. Själv körde jag hem, dyngsur i bara underkläder. Dagen efter var jag ledig, men istället för en sån där mysig ledig dag med långfrukost och långpromenad, så fick jag göra rent bilen vars säten blivit totalförstörda av all väta. Tryckte man på sätet kom vatten bubblande upp, så illa var det. För att inte tala om all lera som skvätt på klädsel och invändig inredning.
Ja vad är det man säger? Man måste vara ledsen och nere ibland, för annars vet man inte hur det är att vara glad och lycklig? ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar