fredag 16 mars 2012

Duktiga Humla!

Nu ligger jag efter med bloggandet igen!
I söndags var Humla på sin lydnadskurs - och som vanligt är det en fröjd att ha henne med sig. Så mjuk och förig! Den där on-off-knappen verkar vara ett starkt släktdrag...
Jag märker enorm skillnad på hennes uthållighet - nu jobbade vi i två timmar med små pauser, men trots att hon blev trött gav hon ändå 100% och jobbade på fantastiskt hela tiden.
Ååååh vad jag gillar den här lilla flickan...det tog ett halvår, men visst säger dom att äkta kärlek är sådan som växer fram? ;-)




Om ni undrar vad det här är för sinnessjuk jävla örontejpning jag nu hittat på så kan jag lugna er (lite) med att det blir väldigt mycket tejp "över" som bygger på höjden när man viker ner örontipparna. Hon har alltså inte två meter långa kaninöron i verkligheten...



Att backa och göra ställanden för att sedan skicka till skål är en favoritövning, där jag skall lägga på Ut+varsågod. Hon har fått en tendens att inte vilja gå på en rät linje mot mig, utan vill båga in åt höger(?), vilket gör ställandena snabba - men sneda. Jag har funderat lite på detta och tänker nog plocka ut själva backa-övningen och bara träna på den. Jag går rakt bakåt och klickar när hon följer med och är rak. Jag tycker det är lite konstigt att hon bågar åt höger - det mest logiska borde ju vara att hon lockas in till vänstersida. Jag tolkar det inte som att hon gör det för att hon har dragning till skålen - hon blir snarare rakare när hon tydligt visar att hon väntar på "Ut-varsågod"-signalen. Jaja, vi pillar vidare med detta :-) 


I söndags började vi med tävlingsposition och utgångsställning - här har Humla kommit betydligt längre än sina kurskamrater. Hon söker självmant vänstersida och har ett hyggligt hum om vart hon skall vara. I "fria följet" är hon perfekt placerad, likaså om hon kommer in i utgångsställning bakifrån. Om hon skall göra en ingång framifrån sätter hon sig gärna lite långt ifrån - med undantag för inkallningen, där hon är supersäker i ingången. Där har hon ju emellertid en helt annan fart, och hon vänder på rumpan i luften.




Fotosession på stranden - Baileys har "ställt upp sig själv" och vill sjunka genom jorden...tur att fotografen har köttbullar!


Vi skall börja träna på hakan i backen med handtarget. Vi har inte gjort någon sådan träning alls, men redan efter några klick fick jag Humla att trycka hakan i min handflata i ett par sekunder innan jag klickade. Här är det ju viktigt att man ganska snabbt drar ut på tiden, så att det inte blir dutt i backen, istället för hakan i backen...Baileys är väldigt bra på dutt i backen..... ;-)


Vi har börjat öva lite "sitt kvar" medan jag försiktigt flyttar mig i olika position. Detta är lite svårt hälsar Humla - framförallt eftersom ordet "Sitt" förtillfället är på semester och inte alls finns med i repertoaren. "Ligg" däremot, jobbar dygnet runt, övertid, jourtid samt helger. Om ni följt med i bloggen ett tag, så var ju förhållandena de omvända tidigare i vintras. Det är detta som är tjusningen med hundträning :-P
När jag väl (lockat med godis) fått henne till sitt, så har hon bra stadga. Jag upplever att hon är betydligt bättre och uthålligare när det gäller stadgan än Baileys - framförallt med tanke på hennes ringa ålder. Baileys aka Grinolle älskar ju allt som har med fart att göra och det här med stadga - njae...fort skall det gå. 


Bambi på hal is 


Jag kommer ihåg ett tillfälle i höstas på Sikta mot Stjärnorna för Mona Kjernholm. Jag hade laddat upp Baileys eftersom vi skulle göra en lång kedja med tio moment, och "publiken" jublade och applåderade. Detta älskar Baileys, och nu när jag lärt mig mer, vet jag att bara närvaron av en glad, bullrig publik är fullt tillräcklig uppladdning för denna herre. 


Hursomhelst, inför fria följet, bestämmer sig Baileys för att nu är det showtime och utgångsställning är ju alldeles för torrt och tråkigt att titta på. Han kutar ut bland publiken, och hittar en apport på en hög barstol. Ställer sig på bakbenen, greppar apporten (med ett klockrent gripande, han måste ha spanat in apporten redan innan vi gick in på plan) - kommer rusande tillbaka till mig, gör en skitsnygg ingång och avlämnande till mycket paff matte. Alla skrattar - och det är ju som att kasta bensin på brasan. I fria följet sticker Baileys iväg igen och skall slita loss tennisbollar på balansbrädans "ben". När detta inte lyckas hittar han en target som han glatt galopperar runt med och "dödar" till allas förtjusning. Nja, det gick ju inte riktigt som planerat... När det var nästa ekipages tur, rymde Baileys ut på plan igen för att apportera in ett litet gult björklöv...
Stadga - my ass, men gullig är han! :-)




Gullsnuttan...


Till nästa gång skall vi även introducera apportering. Vi skall ta med några föremål som hunden gillar att bära. Humla skall få apportera sin plyschfotboll, som är lika stor som hon...
Vi har gjort något pass med apporten, när storebror har tränat. Men ett gripande sitter långt inne, vill jag lova. Nosdutt på apporten - okej. Kanske trycka hårt mot den med tänderna. Men öppna munnen? Aldrig i livet, säger Humla. Jag tänker absolut inte forcera detta utan tror att det löser sig med lite fler träningspass samt stigande ålder. Hon är ju bara bebis ännu 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar