tisdag 18 oktober 2011

Dreamteam?

Nja...vi har en bit på väg till att bli en riktigt Dreamteam tillsammans med lilla Humla i vår familj. Ni som följt bloggen och känner mig privat vet att det varit en tuff valptid för oss med mycket blandade känslor.
Det här är inte något lätt inlägg att skriva - men samtidigt tycker jag att man skall kunna dela med sig även av "tråkigheter" i en blogg. Att läsa bloggar där allt bara är guld och gröna skogar och där det aldrig är några bekymmer känns väldigt...genomskinligt, och återspeglar knappast verkligheten.






Humla har varit en fruktansvärt jobbig valp (dvs hon har varit en fullständigt normal valp!), något som tagit hårt både på mig, Mikael och Baileys. Det ÄR inte roligt att alltid tvingas behöva vara arg på sin valp. Att varje dag bli upprörd och ledsen över något och ruska valpen i nackskinnet. Gudarna skall veta att jag inte tar i med silkesvantar när situationen kräver det - men samtidigt är nyckeln att få en bra relation till sin valp, att arrangera miljön så att valpen har goda chanser att lyckas - detta innebär också att man arrangerar situationen så att man minimerar valpens förutsättningar att misslyckas.
Jag gillar inte mig själv när jag är arg - jag vill vara glad och harmonisk, för då är jag också bäst som matte.

Detta innebär naturligtvis att man tar bort alla saker man är rädd om eller som kan vara farliga för valpen osv. Men samtidigt faller det på sin egen orimlighet att valpen skall växa upp i en hage av kompostgaller eller i en bur. Det är svårt att beskriva Humla utan att dra till med massa mänskliga egenskaper. Det är hursomhelst en tjej med mycket skinn på näsan, är väldigt framåt och "självklar" i sin framtoning, är kaxig och självsäker. Hon tar åt sig av tillsägelser och visar tydliga lugnande signaler - men är ingalunda hunden som blir "traumatiserad" av en tillsägelse - efter två minuter kan det vara läge att ompröva beslutet tycker Humla.

Det här är definitivt inte en valp som hade passat i en barnfamilj eller förstagångsägare - hon behöver helt enkelt ha extremt tydliga spelregler och superkonsekvent uppfostran. Ja, så här långt är det ju inte så farligt - valpar är extremt jobbiga, och Humla är inget undantag. Hon är helt normal, kanske snäppet tuffare än de flesta, men hon har också en hel hög med jättehärliga egenskaper som "rätt" hem kan ta vara på. Hon är helt enkelt en riktig liten personlighet!






Vårt stora problem är istället Baileys. Han blir fruktansvärt låg när vi höjer rösten mot Humla, och drar sig undan. Han behöver själv inte mer än en viskning för att "tillrättavisas" hemma (på andra platser, med mer störning är han naturligtvis inte lika känslig) medans Humla mer är typen som man kan dänga ett grytlock i huvudet på, utan att det knäcker henne något nämnvärt. Nu överdrev jag, men ni förstår kanske skillnaden mellan dessa två individer.

Även om vi är noga med att säga Humlas namn när vi bryter henne från t.ex. tvångslek med storebror  eller vandalism av hemmet, så är det Baileys som tar fruktansvärt illa vid sig. Här har vi en svår balansgång - hur mycket skall man behöva höja den andra hunden? Ett tag provade vi med att helt ignorera att Baileys blev ledsen. Han måste lära sig, resonerade vi, och vi kan inte hålla på att dalta med honom som en my little pony. Det fungerade fantastiskt dåligt - Baileys ville inte vara med oss när Humla var med, utan tillbringade kvällarna helt ensam uppe på vår mörka kalla övervåning - eller låg på det hårda parkettgolvet i andra änden av vardagsrummet när resten av familjen myste i soffan med filtar. Han ville inte åka med till dagis på morgnarna, eftersom han inte ville hoppa in i bilen när Humla var där. Så fort han såg henne, oavsett tid  och plats, så vände han om.





Vi bytte därför taktik helt och hållet - och lät inte Humla komma fram till Baileys när han låg i soffan eller sängen, och bröt direkt när hon tvingade sig på honom och ville "leka". Problemet är att fröken satmara också är väldigt verbal när något inte passar henne, vilket gör att hon skriker som ett brandlarm om man håller fast henne eller nyper henne i örat, för att hindra henne att åla fram till storebror. Detta medför att storebror blir jättelåg och ledsen, och drar sig undan.

På dagis kan de inte vara i samma box längre - eftersom Baileys blir stressad av att inte kunna komma undan och bara vill ta sig därifrån. Han är alldeles för snäll mot henne och säger inte till henne, trots att hon beter sig som en bålgeting med ADHD. Jag vill betona att Humla har ett bra hundspråk och är snabb på att visa undergivna signaler, men hon behöver umgås med "griniga" äldre hundar som kan sätta små valpar på plats. Då är hon inte det minsta jobbig utan väldigt undergiven och fjäskig mot den andra hunden. Att sätta henne i samma box som Velour-Göran från filmen Tillsammans är däremot inte det smartaste draget.

Hemma kan Baileys bara slappna av när Humla är inlåst i sin bur (det går ej att ha Humla Houdini med plåtsaxtänder och pansarvagnsmotor i komposthage). Är hon ute lös i huset så följer han efter oss som en orolig skugga. Han vill följa med in på toa, ner till tvättstugan och hänga tvätt, gå med ut och slänga soporna, sitta i knäet när man äter vid köksbordet (är extremt noggrann med att vika in svansen, öronen och alla tassar så långt under sig som möjligt, för att undvika attacker från den rabiata borderline-pirayan under köksbordet)
När vi skall sova ligger Baileys "skyddad" mellan mina knän, och lägger sig ej förrän han ser att Mikael håller fast Humla ordentligt. Både jag och Mikael har utvecklat ett fantastiskt undermedvetande där vi i sömnen blixtsnabbt kan sträcka ut handen och att låsa fast Hitler mellan oss, för att förhindra en nattlig attack på Velour-Göran. Jag vet inte när jag sov en natt senast utan att hålla ett stadigt säkerhetsgrepp i en svans, en nos, en fot eller ett öra...





Det går sakta men säkert framåt och Baileys blir allt tryggare i att vi håller Humla ifrån honom. I helgen gjorde han den första lekinviten mot henne sen i somras, vilket vi ser som ett stort framsteg. Just nu ligger de båda och sover i soffan (i varsin ände, med mig som skyddsmur i mitten) vilket också är en framgång. Utomhus och på promenader går det mycket bättre - eftersom Velour-Göran där kan springa ifrån Mini-Hitler utan större ansträngning, vilket också gör att han kan slappna av och ha roligt.
Jag tror också att det är viktigt att få Baileys att vilja vara med oss, och känna sig trygg med detta. Han skall t.ex. känna att han har en självklar plats i soffan, som inte Humla får göra anspråk på. Det skall inte vara meningen att han blir exkluderad ur gemenskapen - och Humla som sannerligen inte har svårigheter med att ta för sig behöver ha tydliga regler för vardagslivet. Det är tillexempel inte okej att hoppa upp på oss när vi sitter, försöka klänga sig upp i soffan eller sängen utan tillåtelse, tränga sig före Baileys genom ytterdörren bara för att det regnar ute osv.

Att det blivit så här mellan Baileys och Humla har det naturligtvis inte gjort det lättare för matte och husse att tycka om henne. Hon är ju dessutom inte skitjobbig enbart mot Baileys, utan gör livet surt för oss tvåbenta också med jämna mellanrum. Detta kan man dock leva med, det är betydligt svårare att hantera situationen med Baileys - eftersom det skär i hjärtat på en när man ser hur ledsen han blir. Det är inte roligt att behöva hämta honom från tvättstugan där han sitter själv nere i mörkret, bara för att han inte vill vara i närheten av Humla.




Naturligtvis är det inte heller kul att ha en valp som är så ful att man bara vill gråta när man tittar på henne. Det går inte att komma ifrån. "Det blir nog bättre snart, hon blommar nog bara sent" försöker man intala sig när man betraktar hunden som ser ut som ett gigantiskt felbygge (typ Ikea-möbel som man skruvat ihop utan monteringsanvisning). Humla fortsätter dock stadigt och obekrymrat att tuffa fram på Ugly-Road och bockar av Skitfula öron, Smalaste nosen ever, En myggas underkäke samt Bettfel deluxe.

Ja, livet som hundägare är inte alltid en dans på rosor och ibland behöver man skriva av sig om sådant här som tynger en. Att införskaffandet av en till vovve skulle innebära en komplicerad vardag, problem på dagis, ledsen första-vovve, nedbajsade Lexington sängkläder, söndertuggade nya utemöbler...ja, det hade vi kanske inte räknat med. Men Humla blir äldre och om ett halvår kommer situationen troligtvis se helt annorlunda ut, tröstar dagisfröken Ninni. Man får se tiden an, som min kloka farmor säger :-)

9 kommentarer:

  1. Vilket underbart inlägg eller hur man nu ska säga men jag kan bara hålla med det är så mycket roligare att läsa om det verkliga livet och det är inte en dans på rosor det vet alla även om en del förskönar det i sin blogg!
    Jag är säker på att Humla kommer utvecklas till det bästa kanske tar det bara lite mer tid!

    SvaraRadera
  2. Kanske låter dumt detta men skitbra inlägg, härligt att läsa ärliga rader!!
    Kan bara hålla med; livet som hundägare är inte alltid en dans på rosor.. Hoppas verkligen att allt blir lättare och enklare för er snart :-)
    Lycka till med lilla Humla!

    SvaraRadera
  3. Synd att Ni fått det så tufft, jag har haft enorm tur där de blivit ett liksom, men lite jobbigt med den enskilde träningen då valpen jämt är klistrad/fokuserad på va syrran gör ^^ Hoppas det blir bättre för er!

    SvaraRadera
  4. Emma! Vad ska man säga mer än att häng i, stå ut och fortsätt kämpa. Två individer kan ju vara så olika, ibland kan man undra om det är samma ras. Fantastiskt ärligt och bra att du skriver detta, tänk vad många som upplever det här och tror man är ensam... Lycka till!!

    SvaraRadera
  5. Hej!

    Toppen bra blogg och ett super bra inlägg som skildra den bistra sanningen!

    Min staff är min första egna hund och det har verkligen varit tuffa prövningar och stunder då man undrat Varför? Men jag skulle aldrig vilja vara utan den tiden vi haft tillsammans -Hon är mitt allt!

    Håll hoppet upp och du kommer få en tik lika fin och väluppfostrad som din Baileys!

    Mvh Jenny

    SvaraRadera
  6. Hej igen... Var precis inne på Jennie Holmbergs blogg och läste "Harriets kullbror Baileys". Min Engla är också ifrån Schodiegun´s. Engla (Desdemona)är född den 2007-02-28. Vilken kull är Baileys ifrån?

    Jenny =))

    (jenny_sessan@hotmail.com)

    SvaraRadera
  7. Precis som någon annan sa så vet jag inte vad jag ska säga (eftersom jag vet att nu redan vet det viktiga).
    Att skiva 4-5 blogginlägg i veckan där allt bara är bra är väldigt orealistiskt, alla har det jobbigt eller kör fast någon gång!
    Som sagt, vad ska jag säga er som ni inte redan vet? Att det är viktigt med ensamtid? Att höja den ena och sänka den andra?
    Nej, jag får helt enkelt heja på (vilket kanske inte hjälper er så mycket men du vet att jag gör vad som helst för att hjälpa till)!
    Allt blir ju inte som man alltid tänkt sig, även om ni är så pass förnuftiga att ni fattar att saker kan hända så är det är ju inget man fullkomligt räknar med. Så visst är det jobbigt när det händer :(
    Jag är ju en såndär tönt som tror att allt har en mening.. Utan motgång når man ingen framgång, fast man kan ju tycka vissa motgångar är jävligt onödiga. Men jag tror att det kommer ge utdelning i framtiden..
    Kanske låter konstigt att jag som senast såg henne som en gullig liten 8 veckorsvalp är övertygad om att det kommer bli bra, men jag tror verkligen stenhårt på denna tjej. Det fanns en mening med att hon inte gav upp vid födseln 121 gram (pytte)liten! Hon är ämnad för nått större än att vara en pain in the ass.
    Sen verkar du ju ha så massa bra hundfolk runt dig som kommer med värdefulla put in, det ska man ta vara på ♥
    KRAM i både mot och medvind har du från mig ♥

    (Jenny: Harriet och Baileys är inte från Schodiegun's, det är min andra tik Daisy som är det. Syskonen röd är från Katchanii's)

    SvaraRadera
  8. Det var fint skrivet, Jennie! ♥

    SvaraRadera
  9. Tack också alla andra för era kommentarer! Vill bara understryka, så att inte inlägget missuppfattas, att det jag ville få fram var hur komplicerat och jobbigt livet ibland kan bli när små virvelvindar stormar in och välter upp och ner på hemmet, och den andra hunden inte klarar omställningen utan stöttning - som ibland bara blir galet. Det är alltså inget "fel" på Humla, och hon är lika glad och positiv och helikoptersvansig som vanligt. Vi känner också att vi är på helt rätt väg med Baileys, att det funkar med de rutiner som vi har nu - han blir tryggare för varje dag. Dessutom blir ju Humla äldre hela tiden, och jag tror att Baileys kommer ha mycket lättare att markera och säga ifrån när hon är vuxen - för han är ingen mesig hund när han umgås med andra vuxna hundar, bara lite väl FarbrorBarbrovelouraktig mot valpar... ;-)

    SvaraRadera