Something isnt right

Jag förstår inte hur jag skall kunna ha Baileys i tio år till utan att oroa ihjäl mig? Igår tog jag ut honom efter dagis för vårens andra löprunda i KSKs fina motionsspår, där merparten av skidspåren smällt undan. Men någonting står inte rätt till. Så vi vände efter halva rundan och gick tillbaka  :-(
Antagligen är jag extremt skadad efter alla år inom "hästeriet" och alla hältutredningar - jag detekterar rörelsestörningar hos djur och människor som en ofrivillig radar...
Vad var det då med Baileys? Haltade han? Absolut inte.
Hade han svårt att sträcka ut och arbeta med bakdelen? Inte alls.
Var han oren i rörelsemönstret? Nope.
Jaha, vad var det jag såg då?

Lets take it from the top....

Tjohej, skogen är äntligen befriad från all is!



Alla hundar (liksom människor) har en dominerande kroppshalva, som man är starkare i. I Baileys fall är han starkare i vänster sida än i höger. Detta kan man se när han är trött och inte orkar hålla ihop riktigt i trav - då avlastar han sitt högra bakben och rör sig på, vad man inom hästvärlden kallar, dubbla spår. Att han är vänsterdominant ses också i att han gärna väljer höger galopp framför vänster - galopp är en tretaktig gångart och i höger galopp ligger tyngden följdaktligen på det vänstra bakbenet.

Kommer du matte?

I vanliga fall, när jag ser att han tenderar till att falla över i dubbla spår under trav (om han börjar bli trött eller är hetsig och "fartblind"), så ger jag sakta farten-kommando och i den lägre hastigheten orkar han hålla ihop utan problem. Igår fick jag säga till honom stup i kvarten, och det är INTE normalt för honom. Han vet vad han skall göra och hur man skall arbeta under en löprunda, det är inget nytt för honom. Normalt har jag honom några meter framför mig i position, eftersom jag då kan övervaka rörelsemönstret och "fjärrstyra" honom i uppförsbackar, nedförsbackar, kurvor etc. Har man hunden vid sidan kan du omöjligt se om den snedbelastar, är låst i korset, oren i gången, flekterar ojämnt i knäleden osv osv osv. Men igår fick jag "bråka" med honom gällande farten flera gånger att jag tillslut fick kommendera in honom till sidan så han fick springa jämte mig så att jag kunde "tvångsreglera" tempot.

Smutsig? Nej det tycker jag väl inte?

Jag tyckte också att han inte var lika "symaskinsaktig" i sina bakben som han brukar - normalt är han superelastisk, men igår - speciellt i början - ville han inte flektera höger bakben lika mycket. I en isig nedförsbacke sparade han dessutom helt höger ben och sprang på tre ben ned och det var droppen för mig - sen skrittade vi tillbaka med gråten i halsen.



Jag har funderat på vad som kan ha hänt, men magkänslan säger att det inte är något akut som inträffat utan snarare en ojämnhet eller liknande som sakta progredierat. Inflammation i någon led? Skevt bäcken? Något i tålederna? Patella? Tilltufsade korsband? 

Problemet med den här rasen är att det är helt hopplöst att besvara frågorna man ställer till sig själv när man märker att något inte stämmer med ens grabb:

"Emma, har han gjort något på senaste tiden som kunnat skada bakbenet?"

"Tja, hm...dagligen! Han voltar nedför trappan, springer rakt in i paradisbusken i trädgården, kastar sig utför stup, hoppar rakt upp på bardisken från stillastående, gör tvärnitar och 180 graders vändningar på stället....skall jag fortsätta? Han leker pansarvagn utan bromsar och snubblar på grästuvor så att han landar på ryggen, skuttar rakt in i ett stenblock och spräcker emaljen på båda huggtänderna...osv osv osv"

Med tanke på avsaknad av självbevarelsedrift är det egentligen ganska konstigt att han står upp över huvudtaget!

1. Var han trött efter dagis? Kanske hade de lekt och grejat jättemycket på eftermiddagen?

2. Är han otränad efter vinterns joggar-uppehåll?

3. Har han tagit skada av den handfull gånger vi joggat på asfalt i vinter?

4. Är det agilityträningen i vinter som gjort att han blivit mer oliksidig?

Just nu är det massa frågor och funderingar som snurrar runt i huvet. Och imorgon skriver jag terminstenta. Jag MÅSTE kunna koncentrera mig då... Nu känns det kanske som man målar fan på väggen med fruktansvärt stora bokstäver när man reagerar på en hund som inte är tillstymmelse till halt eller ens lite oren i rörelse. Men hellre att man hittar något, t.ex. inflammation, överansträngning eller oliksidighet i ett tidigt stadium med få symptom än att vänta tills det progredierat till ett potentiellt allvarligt tillstånd.

Ett möte med Anna på Hund i Harmoni nästa vecka blir första checkpoint, jag vill att Anna går igenom honom från nos till svans och berättar vad hon känner - så kan jag berätta vad jag sett - och därefter bolla tankar.